Vi har ju helt klart världens i särklass mest underbara utsikt!
Och, jag får fortfarande (efter 14 år) "aha"-känsla då jag ser ut genom mitt köksfönster.

Jag tror nog att jag ska göra Månadsbilden ut genom köksfönstret, också, fr.o.m nu.   
Inte världens finaste interiör... men, U T S I K T E N ...   

Från att BonusDottern haft det ganska lugnt o tyst ett tag... och henne äldsta lillasyster istället fått det rätt jobbigt under en intensiv period, med polis, ambulans och soc på besök pga falska anmälningar utförda av deras "mor" och deras lillasyster...

...så var det då - kanske lite i "rättvisans namn" - BonusDotterns tur att höra av sin yngsta lillasyster på telefonsvararen.

Det var dessvärre inget trevligt meddelande, utan det gick väl mer eller mindre ut på att lillasyster inte vill ha storasyster i sitt liv...
Man kan då fundera på varför just lillasyster ringer och säger just det... till en storasyster som i veckor nu gjort allt i sin makt för att försöka värja sej ifrån sina "galna släktingar".

Vad driver egentligen folk till att beté sej som denna "mor" och hennes yngsta dotter håller på?

2007 var jag medlem på Vallentuna brukshundklubb.
Akela och jag gick ett par vardagslydnadskurser, och jag hoppades att det skulle bidra till att få henne att sluta hoppa på mej och bita mej i händerna i tid o otid. Men, det gjorde det inte.
Idag är hon 10½ och fortfarande lika hoppig och bitig, mot mej. Inte mot sin husse. (*orättvist*)

Förvisso vet jag ju att hon hoppar på mej av glädje och att hon biter mej i händerna som en form av bekräftelse på att vi har kontakt, typ.

Men, det ändrar inte på det faktum att det gör ont! Och, att man blir lite frustrerad.

Men, men... jag Älskar henne ändå!   

Jag har sett en hel del Frostflake's-valpar på Facebook de senaste dagarna. En P-kull har nu blivit leveransklar.

Och, det ledde mej helt naturligt in på ett spår på den berömda "Minnevägen"...

Balto finns inte kvar längre.
Han blev drygt 7 år, och allt gick väldigt fort, då han ryckes ifrån oss.
Veterinärens teori var "en brusten tumör eller liknande".

Men, Akela är kvar. Drygt 10 år och full av bus och energi - trots en övervikt hon drog på sej under valptiden (med Loke och hans syskon), och som sen inte blev så lätt att hantera då vi dessutom lät kastrera henne ca 10 månader efter valpning... då hon var på väg att börja löpa igen, och vi ännu hade hanvalpar kvar hemma.

Hur som...
Den här videon visar Balto o Akela, på Vallentuna brukshundklubb och här hemma.

*söta minnen*

Igår kväll kom alltså polisen, och ambulans, hem till bonusdotterns äldsta lillasyster pga att yngsta lillasystern ringt och gjort en falsk anmälan, där hon påstod att syrran kastat sin månadsgamla dotter i en container.

Polisen nöjde sej med att finna babyn tryggt sovandes hemma, och ambulansen lämnade.

Ikväll fick dom påhälsning igen. Denna gången ifrån Soc, som fått in en anmälan ifrån kvinnans mamma.

I anmälan till soc uppgav mamman att polisen kvällen före funnit hennes dotterdotter i en container.

Saken är den att OM nu polisen funnit den lilla flickan (som är 6 veckor gammal) i en container, så hade POLISEN redan kontaktat soc, för omhändertagande av babyn.
Men, soc måste ju åka ut på alla anmälningar.

Bonusdotterns lillasyster och hennes man har en tid i livet som ska vara fylld av lycka över att ha blivit föräldrar. Istället får dom stå ut med att en sjuk människa öser obehag över dom.

Detta är inte OK!

Det har pågått i många, många år.

Man har sett till att en knappt 1 år gammal liten tjej far med pannan före rakt ner i parkettgolvet... i syfte att lära flickan att "man kan ramla".
Då samma lilla flicka sedan följer efter till spisen i köket och gråtande står o rycker i ugnsluckan och ropar "förlåt" (varför nu offret ska be om ursäkt?)... så trycker man på knappen till den barnsäkra spärren... så att flickan får ugnsluckan i huvudet.

Man riggar så att flickan stryps då hon bara är 1 år o 1 dag gammal... i syfte att sätta dit barnvakten för mord.
"Tyvärr" lyckas barnvakten återuppliva den livlösa flickan.

Flickan är för det mesta, under  sina första 10 år i livet, täckt av blåmärken av olika ålder på kroppen.

Och, då hon blir äldre så fortsätter misshandel och terror på andra sätt.

Hot och svikna löften om vartannat.

Och, flickan skiljs ifrån sina småsyskon, förvägras träffa dom...
Inte förrän syskonen uppnår myndig ålder kan hon få kontakt med dom igen.

På bröllopsdagen kräver man uppmärksamhet hela tiden, så att flickan, som nu är nygift och 5-barnsmor, får svårt att vara i nuet och njuta av sin stora dag.

Och, morgonen därpå ringer man till sin nye svärson, och klagar över hur misslyckat bröllopet varit, eftersom man inte behandlats som en drottning... då ens dotter ju är prinsessan på sitt bröllop.

Man sms'ar sin dotter och hotar med att hon inte ska få ärva vare sej sin morfar eller sin mor, att hon inte ska få veta om något händer hennes älskade morfar.

Man sms'ar och berättar att man nu tagit bort alla fotografier som visar dottern... att hon nu är död för en...

Men, det stannar inte där...

Även en av de andra döttrarna drabbas under uppväxten, och även sedan hon blivit vuxen och bildat familj.

Det senaste tilltaget kunde väl ingen ens föreställa sej, även med vetskap om hur de senaste 33 åren sett ut...

Socialen kommer oanmälda och hälsar på den nyblivna familjen. Mindre än 1 vecka efter att de gift sej. Dottern är bara ett par dagar gammal.
Anmälan har kommit in, från den nyblivna mammans egen mamma, om att misshandel sker i hemmet.

Soc ser med egna ögon att det inte finns någon grund för anmälan, och den lämnas utan åtgärd.

Några veckor senare är det igång igen:

Det ringer på dörren sent på kvällen då familjen är i färd med att somna...

Utanför står polisen. Det har kommit en anmälan - ny från den unga mammans yngre syster - om att mamman drabbats av en förlossningspsykos, tagit med kläder och gått ut och lagt sin månadsgamla dotter i en container.
Även ambulans är kallad till platsen, men det konstateras snart att den kan åka... då den lilla babyn sover tryggt i sin säng, och inget brott har begåtts.

Hur fan får man stopp på denna "mamma", som vigt hela sitt liv som mor till att misshandla sina barn?

Jag har stått mitt i och utanför detta i 30+ år... försökt, trots mina egna problem, att göra vad jag kunnat för att vara en motvikt... vilket inte har fungerat så bra alltid.

Nu står jag och BonusDottern på stadig mark med varandra.

Men, jag har fortfarande ingen möjlighet att göra det som skulle behövas.

Det här är helt sjukt!!!

Jag vet inte...
Kan inte känna efter just nu, utan att det blir rätt tomt eller "ledsamt".

Positivitet och framtidstro är ganska viktigt om man ska klara att slåss emot hemska sjukdomar osv...
Och, just nu vet jag inte vad som är bäst...

Försöker hinna med att städa klart... och att laga massor av maträtter som man kan värma i micron sen... och så dokumentet som ska skrivas klart (och naturligtvis är borttappat nu) och bevittnas...

Jag vill fortsätta att leva... och att må bra...
Men, inte så som det varit. (överlever jag så blir det ändringar på saker)

Kanske hinner jag få se ESC, 21 maj.

...trots att jag inte bloggat om att dom fått mat... på jättelänge...

Jo, vi kan, vid det här laget, det där nu, va?
Det som skrivs om i bloggen är inte allt som händer i livet här!

Och, mycket mer än det som syns i bloggen händer i livet här!

Det gäller även dessa 2 killar:

Skutt Stampesson och Nisse... fick idag dela på det som blev över då jag fixade med lite matlagning på förmiddagen.

Och, jag insåg att favoriten var moroten... som dom båda ville ha.

Så, nu vet jag att dom verkligen måste få varsin.

Nu börjar Maskrosbladen komma, så snart har vi mycket godare mat till dom här 2 killarna än torrt hö.

Vaknade vid 6-tiden, och kunde inte somna om. Låg och tittade på Judge Judy, och somnade sen om igen.
Vaknade sen vid 9-tiden, och kände mej helt sänkt.

Tvingade mej upp för att äta mediciner och frukost.

Det tog sen ett tag innan jag kände att jag var tvungen att börja beta av boxarna.

Följde med sambon till en däckfirma där ett av Avantens däck fixades för en hundring.

Sen tog jag mej an boxarna. Eller nästan alla, åtminstone.

Och, utanför stallet föll hagel stora som ärtor.

...när det inte var strålande solsken... eller hällregn...

Jo, Aprilväder!
Hela månaden är, vädermässigt, ett enda lång aprilskämt!

 
Ser du haglet som piskar på i sidled?
   

Och, vårt lilla hus kissar på sej...

Då det var 2 boxar kvar så gick jag hem och åt lite lunch.

Och, läste ett brev jag fått i lådan... som gjorde mej riktigt irriterad.

Ringde upp avsändaren och ifrågasatte brevet.

Fick inget vettigt svar, utan lovades få det under dan imorgon.

Detta brev kommer i eget inlägg.

Sen var det dags att gå ut o mocka klart samt ta in hästarna.

Man fick "kryssa" mellan hagelskurarna.

Och jag lyckades få bild på moln...

Det känns som att "Galleri himlen" kan öppna upp igen.