Och, jag kommer att använda min "Äventyrsblogg" för att berätta om hur det går!   

Jag har anmält mej till en grundkurs i släktforskning på distans.

Kursstart 1 september. Och, jag vill ju börja NU!!!

På 70-talet lärde vi känna honom som Mork. Och, åtminstone jag, älskade serien Mork & Mindy som gick på TV.

Bland det första jag fick se idag då jag kopplade upp datorn och gick in på facebook var att Robin Williams är död.

Han dog igår på förmiddagen. Dom pratar om självmord.

Jag sätter här in det första, jag minns, att jag såg av honom:

Så idag har jag varit matt och vinglig igen.

Jag trodde ju att det gått tillräcklig tid sedan jag gick upp på 3 kortisontabletter. Att det då skulle vara OK att äta mat, igår kväll.

Men, där hade jag fel.

Det är fortfarande så trångt att maten inte kom vidare, och hela natten har jag legat sömnlös med magsmärtor och feber. Och, med en mage fylld av gaser.

Framåt 8-tiden imorse lättade det...

Så, en liten tur till Jula, där sambon skulle införskaffa slang till toautrymmet hemma... en tur till klädbutiken bakom City Gross i Stinsen, där sambon skulle byta ett par shorts han köpt i födelsedagspresent... och sen en liten tur in på City Gross för att handla bröd...

Det... var mer än vad jag hade orkat om jag inte haft lite vilotid mellan.

Idag får det bli soppa till middag igen.

Det får dröja lite till innan jag vågar mej på fast föda. Och, det bör väl bli kokt torsk, eller nåt, då.

Det vore kanske nåt...
Kokt torsk, kokt potatis och äggsås...

Det här handlar inte om hur jag tycker att tiggare inte har rätt att vara osv.
Jag vet hur fort man kan hamna på den totala botten av samhället.

Men, jag undrar lite hur det förhåller sej då min sambo i fredags då han åkte iväg ensam och handlade, eftersom jag låg hemma i sängen och var sjuk, blir kontaktad på parkeringen genast som han kommer dit.
En finsk zigenare (kvinnlig sådan) kommer fram till honom och ber honom köpa guldsmycken som hon håller fram till honom.

Han tackar nej, men hon tar inte detta, utan fortsätter att försöka övertala honom att köpa, samtidigt som hon granskar med blicken vad han har i kundvagnen.

Han noterar kvinnan som står ett par bilar bort och bevakar det hela. Även hon finsk zigenare. Visar sej sedan, då den påträngande kvinnan slutligen tvingas ge upp, då sambon sätter sej i bilen och stänger dörren, och dessa 2 kvinnor förenas och talar om saken, kastar blickar mot sambon osv... att dom tydligen var nån form av "kollegor". (detta är deras idé om en affärsidé, va?)

Min reaktion då jag fick höra talas om detta blev spontant: Om dom nu är så fattiga att dom måste tigga... varför har dom dyrbara guldsmycken... och varför går dom inte bara och säljer detta hos en auktoriserad uppköpare, typ GuldAdam, eller något?

Det vore väl bra mycket enklare och mindre förnedrande än att försöka övertala ovilliga främlingar på en parkeringsplats?

Troligen är svaret att antingen är guldet inte äkta eller så är det stöldgods...

Men, varför i hela världen skulle någon då vilja köpa det?

Nääää... Samla in och panta PETflaskor och burkar istället!

Då får du faktiskt betalt för att måna om miljön och vår planets framtid!

Sent på eftermiddagen igår ringde läkaren upp.

Han sa genast att det är operation som gäller nu. Men, eftersom jag inte har möjlighet att gå in på det förrän allt efter mamma (urnsättning, försäljning av sommarsstuga och arvsskifte) är klart, så skrev han ut mera kortison, sa till mej att gå upp på 3 tabletter om dan igen och ringa honom i januari.

I januari hoppas jag att allt är klart. Och, då sätts tid upp för operation.

Jag har inte ätit mat sedan i fredags. Och, hela fredagen mådde jag jättedåligt, då det redan då var stopp i tarmen.
I lördags var jag så svag och matt efter nattens smärtor och feber. Och, i lördags fick jag i mej 1½ kaka och 2 pyttesmå tårtbitar medan sambons gäster var här.
Söndag och måndag har jag inte ätit alls. Och, igår kväll var jag så matt att jag höll på att svimma då jag skulle sätta ut småhundarna efter att vi varit till Maxi. Att gå ett varv inne på Maxi höll två gånger på att ta knäcken på mej, och jag var tvungen att stanna och vila.

Idag har jag tagit 3 kortisontabletter (Entocort) på morgonen. Och, det brukar vara bra igen på ca 1 vecka då det varit så här illa.

Och, bra i detta läge betyder alltså att inflammationen sväller av och tarmen blir så vid igen som den bara kan = ca en halv cm i diameter.

Jag är så rädd för att sövas, opereras, vakna och må dåligt, sova på sjukhus osv.

Kan man få nån form av hjälp emot denna rädsla, tro?

Efter att knappt kunnat äta sedan i fredags... är jag idag väldigt matt. Ja, det är inte bara pga att jag inte kunnat äta ordentligt, utan inflammationen i tunntarmen är inte så lokal att den inte påverkar hela kroppen.

Ringde imorse till IBD-mottagningen, och lämnade meddelande på deras svarare.
Strax efter 10 ringde sköterskan upp.
Jag berättade hur det ligger till med allt... och vi pratade en del om den där nya medicinen som min läkare pratade med mej om i januari.
Hon sände remiss om nya blodprover, som jag ska in och lämna imorgon bitti.

Och, i eftermiddag ringer min läkare. Så får vi se vad han säger.

Jag har känt mej rädd för den nya medicinen. Men, jag kan verkligen inte ha det så här.

I september 2013 brakade allt då inflammationen stoppade upp tarmen, och jag låg i 2-3 veckor (tappade vikt och muskler) innan jag tog kontakt med läkaren... och fick ny kortisonbehandling.

Tänkte inte vänta 2-3 veckor den här gången.

Nu längtar jag efter att kunna äta...

Revbensspjäll och potatisgratäng...

Köttryta...

Spagetti och köttfärssås...

Pastasallad...

eller bara... Rostad macka... *le drömskt*   

...för, det var nog rätt många som vaknade av att blixt och åska, samt störtregn, drog fram över vårt land imorse.

Men, här började det innan solen gick upp.
Jag hade just satt ut Gucci, som inte orkar med värmen, då sambon fick ta in honom. Han var då rejält blöt av regnet.

Sambon stängde elen och drog ur alla jack (ja, vi bor på landet!) då det började mullra.
Och, tur var det. För sen följde en dryg timme, eller mer, av riktiga åsksmällar och blixtar.
Det härjade inom en 3km radie en lång stund... drog bort till mellan 5-8 km.... och kom sen tillbaka. Så höll det på.
Och, småhundarna blev rädda.

Akela & Loke är trygga bara dom är i bilen. Så, dom var OK med att ligga i bilen.
Rabalder kurade ihop sej inne i sin bur (som står med öppen dörr) och Gucci satt PÅ mej och stirrade ut genom fönstret.

Jag är inte helt säker på om Gucci tog skydd hos mej eller erbjöd skydd till mej...

Då åskvädret dragit bort, och hussen skulle ta ut alla hundar, så vägrade Gucci att lämna mej.
Han morrade ilsket åt hussen då han lyfte upp honom för att bära med honom ut.

Den här gången gick det bra.
Men, det är skrämmande då åskvädret är så nära.

Man är verkligen aldrig värst stor på jorden!

Igår hade sambon födelsedag. Då jag legat sjuk sedan dagen innan, och jag bara blivit värre under natten, så blev det tyvärr inte riktigt som vi tänkt.

I alla år (sedan vi flyttade hit 2001) så har mor&syster kommit och hälsat på då sambon fyllt år.

Första året (hans 50-årsdag) var även min mormor med hit. (är osäker, men tror att hon var med året därpå också)

Förra året kunde inte mor&syster komma, pga att mamma börjat med en djävulsk medicin som skulle hejda Cancerns framfart - men som istället gav den mera kraft och fart. Då hon åt denna medicin fick hon inte vistas i solen, och kunde därför inte komma hit.

(sista gången som hon var här var ca 1½ månad tidigare, på Midsommarafton.)

Då jag vaknade igår morse efter en natt fylld av magsmärtor och feber så orkade jag inte med sambons födelsedag alls.
Detta resulterade i att min lillasyster inte hämtades hit (som det var tänkt) och, jag var så matt att jag nätt o jämnt kunde berätta för Manadis' matte att jag missat att ge Manadis medicinen dagen innan.

Jag bävade för att det skulle komma folk... och jag visste inte ens när, eller hur många...
Sambon visste bara att döttrarna sagt ATT dom skulle komma.

När sambon ställt iordning borden, och jag tog mej, på svaga ben, ut för att titta, så knäppte jag en bild.

Satte mej sen en stund i sambons baden-baden, och tog ännu en bild på honom nån halvimme senare, just som jag skickat sms till döttrarna för att höra om när dom skulle komma.
Här sitter han och väntar...

Jag trodde, efter att de 2 älsta döttrarna svarat att dom skulle dröja ca nån timme till, att jag skulle hinna testa att få i mej lite lunch.
Men, det fick jag skrinlägga, då yngsta dottern med familj droppade in.
Dom trodde att dom var försenade... då dom kom först.   

Barnen gav sin morfar bl.a Kalle Anka-tidningar och jättefina teckningar.
   

Sambon köpte, kvällen innan (då jag inte kunde följa med till affären, eftersom jag låg sjuk i sängen), ett litet lektält till barnbarnen. Så, det fick dom stora killarna hjälpas åt att sätta ihop.
 
...medan lillkillen övade på att resa sej på benen...
 
Och, riktigt skoj blev det då pojkarnas morfar hjälpte till med att montera ihop tältet.
           
Till min glädje - där jag satt på en stol - så lyfte planen över gården.
     
Nisse & Skutt Stampesson fick påhälsning av barnen, och en o annan förälder.
Dom gillade barnen skarpt... för, dom kom ju med grässtrån och maskrosblad på löpande band.
   
Under hela dagen fick jag i mej 1½ kaka + 2 mycket små tårtbitar.
Getingarna gillade mina rester skarpt.
   
Jag har inte lagt ut foton på alla gäster, av den enkla anledningen att jag inte kollat innan om det var OK.   

Efter att alla gästerna åkt, så gick vi ut och hämtade in hästarna från hagarna.
Då gjorde sen min mage påmind.    Det funkade sådär medan jag satt stilla eller bara gick ett par steg nån gång, för att följa med barnbarn till kaninerna. Men, att gå längre sträckor... det ville inte magen.

Efter att hästarna kommit in så blev sambon uppmärksammad på att "gubbarna" som gräver i "storhästarnas" sommarhage hade tömt badkaret från vatten, då dom skulle flytta det till hästarnas sida av det tillfälliga staketet.
 
...så vi körde ut ca 200 liter vatten åt dom att klara sej på under natten.
Sambon fick - självklart - laga badkaret också, så det kunde stå stadigt, igen.
  
Och, det tillfälliga staketet behövde - naturligtvis - fixas till också, eftersom "gubbarna" dragit tråden lite olyckligt.
Att man är duktig på att gräva diken betyder ju inte per automatik att man begriper sej på badkar eller staket till hästar.
 
När detta sen var klart fick hästarna sin kvällsmat, innan vi gick hem.
Jag tog en kopp te, 1 av de 2 äggen jag inte hann äta till lunch och en ostsmörgås.

Sen var det God natt!
  
Sambon var nöjd med dagen!
Glad för att alla barnen, deras respektive och alla barnbarnen kom på besök.
Han blev också glad för att hans storasyster ringde och grattade, med.

Jag saknade min mamma och min lillasyster.
Syrran sms'ade Grattis till sambon. Och, detta placerade stora leenden i våra ansikten, innan gästerna dök upp.