...så ska jag då försöka berätta om hur det gick i tisdags då jag träffade min läkare.

Jag vet att det ännu är rätt många som inte fått veta.

Då vi kom fram till Danderyds sjukhus så upptäckte jag ett "betongblock" som ligger på en "glaskur" uppepå taket på ett av husen. Det huset där huvudingången ligger.

Jag sa spontant att det nog är "helikopterplattan" och knäppte en bild.

Vi hittade ingen parkeringsplats den här gången heller, och ställde därför bilen på samma plats som vi ställt den på gången innan.

Då jag kom upp till receptionen så var det samma undersköterska som satt där.
Jag gillar henne. Vet inte varför. Hon bara känns bra, liksom.

Läkarbesöket som i kallelsen uppgavs ta ca 30 minuter blev ett 90 minuter långt möte, då vi pratade om biologiska mediciner, biverkningar, mediciner för benskörheten, min erfarenhet av MR och vad som hände den där dan (5 november 2013) då jag fick så svår panik i MR-kameran.

Jag talade om för läkaren att det väl är "lika bra" att ta bort tarmbiten.

Och, han fixade därför då remisser till ny koloskopi och MR (den öppna på Sabbatsberg den här gången) för kartläggning av läget - hur mycket som är angripet osv.

Och, han skickade också en remiss till avdelningen som ska ta hand om min benskörhet, eftersom jag inte vågar försöka med veckotabletten (pga risken för svåra biverkningar - jag blev verkligen rädd efter imurelen, som jag inte tålde, occh blev så sjuk av).

Han berättade för mej att jag haft Crohn i minst 30-35 år, och att jag (helt naturligtvis) sedan länge förlorat bilden av hur man mår då man mår bra, eftersom jag i stort sett hela livet mått dåligt i någon form.
Min läkare är överläkare och specialist på Crohn, UC, IBS osv, så han vet en hel del, vilket i sej känns tryggt.

Han talade också om att det går att via sjukhuset få kontakt med andra som varit med om samma som jag nu ska vara med om, och som jag skulle kunna få prata med, för att få hjälp inför.

Han sa att operationen tar ca 1 timme från att jag somnar tills jag vaknar och att jag får åka hem efter 2-3 dagar, om allt går som det ska.

Men, han sa också att eftersom jag inte kan fasa ut kortisonet utan att jag då blir sjuk innan jag kommit till noll så kommer dom att få lov att operera med kortisonet på full dos - vilket kommer att bidra till att jag läker långsammare och är skörare.

Han talade om att jag "tappar muskelmassa" pga kortisonet.

Och att sänkan och proteinerna osv visar förhöjda resp. för låga värden pga aktiv inflammation i tarmen.

Och, han talade om att smärtorna och gasandet i magen beror troligen inte på förstoppning, utan på tarmvred. Att tuntarmen, just innan den skadade biten, viker sej (som då man viker en vattenslang för att "stänga av" flödet). Och, effekten blir densamma: Ingenting kan passera - och jag får ONT!

Koloskopin och MR kommer troligen ske inim 3-4 veckor.

Efter det ska vi träffas igen och prata om hur det ser ut (resultatet). Och, sen blir det operation.

Och, jag är nu RÄDD!

Det var i korta drag...
Det blir säkert mer om detta snart igen.

Igår var det dags att få järndropp igen. Senast var i november 2014, så det känns lite "oroande" att det behövs så tätt inpå.

Då vi kom fram till Danderyds sjukhus, i god tid, så fanns inte så mycket som en enda parkeringsplats ledig. Vi letade på stora parkeringen vid huvudingången, hos tandläkaren och utanför gastro (dit jag skulle, där IBD ligger), och ingenstans fanns en enda tom ruta.

Så, efter 3 varv på dessa 3 olika parkeringsplatserna så ställde vi bilen helt utanför P-anvisat område, utmed en liten väg, i anslutning till där några gubbar höll på att jobba med att gräva upp en rabatt invid en mur. Dessutom ca 20 meter bakom P-vaktens bil. *ojsan*   

Jag kom sen till receptionen på IBD, och träffade, i luckan, en glad kvinna som genast fick min nervositet att vila en stund.
Sen kom syster S och bad om ursäkt för att de var lite försenade, och att jag fick vänta en stund till.

Väl inne sedan så kopplade syster S på droppet, på halv fart eftersom full fart gav mej oönskad reaktion första gången, och så satt hon kvar med mej under hela tiden som droppet gick in.

Det blev en jättetrevlig dryg halvtimme.

Jag fick bandage om armen, med en hård tuss mot armvecket, då jag gick därifrån.

Då vi kom till bilen så... 
1. ...stod den kvar...
2. ...hade den INTE fått böter... 

Och, det som hände sen kanske var helt normalt... men, det kändes inte så bra.

Vartefter tiden gick så blev jag bara tröttare och tröttare i kroppen.

Då vi kom hem så mockade jag klart hos Manne. Det var box nr. 3 av för dagen 13 (jag hade innan vi åkte mockat hos Oskadis o Dis, där Oskadis o Frosti skulle stå o vänta på hovis).

Då Mannes box var klar så gick jag hem och åt en paj.

Sen gick jag ut... på tunga ben o fötter... occh skulle mocka igenom de resterande 11 boxarna.
Sambon hjälpte mej med 3 av dom.
Och, vartefter jag tog box efter box så blev jag tröttare och tröttare.

Under insläppet (promenaden i djupsnö till o från hagarna, i uppför- och nedförsbacke) så blev kroppen mattare och mattare, och jag skakade inom mej och i benen.

Då det var 5 hästar kvar så klarade jag bara inte mera. Och, jag berättade för Fjaris matte hur jag mådde.
Hon hjälpte mej då, genom att ta med Fursti in då hon hämtade Fjari. Och, sen gick hon ner igen och hämtade även Kurt. *Stort TACK, du Snälla människa!*

Då sambon och Spiltis matte sen skulle gå och hämta Spiltis och Ramona så möttes dom av en söt syn... för, en bit ifrån hagen - på utsidan av hagen - utanför vårt staket... stod Ramona och "betade" genom snön.

Hon hade helt enkelt konstaterat att det gick att gå igenom grinden utan hjälp av människor.

Men, lämna Spiltis, som var kvar i hagen... Det ville hon ju inte.   

Kate blev sista hästen in igår.

Och, då jag kom in så la jag mej i sängen en stund och vilade.

Tänkte att det kanske inte var riktigt meningen att jag skulle klara att mocka 11 boxar och gå på långpromenad i djupsnö och kuperad terräng direkt efter att jag fått järndropp.

Senaste året, sedan min Älskade Mamma förlorade kampen emot hudcancern (och hur många andra cancersorter det hann bli vet vi inte), så har jag och lillasyster ett flertal tillfällen konstaterat att det är "cancer överallt". Att fler och fler får Cancer.

 
Och, att färre och färre verkar överleva.

Och, då jag - trots att jag äter en hel massa, och rör på mej mycket om dagarna - går ner i vikt och tappar muskler... så kan jag inte låta bli att känna rädsla för att d är nån Cancer som äter på mej nånstans inne i kroppen.

Så, nyss på TV4nyheternas site att vi inte haft så fel.

Och, idag då det är VärldCancerDagen... så vore det inte så dumt om man kunde få veta hur man kan få veta INNAN man får klara symtom om man har Cancer.

Går det att se på ett blodprov?
Skulle det kunna synas på dom blodprover som jag lämnar ofta, och som visar på märkliga värden som jag inget begriper av?

Jag tänker dagligen på min Mamma!
Och, jag tänker dagligen på de vänner jag har som just idag slåss emot Cancer.

Och, jag önskar så att ingen människa nånsin mera ska behöva drabbas, eller förlora emot, Cancer.

Igår, då jag mådde bättre, så gick jag en sväng för att se om jag kunde få nåt fint foto på Kurt, som ska flytta. Jättetråkigt att han inte kan stanna här.
Jag har nämnt att jag kan ta över som fodervärd. Och, jag har uttryckt att jag kan köpa honom.
Men, det har inte varit intressant.
Så, nu får vi säga "hejdå", så fort snöovädret lagt sej och dom kan köra honom.

Det gick inte så bra att få nån fin bild, för alla hästar i hagen blev så intresserade att Kurt hamnade bakom dom andra.

Däremot blev Óskadis väldigt glad att se mej, då jag passerade henne på min väg till Kurts hage.
Hon har ju inte träffat mej så ingående senaste dagarna då jag varit dålig. Så, hon kom genast till staketet, och gick med mej, och ville att jag skulle ta med henne.
Jag hade ingen grimma med mej, så hon fick stanna en stund till.
Men, några kort blev det på henne.

Och, idag... är magen sämre igen...

Och, benen har fått träningsvärk av pulsandet i snön igår, då jag gick fram o tillbaka flera vändor o hämtade hästar. Utöver alla vändor med fulla skottkärror från de 8 boxarna.

Har 13 boxar idag.
Och, 14:00 ska jag få järn intravenöst, på IBD-mottagningen.

Och, 15:00 ska Óskadis och Frosti skos.

Nu e det mycket... och, jag måste ta mej ut och mocka o ta in Oskadis o Frosti, så dom finns på plats då hovis kommer, så han kan börja, även om jag inte hunnit hem än, då.

Ha en fin dag, allihopa!   

Igår mådde min mage lite bättre. Så, jag gick ut och mockade hos Manne å förmiddagen.
Det var i överkant vad jag orkade med. Så, efter att jag var klar med hans box gick jag hem och vilade - hela dagen.
Sambon fixade övriga boxar åt mej.   
Jag gick ut igen framåt slutet av insläppsrundan, och tog in Atlas från hagen.
Det höll på att ta knäcken på mej. Så, jag nöjde mej med att efter att Elvis fått medicin, och Óskadis och Elvis blivit av med blöta täcken, gå hem och vila lite.
Men, bara lite.
För, då sambon sen kom in så var det dags att åka och handla.

Vi har haft hela vecka 5 på oss att utnyttja 10% storköpsrabatt på GityGross, och nu var liksom sista chansen. Vi behövde ju köpa kattmat, kattsand och lite mera. Och, det är ju bra om man då kan utnyttja erbjudande om 10% rabatt.

Även ICA Maxi hade en del erbjudanden under vecka 5 som vi ville utnyttja, bl.a fryst torskfilé för 25:-/styck.
Och, jag behövde mera vatten, nu när jag druckit så bra under veckan.

Så... det blev handlingsrunda i 2 affärer, med en liten biltur emellan.
Och, jisses vad jobbigt det var för mej.
Jag kände mej svimfärdig då vi var redo att checka ut i självscanningen på Maxi, som var sista anhalten innan hemfärd.

Magen krampade och benen var matta och skakiga.

Vi köpte med oss en grillad kyckling från Maxi att äta til middag.
Och, potatissallad.

Min mage brukar klara det. Bara att jag brukar äta lite för mycket, och bli proppmätt.
Så, sambon delade den lite bättre åt oss... så jag fick ca 25% istället för 50% av den hela kycklingen.

Sambon och katterna delade på de resterande 75%.

Min portion blev alldeles lagom stor.

Idag mår magen lite bättre, och jag ska strax gå ut i snöandet och ge mej på vad jag klarar utav de 8 boxarna jag har idag.

Jag har inte ätit kokt ägg till lunch på flera dagar, som jag annars brukar göra varje dag. Vill inte irritera gallan.
Och, jag aktar mej för att äta fet mat... vad det nu är.
Korv brukar irritera, har jag insett. Så, det blir det inget mer av på länge, nu.

Nån som vet ifall Lax är "fet mat"?
(det är väl en "fet fisk"?)

Men, jag borde nog vara lite mera rädd om mej själv.

Jag är fostrad med orden "känn inte efter så mycket", "tyck inte synd om dej själv", "det finns dom som har det värre" och "varje minut utan jobb är en minut utan inkomster"... för att bara nämna några.

Och, bortsett ifrån det "märkliga" att jag GILLAR mitt jobb... så känner jag också (även det sedan djupt rotad från ung ålder) att om jag inte syns så finns jag inte ...typ...

Jag vill inte svika!

Jag är långt ifrån den som sviker!

Jag har alltid låtit alla andra gå före mej själv... och, det är inte för att jag tvingats till det - i grunden - utan för att jag prioriterat mej själv lägst och sist.

Igår hände något som inte hänt på väldigt, väldigt länge...

Jag avbröt mitt i jobbet, och gick hem. För, att jag inte mådde bra.

Och, idag har jag inte varit utanför dörren... förrän ikväll, då gården var tom på folk, och jag tog Elvis på en "sväng om" och gav honom medicinen.

Men, det var nästan så det blev för mycket.

Igår gick jag ut och mockade 5 boxar. Då jag var på 6:e boxen så kände jag att jag inte klarade av att göra klart, utan drog ut kärran för att tömma den i containern.

Men, dom som tömmer i den, utöver jag, orkar inte gå ända in och upp på skiten, utan tömmer framför... och därför var det omöjligt att komma in med en kärra till igår.

Så, jag släpade den upp till övre stallet, för att tömma den i containern där uppe. Orkade inte dra den uppför rampen, utan ställde den nedanför, och gick hem.

På väg hem ringde jag sambon o berättade att jag ställt kärran där, så han tömde den åt mej innan han kom hem.

Sambon skulle till OT center och hämta sina inlägg till skorna. Så jag följde mej i bilen. Satt utanför på parkeringen (i bilen) och läste i boken "Kaffe med rån", medan han var där inne.

Lyckades äta lite igår... Stekt torsk, ris och fisksås. Och, magen verkade inte protestera mer än redan förekommande.

Under dan idag har jag, som sagt, hållit mej inne. Magen har varit snäll så länge jag inte rört mej för mycket. Orkade diska lite, i omgångar, och vilade emellan.

Det är tur att min sambo kan hoppa in och hjälpa mej med jobbet, då jag inte står på benen!   

Jag har druckit en hel del vatten de senaste dagarna. Och, det gillar säkert magen.

Resten av kroppen säger troligen att jag måste dricka många flera liter... om det inte handlar om dropp snart... för jag är uttorkad. (det syns ju i den slappa huden, som inte slätar ut sej, som den ska)

Ska nog ta en resorb... kanske....

Ikväll har jag ätit lite stekt bacon och makaroner till middag.

Till frukost 2 rostade ostsmörgåsar o te. Till lunch 2 gorbypiroger.

Magen är inte bra.

Men den känns bättre.

Arbetsskygg är jag inte!

Jag bromsar ju knappt ens då kroppen säger ifrån.

Men, jag gillar inte att bli utnyttjad!

Så... trots att det gör mej sjuk att ta itu med, så måste jag sätta ner foten.

Tråkigt nog... Det är alltid tråkigt att inse då folk inte är det de fått mej att tro att de var.

Januari månad är slut om ca 1 timme.

Sen... har jag en häst till att ta hand om veckans 7 dagar. Det ser jag fram emot!   

Och, jag måste lära mej vad jag kan äta! (så inte magen blir ledsen)

Igår åt jag makaroner och korvstroganoff till middag. Inga problem med magen efter det.

Inte förrän jag vaknade imorse.

Kände mej då "uppsvälld" i mellangärdet, och nöjde mej med att endast äta medicinen till frukost.

Nån timme senare tog jag 2 ostmackor och en kopp te.

Inte långt efter det så började det att "gasa" på vänstra sidan av ryggen och i mellangärdet igen.

Jag väntade ett par timmar med att gå ut, då jag hoppades att det skulle gå över. Men, det gick inte över.

Så, jag gick ut och gav mej på att mocka. Idag hade jag 11 boxar + 1 häst som skulle promenera i 20 minuter.

Efter 6 boxar och 1 20-minuters promenad kände jag att jag ville hem o vila lite, då sambon slutade sitt dagspass. Han sa till mej att vi skulle åka till akuten efter att han mockat klart de 5 boxar jag hade kvar + tagit in alla hästarna.

Jag gick ut på nätet och googlade på gallan... för nu var jag rätt säker på att det inte rörde sej om förstoppning, utan om "gallfeber" eller nåt.
Det jag läste gav mej (förståss) en riktigt ordentlig panikattack.
Jag ringde IBD-mottagningen och pratade in på deras telefonsvarare. Hade väldigt svårt att andas lugnt och att formulera ord till begripliga meningar.

Medan sambon sen var ute så packade jag en väska att ta med till akuten (jag vet ju hur många timmar det kan ta där). Och, sedan satte jag mej i sängen och försökte lugna mej, till Lilla huset på prärien.

Då sambon kom hem så mådde jag lite bättre. Så, vi väntade lite.

Dessutom kände jag att jag hellre åkte in efter kvällsfodringen, än att han skulle åka hem o fodra, och lämna mej där.

Vid 20-tiden fick jag i mej en liten burk kycklingsoppa. Det första jag åt sedan frukosten vid 11-tiden.

Och, jag mår nu bättre. Därför har vi inte åkt in till akuten.

Det jag läste, på nätet, sa mej att ägg inte är bra att äta då det kan trigga igång ett gallstensanfall. Inte heller fet mat eller äpplen.

Jag äter medicinen varje morgon ihop med äppelmos.

Och, vad betraktas som fet mat?

Vad kan man äta?

Idag gjorde jag något jag inte brukar göra: Jag ringde IBD-mottagningen då läget var bättre igen, och berättade om hur dåligt det varit.

Jag kom till telefonsvararen, lämnade mitt meddelande där jag berättade lite om hur det sett ut senaste månaderna, och då jag lagt på så kom tårarna... och rädslan (vad har jag gjort? har jag gett dom tillstånd nu att skära i mej?)

När jag samlat mej lite så gick jag ut, på matta ben, och försökte ta mej upp till stallet i halkan. Mina broddar funkar inte (sitter inte kvar ordentligt på skorna) och jag vill verkligen inte ramla när jag nu är benskör.

Uppe i stallet mockade jag 2 boxar, och på 3:e boxen ringde telefonen... Hjärtat stannade nästan... men, det var Elvis snälla matte som ringde, så det kändes genast bättre.

När jag pratat klart i telefonen och boxen var klar så hade jag "bara" 8 boxar kvar, eftersom en matte till hört av sej under dan och bett om mockning åt sin häst.

Inne på box nr. 6 började jag känna mej febrig... och då jag var halvvägs igenom box nr. 7 så ringde syster A tillbaka från IBD-mottagningen. Hon lät lite "låtsat sträng" och sa att hon hört på svararen att jag ringer i tid, "som vanligt" (jo, vi har några gånger pratat om att jag inte får vara rädd för att berätta i tid hur jag mår).
Efter att jag berättat hur turerna gått så tyckte hon det lät mera som en förstoppning än att det är tvärstopp i förträngningen. Så, hon tipsade mej om att jag kan ta "bulkmedel" för att hjälpa till.
Hon betonade att det är viktigt då (precis som alltid) att jag dricker ordentligt med vatten (vilket jag ju har så svårt för att komma ihåg att göra).

Hon gav mej namnet på 2 olika medel som jag kan ta 1 av per dag, bl.a Movicol som jag hade hemma eftersom jag inte tagit den i samband med laxeringen för lite drygt 1 år sedan.

Men, då jag läste bipacksedeln blev jag förvirrad och villrådig.

Det står att man INTE ska ta Movicol om man har förträngning i tarmen - Det har jag.

Det står att man INTE ska ta Movicol om man har Crohn - Det har jag.

Och, den skrev alltså min läkare (Crohn-läkaren) ut till mej 2013 inför att jag skulle laxera inför koloskopin.

Jag får kolla vad det står i bipacksedeln till den andra, och se om den verkar ok att ta för "såna som mej".   

Nåt annat som syster A sa gjorde mej lättad och glad... så tårarna nästan kom...

Vi pratade om det där med operation, och jag berättade för henne hur det gått att "få hjälp" att ta itu med min skräck och min PTSD, genom psykologen som deras kurator remitterat mej till. Att psykolog-läkaren efter ett möte kommit fram till att hänvisa mej till "Aktiv balans", vilket då jag kollade upp företaget håller på med "ortopedisk massage"... hur det nu ska hjälpa mej...

Syster A sa spontant att det inte var rätt... Hon berättade att kuratorn jag pratat med var en vikarie och att dom just nu är "mellan kuratorer" då deras kurator sagt upp sej och ny inte anställts än.

Men... (och här kommer det!) hon sa att jag behöver få prata med nån som vet vad en operation är och hur det går till... och hon frågade om det skulle vara OK för mej att UTAN operationstid komma på ett samtal med kirurg och narkosläkare.
JAAAA! sa jag! DET vill jag!

Jag vill ju hellre ha information än mina vakna mardrömmar!

Och så frågades det efter blodproverna (som skulle in i december) och hon la nu till några saker att ta prov på... och bad mej se till att komma iväg till Danderyd och få in blodprovet i god tid före kl.10 (eftersom det är järn med).

Och, så fick jag lova att höra av mej och fråga efter provsvaren, då jag varit in och tagit proverna.

Men, alltså... Hur ska man bli klok på saker... då läkaren ordinerar ett medel som bipacksedeln säger att man inte ska ta?