Magen mår annorlunda idag från igår kväll.

Och, kroppen är matt.

Vilken tur att jag bara har 4 boxar att mocka idag.

Nu till matlagningen jag behöver tips om...
Jag tänkte ta potatismoset som blev över igår och lägga det runt ett block torskfilé... och göra fiskgratäng.... typ...

Och, nu undrar jag:
Ska jag koka fisken först? Innan jag skjutsar in allt i ugnen?
Och, hur gör jag såsen som ska hällas över fisken, innan ugnen?

Tar tacksamt emot tips!   

På kvällarna brukar jag ta en stund, sittandes i sängen, och spela Wordfeud, innan jag lägger mej ner.

Igår kväll var inget undantag.

Jag visste att min fina FB- och bloggvän, Elisabeth, skrivit flera gånger senaste veckan att hon var så trött, så trött (jag fasade, då jag ännu minns hur t r ö t t min älskade mamma var)... och, jag tyckte inte det var så konstigt kvällen innan att Elisabeth inte svarat på WF.

Men, igår kväll... då jag såg att det stod "48 timmar" (sedan sist hon svarade) så sände jag henne en tanke och hoppades att hon "bara" var trött, samtidigt som jag var rädd för att det skulle vara värre.

Vad jag inte visste då... var hur "rätt" min rädsla hade.

För, tidigt i förmiddags kom ett meddelande på Facebook, på Elisabeth's konto, från någon av barnen.

Elisabeth somnade in igår kväll, vid kl.20:50 (ett par timmar innan jag såg wf)

Hela dagen idag har jag känt mej tom... kall... jag har gråtit... jag har tänkt på Elisabeth, som i så mycket var en sådan källa till inspiration... Hon var så oändligt stark, som försökte leva som vanligt trots att Cancern härjade så obärmhärtligt i hennes kropp, och hon mådde så dåligt... och var så trött.

Hon var så duktig på att sticka! Och, hon älskade garn!

Hon blev så lycklig var gång som någon spontant sände henne garn i gåva per post.

Och, att hon orkade sticka var ett tecken på att hon trots allt var OK.

Det var inte mycket som fick henne att avstå från stickningen, som gav henne så mycket.

Jag är så glad för att hon hann få vara matte rakt igenom till sin lilla älskade Sissi, som hon längtade så mycket efter, och då det såg mindre ljust ut där ett tag, just innan Sissi kom hem.

Då jag fortfarande inte läkt förlusten av min Mamma, som Cancern tog i januari 2014, så känner jag väldigt starkt med Elisabeth's barn och barnbarn. Och, även hennes make.

Och, jag känner hur hon saknas här... inom mej!

Många har idag på Facebook uttryckt hur ledsna dom är, och alla många kommentarer visar hur älskad och uppskattad hon verkligen var, även för människor som aldrig mött henne face2face.

Familjen startade imorse en minnesinsamling till Cancerfonden i Elisabeth's namn, med målet att samla in 10.000:-

Under dagen idag har det målet nästan nåtts, genom gåvor från Elisabeth's Vänner och Familj.
Just nu har det inkommit 6800:-.

Jag vill tro och tänka att Elisabeth (som många sagt på FB under dagen) sitter på ett fluffigt moln med sin stickning, och mår bra nu.

Jag tror inte riktigt på det där molnet... Men, jag är nära på säker på att Elisabeth nu är fri från sina monster. Att hon inte längre mår dåligt.
Att hon är fjäderlätt och fri.
Och, att hon finns hos sina barn, sina barnbarn och sin man...
Så lätt lämnar hon dom inte!
Men, stickar... Ja, det gör hon säkert!

Jag kommer att sakna Dej, Elisabeth!

Jag bad för dej och hoppades på bättring... och var gång som jag sagt det till dej så kom beskedet dagen därpå att du mådde sämre.

Till slut vågade jag inte säga till dej att jag ville att du skulle få må bra.
Men, kramar sände jag - alltid!

Och, hjärtan... från värmen av mitt hjärta.

Jag hoppas att Du visste och kände hur omtyckt och uppskaddad du var (och ännu är) av så många fb- och bloggvänner!

Vila i Frid du Fina, fina Elisabeth!     

Den 11 november 2014 kom lilla Bella till oss. Upphittad ute och utan hem.
Här öppnades hemmet. Och, vi fick en jättefin, gullig och rolig kompis, som under de följande månaderna växte till dubbel storlek, vilket sa oss att h*n var mycket ung i november.

Hussen i huset fick snabbt lära sej att hörsamma att lilla Bella ville ha uppmärksamhet, genom att det stänktes vatten på honom. Bella satte helt enkelt tassarna i vattenskålen och stänkte på hussen... som genast fick komma och servera mat eller bara gosa, beroende av vad som önskades.

Bella fick bo inne hos oss eftersom det var vinter då h*n kom och helt klart inte hade någon vinterpäls.
Någon hade bara släppt ut den här kaninen, och ingen vet hur många flera, till ett öde i vinterkylan.

Men, inne i våran värme fick h*n bo till sommaren, då uteburen skulle få en boende till... och en utbyggnad, för ytans skull.

För ett par veckor sedan märkte vi att Ninen (som jag kommit att kalla h*n) inte ville äta. Vi trodde det var kolik, pga för mycket kraftpellets, som innan varit favoritmaten. Så, den togs bort... och 2 dagar senare åt h*n igen, men med sämre aptit än innan.

Sedan har vi "trugat" med sallad, godispinnar osv men trots att det gått ner så har h*n tuggat i luften och gnisslat med tänderna mera.

Vatten dracks med en något för god aptit, kände jag.

Jag fattade beslutet att ta kaninen till veterinär för att kolla tänderna osv, och beställde tid till idag.

Vid en första koll i munnen såg tänderna bra ut, men det fanns varbildning i tandköttet på ett ställe.
Magen var ordentligt gasig och öm. Och, vi gick med på att få hela Ninen röntgad, med 3 bilder.

Veterinären konstaterade fort, genom röntgen att njurarna var ordentligt skadade.

Vi frågade vad som kunnat göra detta, och undrade om vi bidragit eller om vi kunnat göra annorlunda.

Svaret kom snabbt: Vi har inte gjort fel!
Många kaniner blir ansatta av parasiter.... som i flera fall kommer redan vid födseln... Dessa parasiter bosätter sej gärna i njurar, hjärna och lungor... och, njursvikt - som vi nu hade som diagnos på "Ninen" kommer då som ett brev på posten.

Det finns ingenting som kunnat göras för att undvika detta.
Hade h*n inte tagits in utan levt ute, så hade detta hänt ändå... och utgången hade blivit så mycket mera plågsam än vad den blev nu.

Ska nu också berätta att veterinären också såg (då jag pekade på det) att kaninen vi hela tiden sett som en hon var en han.
Så Bella blev Bellman under sin sista timme här på jorden.

Hade lämnat Gucci ute, för att gå in en stund ensam... hörde Gucci "larma" och gick ut för att se efter vad det var...

Får genast se vad det är som Gucci skäller på/om...

En stackare som vaknat alldeles för tidigt, och som nu fryyyser...

Jag fotade och filmade... sen la jag fleecefilt och tidningspapper över h*n... och en stund senare hade h*n gått iväg.
Nu hoppas jag verkligen att h*n sover ett tag till och mår bra sen, när det är dags att vakna på riktigt!

Efter en lång natt så var det dags att bege sej till Danderyds sjukhus, för koloskopi-undersökningen.

Då jag kom ut hemma, såg jag solen genom molnen. Så, den var inte mera skymd än så.
Framme vid sjukhuset kollade jag igen, och såg att ingen solförmörkelse syntes ännu, trots att klockan passerat 10.

Jag ropades upp ganska precis kl. 10:15 - 15 minuter innan tiden då jag skulle vara där. Dom vill att man ha 15 minuter innan, för att byta om osv.

Jag var helt matt och lite vimsig då jag gick in i omklädningsrummet.

Jag klädde av mej och satte på mej de blå pappersshortsen, de vita knästrumporna och den vita mjuka bomullsrocken.

Sen tryckte jag på klockan, så systern kom tillbaka. Hon gick in för att stänga av larmet, och såg då att jag missat att låsa in mina kläder.
Jag hade hängt in ordentligt i skåpet, men missat att låsa.

Så hon låste åt mej och gav nyckeln till min sambo, som ju var med.

Sen fick jag gå en bit till ett litet "bås" där jag fick lägga mej på en säng. Systern satte en port i armvecket på mej, men stack lite fel... så hon fick sätta den i handleden, just vid tummen, istället.

I den porten skulle lugnande och smärtstillande in om det behövdes.

En stund senare kom systern som skulle vara med vid undersökningen och hämtade mej.
Hon och den första systern hjälptes åt att köra sängen, så jag slapp gå.
Det var jag glad för... för, jag var alldeles för vinglig, kände jag.

Läkaren var samma kille som för 1½ år sedan. Han kom ihåg mej, och undrade hur jag mått sen sist.

Jag berättade att det blivit mycket sämre. Att jag har problem varje dag, och att det bara blir värre för var dag.

Han sa att det inte förvånade honom, baserat på vad han såg för 1½ år sedan.

Undersökningen gick inte helt friktionsfritt.
Ca 10 minuter in så började det krångla, då tarmen slingrade sej och inte tillät slangen att komma igenom.
Läkaren och systern jobbade ett bra tag på och smärtorna i min högra sida tilltog och tilltog... Systern frågade om jag ville ha morfin, men jag avböjde.

Jag vill inte känna mej drogad.

Jag frågade om dom knappt ens kommit in... eftersom det var så tidigt i undersökningen som det krånglade... Men, fick då veta att dom var nästan framme.

Då smärtorna avtog och han slutligen var framme vid tunntarmen så tittade jag på klockan och konstaterade att "episoden" med smärtorna och "bråkandet" varat i drygt 15 minuter.
Det kändes som minst det dubbla.

Väl framme konstaterade läkaren att tunntarmens ingång är trängre än förra gången, och att det är ordentligt ärrat och bulligt där.

Han sa att han rekommenderar operation.

Då jag sen var tillbaka i omklädningrummet hade det inte ens gått 1 timme ännu sedan jag kom dit.

Vi gick in på Pressbyrån och köpte en banan och en trisslott till mej, och sambon fick en burk Coca Cola och en påse bilar.  

Då vi kom ut från sjukhuset kollade jag upp mot solen, och såg att månen var på väg att lämna.

Knäppte en bild, eller två.
   
Det första att landa i min tomma mage, var en banan... som jag åt medan vi åkte hemåt.

Väl hemma tog jag dagens mediciner och 3 mackor o 1 kopp te.

Satt länge vid datorn och försökte se Days of our lives... huvudet kändes som att jag skulle tuppa av "närsomhelst", så till sist fick jag inse att jag inte skulle klara av att gå ut och jobba, utan la mej på sängen... och vaknade med ett ryck då sambon kom hem.

Då han fikat så gick han ut och tog hand om mina för dagen 8 boxar och tog in alla hästarna.

Under tiden piggnade jag till så pass att vi sedan kunde åka till Maxi och proviantera.

Det gick ju inte igår, då jag inte fick äta.

Till middag ikväll - efter att vi trixat lite, då spisen gick sönder mitt under matlagningen - blev det makaroner och bacon.

Jag hoppas jag sover gott inatt!
Och, att Du gör det, med!   

Och, solförmörkelsen... Den kan man se genom att snälla människor filmat.
T.ex detta... Från Sundsvall:

Lagom till Vårdagjämningen så kommer det "vintrigare" väder igen.

Det tycker jag känns lite onödigt, faktiskt.

Vi såg en fjäril i trädgården igår. Och, i vårt lusthus har massor av flugor fest (funderar på att spraya där, faktiskt) Men, än så länge har inte blåsippan visat sej, som jag tog hem från sommarstugan i somras, och satte i Mammas blomsterland.

Solförmörkelsen, som tydligen ska starta vid 9:52 och vara som mest vid 11, kommer jag nog att missa... även om molnen (som just nu ligger över Stockholm) skingras.

För, jag ska vara på Danderyds sjukhus och koloskopi från 10:30 och ett par timmar framåt.

Tarmsköljningen gick lite bättre den här gången.

Jag började dricka strax efter 13 igår - då jag hade fastat sedan midnatt. (13 timmar tidigare)

Det tog ca 3 timmar att dricka varje liter, pga mättnaden som uppstod då det inte tog sej igenom förträngningen fort nog.

Och, i 6 timmar satt jag på toa... och väntade mest...

Vid 2-tiden inatt la jag mej under täcket. Då var jag ordentligt frusen och jättetrött.

Har slumrat lite, och gick upp vid 7-tiden igen.

Jag är jättetrött, och hoppas att tarmen är tillräckligt ren, trots att det tagit så lång tid att skölja den.

När jag är klar på sjukhuset ser jag fram emot att åka hem och ÄTA, och sedan lägga mej att vila.

Jag behöver allt stöd jag kan få idag. Så, var gärna med mej i tanken, med lugn och trygghet.

Det uppskattas mycket!

Ska Du se solförmörkelsen?
Var jätterädd om dina ögon! Se inte mot solen med blotta ögat!
Solglasögon räcker INTE som skydd!

Ikväll tänkte jag ta av köttfärssåsen som blev över igår, då vi åt spagetti o köttfärssås. Till det kände jag mej för jasminris.
Sambon tog den spagetti som blev kvar från igår.

Med facit i hand skulle jag nog ha kokat pasta istället för ris.
Men, jag tror ju att ris är bättre för min mage än pasta.
Dessutom tyckte jag om ris o köttfärssås på 80-talet, då städerskan på ICA, där jag jobbade, brukade laga till det till oss i personalen på fredagar.

Jag har inte misslyckats tidigare med att koka ris. Men, då har jag gjort 4 portioner.

Ikväll skulle jag göra 2 portioner.... och då vattnet var borta ur riskastrullen... så var riset fortfarande "knaprigt".

Det vågade jag inte utsätta magen för.

Kanske tog jag riset för tidigt, eftersom jag var så trött i hela kroppen, då jag stod vid spisen, att jag inte kunde stå upp, utan hängde mot bänken, och väntade på maten.

Imorgon ska jag på MR.

Hoppas jag fixar det den här gången.

Jag är så trött på denna ständiga värk, och trötthet.

Tog idag hand om då hovslagaren var hos 3 hästar.

Hämtad Dis i hagen, och fanns sedan i närheten hela tiden, genom skoning av 3 hästar, för att släppa ut Manadis då hon var klar, släppa ut Dis då hon var klar och sedan städa efter Vidar, Manadis och Dis.

Medan jag väntade på att hovis skulle göra klart så mockade jag.

Sen var jag helt slut!

Jag orkar inte alls värst mycket numera. Och, hela kroppen värker.

Jag är orolig för att det är något mera än Crohn i min kropp, faktiskt.