Har sedan 16-tiden (nu är hon strax före 20) druckit 3 liter Laxabon (laxeringsvatten).

Och, nu sitter jag där jag sitter i ett par timmar.

Fryser gör jag, då jag har druckit 3 liter kall vätska... är tom i magen, sedan jag fastat sen imorse.
Jag får dricka klara drycker idag, inatt och imorgon bitti.
Tidigt imorgon bitti (vid 5) ska jag dricka den 4:e och sista litern Laxabon... och sitta nån timme - kanske - på toa... Innan jag vid 9:30 ska inställa mej på Danderyds sjukhus för att genomgå ytterligare en koloskopi-undersökning.

Det blir min 5:e eller 6:e. Och, den görs för att det var några år sen sist, och dom vill se hur det ser ut nu. Och, för att inhämta info om min status inför operationen dom redan bestämt ska göras.

Medan jag nu sitter här och har skitkul, med en värmande kopp te, så roar jag mej med att se ett avsnitt av Drop Dead Diva (en av mina favoritserier - jag har f.ö många favoritserier).

Och, så kollar jag in vad som händer hos er andra, förståss. I den mån ni berättar det.

Berätta gärna hur du har det ikväll!   

Blev uppringd för en stund sedan av en sköterska på KS. Hon berättade att lättakuten på Danderyd hade remitterat mej till henne.

Jag blev lite förvånad.

Hon frågade om jag kan gapa, tugga, svälja... Jag blev helt kall inombords, och tänkte att "dom symtomen har jag inte känt av än... ska man få såna besvär också av bältros?"

Då, sa hon... Du har skadat käken?

"Nej!", svarade jag. "Jag sökte för Bältros!"

Nu är det så att mina ögon och öron är inte avstängda då jag är ute och rör på mej. Och, jag uppfattade vem det var som var inne hos doktorn före mej. Det var en blond tjej, yngre än mej. Hon log då sambon försökte komma upp ur stolen då vi skulle gå (för hon satt kvar i väntrummet då). Jag sa till henne - om sambon - "gammal man gör så gott han kan!"

Den tjejen var in till doktorn före mej. Jag hörde hennes namn, men minns det inte.

Efter en stund kom doktorn ut och han o sköterskan ringde någonstans. Han sa till sköterskan att "Om du tar det här så kan jag fortsätta jobba!"... och gick tillbaka till patienten, medan sköterskan fortsatte att ringa.

Sen kom den unga tjejen ut, och satte sej i väntrummet igen. Ett par minuter senare kom doktorn och ropade in mej.

Medan jag var inne hos doktorn kom sköterskan och sa nåt om "Karolinska" och läkaren svarade "käkakuten".

Och, idag ringer det från KS om att jag? (hon hade MITT personnummer och MITT mobilnummer - som jag inte uppgav på DS igår - och MITT namn)

Dom blandade helt klart ihop mej och den unga tjejen med varann.

Sköterskan på KS som ringde mej reagerade på detta med oro och sa att "så får man ju inte göra".

Hon skulle genast ringa upp lättakuten och se till att dom letar upp rätt patient.

Jag hoppas verkligen att dom hittar rätt på detta, så tjejen får den hjälp hon behöver!

Igår upptäckte jag att jag hade nån brännande smärta i huden i nacken o ner mot skulderbladet på höger sida. Senare började det klia... och det kliade även framtill på halsen och vid nyckelbenet, på höger sida. Ont gjorde det i huden, och brände.

Jag baddade med Alsollösning, och det lindrade lite.

Upptäckte imorse att det spridit sej och satt nu även framtill på högra överarmen ända uppe vid axeln. Och, märkte, då jag sen skulle be sambon titta på det, att det även satt på högra skulderbladet.

Ringde och pratade med sköterskan på IBD-mottagningen, för att höra ang. min kortisonmedicin på onsdag morgon... Nämnde detta hudfenomen för henne... Hon talade med läkaren, och återkom sen till mej med uppmaning om att snarast åka till närakuten och visa upp detta... som dom bedömde som BÄLTROS.

Jo, jag har ju nedsatt immunförsvar... Har nyligen varit riktig ordentligt sjuk... och jag har haft vattkoppor... Så, sannolikheten för att detta är bältros är stor. Och, det måste sättas in behandling snarast, sa dom.

Kan jag få bli och vara frisk snart?
Jag har inte tid med detta!

Jag har kapplöpning mot tiden, och försöker hinna med ett liv (annat än mitt och i högsta grad väldigt mycket mitt), och vill inte mista det...

Jag tror att vi nu tar och väntar med revbensspjäll tills det är dags att ha dom på julbordet. För, man får ju inte föräta sej på sånt man tycker lite för mycket om.

I onsdags åt vi revbensspjäll och potatisgratäng, som jag tillagat för första gången. Och, det blev så sagolikt gott så vi ville ha det igen... idag.

Det var jättegott idag också. Men, vi vill verkligen inte föräta oss, och bli "mätta" på det.

Så, därför ska vi istället längta lite nu till jul, då vi får revbensspjäll igen.

Och, nu närmar sej det dygn som jag ska fasta, och inte får äta... bara dricka...

Trots att det bara är ett par veckor sedan jag började äta fast föda igen, efter att jag inte kunnat äta i 2½ vecka... så känns det som jättelång tid att vara utan mat i lite drygt 1 dygn.

Så, nu siktar jag på att ev. fira - efter fasta och koloskopiundersökningen - på onsdag med att ha kycklinggryta eller nåt sånt till middag den dan.

Fast, det beror ju förståss på hur undersökningen går, och vad för besked jag får av läkaren.

Jag tror att det blev nån timmes sömn... vid 2 tillfällen, under natten och morgonen.

I övrigt sprängde magen nåt djävulskt. Jag kände tydligt att det handlade om att tarminnehållet hade problem att ta sej igenom passagen där det är ordentligt trångt.

Jag trodde, efter en dag (igår) då magen inte värkt något, att det skulle vara ok med det malda köttet och brödet (= hamburgare). Men, så enkelt blev det dessvärre inte, då.

Så, idag är jag trött.

Och, jag hoppas att den planerade middagen ikväll kommer att bli bättre välkomnad av magen inatt.

För dej som undrar vad som görs och ska göras ang. min hälsa, så ska det bli:
Koloskopi 23 oktober och MR röntgen 5 november

Dessa undersökningarna görs som förberedelse för den operation som sen ska ske.

Har tänkt ett tag nu, att det var ett tag sedan jag hade korsord att fördriva tiden, och att distrahera mej, med. Och, idag behövde jag inte tänka så längre... då jag kom upp till stallet o hittade en present till mej hängande på Omar's box.

Omar's matte var där också... och klippte Omar.
Så, jag kunde tacka genast!

Det här var precis vad jag önskat ett tag, och behöver!

Då jag, just före 17-tiden, kom ut i hagen och skulle ta in Manadis, så tyckte jag att höstfärgerna på skogen i bakgrunden och Manadis i förgrunden var en så fin bild.... Knäppte därför... Men, tyvärr återgav inte kameran tillräckligt för att man skulle få med hur fint det verkligen var.

Orkade mocka igenom 4 boxar ordentligt idag, samt ta in nästan alla hästarna.
Så, idag blev en dag på plussidan.

Imorse vaknade jag med "sockerdricka" i kroppen... kastade i mej kortison-tabletterna, då jag blev orolig att det faktum att det gått mer än 24 timmar sen förra dosen var orsaken...

Och, ända fram till lunch hade jag obefogad mjölksyra i benen.

Men... då jag sen väl gick ut, vid 15-tiden, så orkade jag mer än igår.

Utgår nu ifrån att morgondagen blir ännu bättre!   

Satt och åt lunch, och tittade ikapp på Debatt från i torsdags, då sambon kom in. Med sej hade han en vit papperskasse som han höll rätt högt och sa att detta var till mej.

Jag tog emot kassen och tittade ner i den. Kände genast hur jag blev alldeles varm inombords.

I kassen låg en bukett vackra rosor och ett kuvert.

Öppnade kuvertet, som innehöll ett jättegulligt och sött kort, och texten som avslöjade avsändaren.

Pelle & hans matte ville ge mej denna solstråle och värme, med önskan om att jag ska fortsätta att krya på mej.

Ofrivilligt kastades jag känslomässigt in i framtiden och den, för mej, ännu okända tiden kring och efter den operation som ska ske.

Då kommer jag att ligga kvar på sjukhuset i några dygn... och kommer att vara ännu längre bort än vad jag är nu. Jag ser inte fram emot den tiden.

Jag blev så jätteglad för denna gest, och för de underbara rosorna samt kortet!

Buketten har fått bästa tänkbara plats!

Stort och varmt TACK!!         

Jag har sedan i våras burit på en stark oro och en stor sorg. Något jag inte kunnat prata om.

Det har naturligtvis tärt på mej.

Det började med att min lillasyster ringde och berättade att våran mamma åkt ambulans till sjukhuset efter att ha varit extremt andfådd hemma i 2-3 dygn. Till sist gick hon med på att låta min lillasyster ringa min storasyster - som i sin tur larmade ambulansen.

Mamma blev inlagd i ca 1 vecka, och under tiden på sjukhuset mådde hon bättre än på många år... sedan hon fått rätt mediciner för hjärtat.

Hon hade vätska i ena lungan, tillföljd av att hjärtat inte slagit som det skulle. Det var otätt på en klaff.

Men, med vätskedrivande och med rätt hjärtmedicin blev hon bra igen.

Däremot hittade dom en förändring i lungan, som dom gick in för att ta reda på vad det var.

Efter diverse provtagningar... och nu hade det gått ett par månader... så konstaterades att det hon har i lungan är en metastas från den hudcancer hon haft i hårbotten, och som opererats bort i vintras... och som dom efter det kollat o sagt "Den har inte spridit sej"

Jag undrade redan då hur dom kunde veta att den inte spridit sej då dom inte kollat igenom hela henne.

Tänk om dom hittat metastasen i lungan redan då?

Nu hittades den pga att hjärtmedicinen inte längre funkade, och hon åkte in pga det.

Jag har haft så dåligt samvete i flera månader nu. För, mamma vill ha min hjälp att sälja bilen... och jag har inte hunnit... och senaste månaden har ju jag varit så sjuk själv att jag inte vågat ringa och höra mej för om hur det är med henne.

Idag ringde mamma. Hon hade varit hos en av alla läkare. Den enda som tydligen är rak och ärlig med henne.

Han hade berättat för henne att hon har max ett halvår kvar att leva. Att inget finns att göra.

Hon har fått problem med sina fötter pga att blodkärlen är blockerade på flera håll. Fötterna värker ständigt och dom är extremt svullna och såriga samt en tå på varje fot är svart...

Läkaren sa att man kan amputera båda fötterna, men att det möjligen endast förlänger hennes liv med nån vecka, om alls.

Min lillasyster är arbetslös och bor fortfarande hemma.

Hon tar hand om mamma dygnet runt.

Och, den dag vår älskade mamma inte längre finns kvar på denna jord så får min lillasyster ett helvete - då hon blir bostadslös... och chanslös...

Vad för jobb kan hon söka, då hon aldrig haft någon riktig anställning, och är född på 60-talet?
Nån som kan tipsa?

Jag mår verkligen inget vidare... Jag är så ledsen...