Igår hade jag ont i magen hela dan.
Då vi kom hem var endast en av alla hästar som jag hade att ta in inne. Så, vi fick gå en del för att få in hästarna. Och, hela tiden värkte magen.

Då hästarna kommit in, och då jag mockat de boxar jag hade kvar att mocka, så lagade sambon mat medan jag tände ljusen i trädgården.

Jag kunde inte äta så värst mycket (pasta och köttfärssås) för att magen värkte.
Men, gott var det ändå.

Under kvällsfodringsrundan kändes det som att jag skulle tuppa av.

Imorse vaknade jag, och gick upp, vid 8-tiden. Magen kändes lugnare.
Men, istället värker det idag i huvudet och på baksidan av högra låret.
Det blev nog lite många knäböj igår, under besöken vid de 4 gravar som vi besökte, pyntade och tände ljus vid.

På Skogskyrkogården...
 

...såg vi något som värmde inombords...

...och något som man kände sorgsenhet av att se...

Globen såg Halloween-utspökad ut. Och, jag hoppas att den var orange (som en pumpa) på¨kvällen innan.

Idag är det alla själars dag, och ljusen i trädgården här hemma får brinna under dagen och sedan även inatt.

Vaknade runt halv 8 och hade enormt ont i magen.
Tog medicinen och gick ut för att mocka, medan sambon ännu släppte ut hästarna.

Det gick trögare än vanligt att mocka, vilket det brukar göra då jag inte mår bra.

Så, när sambon var klar hade jag fortfarande 3 boxar kvar att mocka, men tänkte att jag kunde ta dom senare, just innan insläpp. För, så snart vi ätit frukost skulle vi åka på våran runda för att besöka ett antal släktingars gravar, och bl.a tända ljus .

Sambon la sej att vila medan jag åt min frukost och försökte kurera magen, som verkligen krampade värre än vid värsta skovet... och det ska den ju inte då jag äter full dos kortison, vilket oroade mej mycket.

När klockan började bli mycket så väckte jag sambon, och vi styrde bilen söderut, trots att min mage ännu krampade.

Vi hämtade upp lillasyster, och åkte tillsammans, vi 3, till Farmor & Farfars grav i Västerhaninge.

Både jag och lillasyster kände sorgsenhet över att gravstenen såg ännu mera sunkig ut nu än sist... och att det är uppenbart att den som har ansvar för graven inte tar ansvaret på allvar.
Vi kom fram till att jag måste göra ett nytt försök att få överta skötseln och ansvaret för mina älskade farföräldrars grav.

Vi satte igång att pynta, med ljus och krans...

Men vi kände att så här kunde det inte få se ut...
Så, vi tog helt "enkelt" och gjorde rent framsidan av gravstenen.
Lillasyster gjorde det största jobbet. 
Och, sen kändes det mycket bättre!

Då vi kände att vi var nöjda för den här gången, hos Farfar & Farmor, så åkte vi norrut igen.
Och, stannade vid Skogskyrkogården...

Där besökte vi vår Mosters grav.
Det var första gången för min del. Lillasyster var där för många år sedan.

Den graven såg lite bortglömd ut, då det saknades växter, och texten på gravstenen har börjat växa igen av mossa.
Men, det var glädjande att se 2 lyktor, varav en innehöll ett utbrunnet gravljus.

Vi tog bort det utbrunna gravljuset och ersatte det av ett nytt, som vi tände.

Vi stannade en stund och pratade om, och med, Moster (som inte tyckte om att bli kallad moster... men det var ju det hon var - våran mors syster).

Sedan gick vi för att undersöka om en gammal grav - som lillasyster och mamma länge trott var borta - faktiskt fanns kvar. Och, till vår stora glädje så gjorde den det.

 
Men, det satt en lapp som talade om att gravrätten återgått till Kyrkogårdsförvaltningen.
Så, den graven försvinner väl snart. Men, än finns den. Och, vi fick en chans att en gång för alla besöka vår mormorsmor & mormorsfar (vår mammas morföräldrar / vår mormors föräldrar).

Vi presenterade oss - som deras dotterdotterdöttrar - och tände varsitt ljus för dom.
Och, vi memorerade var graven fanns... så att vi ska veta sen, då den är borta, var den en gång fanns.

Då vi kände oss så nöjda det gick att bli, då man har svårt att slita sej, så styrde vi kosan mot vår egen grav (där vi ska ligga senare). Alltså, den familjegrav där vår Mamma, hennes föräldrar och hennes farföräldrar ligger.

Vi var nu rejält regnvåta och fusna.
Men, det hindrade oss inte att pynta graven med gravdekoration som jag köpt och 3 gravljus.

Först hade vi tänkt tända 5 gravljus - 1 för var person som ligger i graven. Men, sen fick det bli 3 - 1 från oss var (Lillasyster, jag och sambon). Och, då överöste vi inte graven... utan lämnade plats om storasyster skulle komma med något.

Vi tyckte det blev fint!

Och, då vi var där så började det skymma, och man kunde verkligen börja ana hur fint det skulle bli under natten med alla ljus.

Det var en hel del människor på alla 3 kyrkogårdarna. Och, det gjorde mej glad att se så många bry sej om sina nära och kära och deras gravplatser.

Då vi kom hem tände jag - helt enligt vår (min o sambons) tradition - ljus här hemma.

Jag tände ljus i blomsterrabatten (som varit till min mammas minne hela 2014). Och, inräknat i dessa ljus är ALLA dom som vi inte besökt under dagen.

Igår kom en massör till Oskadis och Disa, som vi inte träffat tidigare.
Hon var väldigt duktig, och lyckades knyta upp en hel del låsningar som Oskadis gått med rätt länge.
Det är tur att jag inte kunnat rida så mycket på senaste tiden, eftersom detta blivit så illa bara genom att hon gått i hagen.

Här kom svaret på varför hon bl.a var så trög i steget den 15 oktober, och inte gillade att stå med vänster bakben i luften. Hon satt fast rejält i högra bogen.
Men, massören fick loss det, och Oskadis blev alldeles mjuk och jämn där hon innan var bullig och stel.

Oskadis tyckte att mycket som massören gjorde var obehagligt och jobbigt. Men, det indikerar ju bara hur ont hon hade.

Nu är det promenad som gäller resten av veckan, och sedan ska jag skritta uppsuttet i en vecka.

Ledord för hela perioden: Lång och låg.

På kvällen var Oskadis väldigt nöjd.
Och, då jag skulle fota henne så kände hon sej för att verkligen ge mej nåt att fota.

Knasfian   

Jag visste inte ens en liten bråkdel av vad som hände under resans gång...

Min mamma ville inte oroa mej. Och, hon orkade inte med min oro.
Och, hon tog hänsyn till att jag ju är så extremt känslig...

Så, jag fick inte veta alla steg... eller alla fakta...

Men, det jävligaste av allt: Inte ens min Mamma fick veta allt!

Läkarna struntade i att vårda henne. Så ser jag det.

Hon fick inte ens en liten del av all den information som hon behövde om sin egen diagnos osv.

Och, vid varje tillfälle som hon skulle till provtagningar och undersökningar fick hon kämpa i timmar för att ta sej de 2 trapporna ner utan hiss, då färdtjänsten (den superstressade) inte hade någon trappklättrare... och inte kunde hjälpa till...

Och, vid hemkomsten... samma kamp - i timmar - för att ta sej upp igen de 2 våningarna.

Jag kunde inte hjälpa min mamma... då jag inte visste...

Och, det som gör allra ondast utöver det... är att jag lurades att tro att Mamma var frisk nog att åka hem...

Ingen verkade ha koll på hur sjuk hon faktiskt var.
På sjukhuset sa dom att hon var på fel avdelning för sina symtom - då hon låg på onkologen, och hade kroppen full av Cancer.
FEL avdelning???

Då lillasyster larmade om att mamma hade svårt att andas så kom syrrorna först efter 45 minuter... och någon läkare kunde inte uppbringas alls.
Ändå bedömdes vid ett möte - där Mamma själv sa ifrån att hon var för trött att orka delta i - på onsdagen att hon skulle skickas hem på fredagen...

På onsdagskvällen ringde lillasyster till mej (och storasyster). Mamma ville ses en sista gång.

Då vi kom till sjukhuset informerades vi om att hon inte var döende...

Jag ångrar så att jag lämnade henne den kvällen...

Kommer jag nånsin förlåta mej själv?

Och, syrrorna på sjukhuset?

VARFÖR tvingades min mamma att dö ensam???

VARFÖR berättade dom inte att hon var så sjuk???

VARFÖR tyckte dom att hon var frisk nog att skickas hem på fredagen då hon faktiskt DOG natten till torsdagen???

Jag kunde inte ens hjälpa min älskade mamma genom att vara hos henne då hon somnade in!

Och, det gör ONT!!!

Hur ska jag kunna läka?
Kan man få svar på frågorna om hur dom hanterade hennes sista år i livet?

Skulle egentligen varit där den 15/10, men det funkade inte eftersom sambon jobbar så tidigt på morgonen (8:30) och ingen annan kan sköta hans jobb.
Så, jag fick ringa återbud, och fick en tid till idag kl. 11:00 istället.

Jag var väldigt orolig och nervös. Så pass att jag knappt kunde stå på benen, och blev extremt andfådd bara av att gå från parkeringen och upp till röntgen.

Då jag  såg syrran på Nuklear, som tog emot mej, så kände jag mej genast lugn. Helt otroligt!
Nu har jag träffat 2 individer på DS (1 på röntgen o 1 på Nuklear) som har den sällsynta förmågan att sprida lugn och trygghet ända in i min kropp o mitt sinne.

Så, jag sa till sambon att vänta i väntrummet (jag brukar annars propsa på att han ska med in och finnas nära), och inne i rummet blev jag jätteglad då jag såg röntgen-apparaten (maskinen), och såg att det inte var en sån hemsk MR-liknande tingest.

Jag fick väga mej, och efter lite avdrag för kläder (som jag fick behålla på) så kom vi fram till att jag väger 68kg. Och, längden mättes till 174,5 cm.

I högstadiet var jag 176 ibland, 175 ibland och 174 ibland. Idag är jag 174,5.   

Sen fick jag lägga mej på rygg och hon spände fast mina fötter i en pryl som hon satte in mellan fötterna.

Detta för att höftlederna skulle vara fixerade i ett visst läge.

Sedan satte hon sej vid sitt skrivbord och styrde maskinens fotografering därifrån. Hon såg allting på sin datorskärm. Och, för att vara på säkra sidan tog hon 3-4 omgångar med bilder.

Det kändes ingenting.
Och, det var faktiskt trevligt att ligga där och småprata lite.

Vi var rörande överens om att MR-kameran inte är något man med lätthet klarar av. Hon sa faktiskt att hon inte tror att hon skulle klara den. Så, hon förstod att jag blivit så rädd där.

Hon var väldigt, väldigt trevlig. Och, jag missade tyvärr att läsa på hennes namnskylt vad hon heter.

Jag minns att hon hade väldigt ljust kortklippt hår och glasögon.

Hon tyckte om mina raggsockor, som jag hade på fötterna. (och jag berättade, självklart, att jag stickat dom själv av Järbo garns Raggi)   

Då jag var klar så hade det gått mindre än 15 minuter, och jag kunde gå tillbaka till bilen, utan att bli lika andfådd. Så... en stor del av min utmattning berodde på denna enorma oro, nervositet och ångest som jag hade inför.

Det som kollades här var bentätheten i min kropp.

Dom vill väl se om den kortison jag äter för min Crohn gjort åverkan i kroppen.

Svar kommer via min "Crohn-läkare" senare.

Att jag har problem med magen, och får kämpa som ett litet "djur" för att hålla mej på benen... det räcker gott och väl. Ännu jobbigare blir det dagar som dessa, då man tvingas ta sej till veterinären, på djurkliniken, för att katt är dåliga i magen.

Så, i eftermiddag - efter att jag jobbat "järnet" för att få allt klart i stallen innan - så åker vi in med honom (vi har tid 15:15).... och hoppas att det är enkelt avhjälpt.

Håll gärna tumme och tass för oss.    

Om man vill kunna läsa mina låsta inlägg så får man en "nyckel" av mej.
Denna nyckel är PERSONLIG, och det innebär att endast den som fått nyckeln är tillåten att gå in och läsa. Annars hade inlägget lika gärna kunnat vara öppet.

Eller hur?

Den här bilden är "en mall" som kanske kommer att dyka upp i olika former i inlägg i framtiden.
T.ex då jag visar hur jag rör mej över den yta som är "min värld".
Där det står "1"... Där bor jag.   

Vaknade vid strax före 7 imorse och hade smärtor i bröstet, som strålade utmed insidan av halsen upp mot käkarna.

Gick upp på toa, tog sen medicinen, och satte sen på mej kläder och gick ut.

Träffade sambon utanför övre stallet, där han höll på med utsläpp. Oskadis var kvar inne.

Jag tog ut henne i rundcorallen, och lät henne springa ett par varv åt vardera hållet.

Hon verkade må bättre än igår kväll, så jag gick ner med henne till hagen.

Mockade ett par boxar, innan folk började droppa in på gården för den månatliga ridkursen.

Gick sen hem och fick i mej lite frukost.

Det finns saker som tär på mej. Och, jag vet inte mer nu än vad jag gjorde för 30 år sen om hur man ska påverka den delen av livet som handlar om att inte behöva se de mina mobbade bara för att de är de mina.

Det och stressen över att inte klara av att bli ok i folks ögon... och att inte klara av att göra bra för alla...

Det påverkar min hälsa negativt.

Så, det är inte konstigt att jag levt nu i typ 4 dygn med bröstsmärtor, och alldeles för nära till tårar hela tiden.

Ska lägga mej nu... försöka en 8:e gång att se senaste avsnittet av "Det okända"... om nu inte Gucci söver mej igen, som han brukar.

Jag vill inte ens behöva tänka vad jag skulle göra om jag inte hade mina älskade hundar!