I fredags kväll blev jag illamående ett par timmar efter att jag tagit de 2 tabletterna, och satt i genom hela natten. Likaså lördagkvällen och natten.

På söndagkvällen blev illamåendet så kraftigt att jag nästan kräktes ett par gånger, under kvällsfodringsrundan och natten.

Pratade med syster A på IBD-mottagningen på måndagen, och uppmanades att fortsätta på 2 tabletter 1 vecka till (istället för att gå upp på 3 tabletter), och så "får vi se hur illamåendet blir".

Vågade inte ta 2 tabletter, utan tog bara 1. Illamåendet uteblev.

Jag tog 1 tablett även tisdag kväll. Inget illamående.

Onsdag kväll blev det ingen mat alls (hann inte äta) och då blev det inte några tabletter alls (då dom ska tas med mat).

Igår (torsdag) kväll vågade jag mej på att ta 2 tabletter, efter att jag ätit en lagom stor portion lasagne.

2½ timme senare blev jag så illamående att jag nära på kräktes.

Ca 1 timme senare och under ytteligare ca 2 timmar blev det värre än jag ville gå med på, då jag kräktes 3 gånger under loppet av ca 2 timmar.

Resten av natten var extremt orolig.

Vågade inte äta eller dricka under fredagen, förrän vid 15-tiden, då jag fick i mej knappt 1 dl proviva, efter att jag varit ut, på darriga ben, och mockat 7 boxar.

Syster S från IBD-mottagningen ringde, då jag ringt dom på morgonen. Jag berättade om vad som hänt, och hon sa till mej att inte ta något mer av den nya medicinen, och att jag som planerat ska lämna blodprover på måndag morgon.

Nån timme senare tog jag 1 macka och 1 kopp te... och sov sen nån timme på det.

Vid 20-tiden åt jag en liten portion bruna bönor och bacon.

Nu hoppas jag att slippa mera illamåenden.
Och, att det ska bli bra - igen - av att bara stå på full dos kortison (entocort) och Pentasa.

...då kanske dom som nu sitter i de stora klorna kunde bry sej om hur dom skulle kunna bli större...

@annieloof Jag hade tveklöst kunnat lägga min röst på C om det inte varit för det otrevliga i att C står under Reinfeldt! Sorry!

— Benita Karlsson (@AmeliaWatson) September 14, 2014

Efter en otroligt jobbig natt så är jag idag inte så värst kaxig.

Har en hel del at ta itu med idag. Och, jag hoppas att jag piggar på mej strax.

Har frusit hela natten. Dags att göra något STORT så att vi får igång värmen inne.

Har haft ONT i magen sedan innan jag gick och la mej. Jag hade mina aningar redan innan jag åt, men det var ju så gott... Uppenbarligen tyckte inte magen det. Undras bara vad av allt jag åt som magen tyckte minst om.

Har sovit ca 1 timme innan katterna rök ihop i köket vid 3-tiden, och sedan nån timme mellan då sambon gick ut för att jobba, vid 6-tiden, och då han kom hem vid 9.

Det var trevligt igår kväll.
Men, inatt har jag inte haft det så kul! *gillar inte att ha Crohn*

Jag har väl alltid varit en person som automatiskt tagit parti för den som är i underläge. Jag har alltid varit en person som värnat om rättvisa - även då jag själv alltför sällan inte fått så mycket själv av den varan.

Mobbing är något jag avskyr - både då det drabbar mej själv (vilket det gjort under alltför stor del av mitt liv) och då det drabbar andra människor. Oftast står jag maktlös och kan bara stötta den som är utsatt, på bästa sätt jag förmår, fast jag helst skulle vilja ta tag i den som mobbar och få den att fatta hur fel den beter sej.

Under en tid nu har jag återigen varit åskådare, på avstånd, till då en person som står mej mycket nära blir verbalt och känslomässigt misshandlad och näst intill tillintetgjord.

Detta har skett ett flertal gånger under de senaste 30+ åren, och det får hända igen och igen, för att människan får nya chanser.

Nya chanser till att göra rätt. Nya chanser till att finnas där.

Men, varje ny chans missbrukas, och resulterar i nya tårar, ny uppgivenhet, ny själslig och känslomässig smärta, nya blödande sår i magen både bildligt och bokstavligt talat.

Nu har det alltså hänt igen...

Det har kastats omkring med känslor, anklagats och fördömts, för att slutligen hotats om total avskärmning och sedan anklagelser om händelser som inte skett... och total tystnad. Totalt mörker.
Bortvald - igen.

Hade det rört sej om en kattunge... så hade den med största säkerhet bott här nu.

Nu rör det sej om en vuxen människa - som redan innan 1 års ålder flyttade in i mitt hjärta.

Det gör ont att bli ratad. Det gör ont att få veta att man inget är värd.

Det vet jag av egen erfarenhet.

Så... nu ser vi framåt. Låter den som låste dörren stå sitt kast.

Och, jag vet inte för hur många gånger i ordningen, slickar vi såren ihop...
Och, jag får ytterligare en anledning att se mej som Bonus... då endast 9 månader av fysisk börda hindrar från att jag är Mamma.

*suckar lite uppgivet* och *undrar varför vissa aldrig ändrar sej till det bättre*

Imorse vaknade jag och hade ONT i magen. Det spände och sprängde, och kändes som det gjorde då det var stopp i tarmen, innan jag gick tillbaka upp på 3 tabletter av kortisonet.

Men, eftersom jag inte brukar ha det så här på full dos kortison, så undrade jag massor (och undrar än) om det möjligen är en biverkning från nya medicinen... som jag f.ö blev tillsagd, igår, att ta 2 tabletter av nu.

Under dagen blev magen värre och värre.

Och, idag skulle vi ju påbörja tvätt och målning av boxen där Fursti & Kurt bor.

Efter att jag mockat mina för dagen 6 boxar så gick vi hem och åt frukost.

(jo jag var ute redan vid 7:30... och missade precis dom som lastade hästarna och åkte iväg på kurs över helgen)

Efter frukosten gick sambon ut och började tvätta box.

Jag kom efter då jag ätit klart min frukost.

Det flöt på bättre än förväntat, trots att jag var tvungen att sätta mej och vila ibland.

Ett tag satt jag och sprutade vatten med högtryckstvätten, medan sambon skurade med såpa.

Då vi tvättat klart gick vi hem och åt lunch.

Efter lunch var det torrt nog i boxen för att vi skulle kunna måla.

Och, målade gjorde vi idag... innan det var dags för insläpp av hästarna.

Och, jisses vad FINT det blev!!!

Inatt får Kurt sova i en annan box, medan Fursti är på kursen.
Så, kan dom flytta in ihop imorgon.

Färgen behöver ju torka helt!

I höstas/vintras fick jag en hel del beställningar på raggsockor, som jag stickade. Och, jag trivdes så mycket att jag producerade flera par i veckan, och önskade nästan att vintern skulle bli lång (vårälskare som jag ju annars är).

Sen tog mammas död (på min födelsedag) "lite" knäcken på mej, och jag tappade taget fullständigt om raggsockor och en hel del annat, varpå sista beställningen blev liggande här.

Under sommaren har jag tänkt ta tag i dessa sockor. Men, det har varit alldeles för varmt för att ens hålla i ett par yllesockor.

Men, nu har jag kommit igång igen... även fast stickorna inte går varma lika intensivt nu som förra hösten. Och, jag har en dotter som sporrar, peppar och inspirerar. Och, som jag i min tur också sporrar, peppar och inspirerar. Vi gillar verkligen då vi delar med oss av erfarenheter och kunskaper.
Där har vi verkligen levande exempel på då delad glädje är dubbel glädje!

Och, både hon och jag har nu blivit väldigt poppis att följa.
Våra alster följs med stort intresse från flera håll. Och, det är bara roligt, och ännu mera inspirerande.
Även då det - tyvärr - också dykt upp lite illvilja, avundssjuka mm från en och annan stalker.
Det är ju dessvärre sånt som liksom följer med då man blir kändis eller populär, och det finns de som inte tål detta.

Men, men... smyckena jag började med i samband med dotterns bröllop på svärmors födelsedag - 20 maj 2014 - då hon på sin bröllopsdag fick mitt första... blir sakta flera. Och, jag har massor av idéer och designer som ligger och väntar på att få bli till. Så spännande!

Och, även flera andra alster kommer snart att få se dagens ljus.
En ledtråd... Det blir hästmotiv!

Det enda jag har att "klaga" över i allt detta är: Tiden räcker inte till för allt som jag vill göra!

Och, nu har strax dotterdotterns ena fot en socka, med.

Efter att Óskadís nu gått några veckor i en hage med i stort sett inget gräs, utanför mitt fönster, så fick hon, och hennes dotter Dísa, nu gå ut i en av sommarhagarna med sina kompisar.
Att dom gått i den gräsfattiga hagen är för att dom annars skulle bli alldeles för tjocka på det betet som finns nu i deras vinterhage.

Så, imorse släppte vi ut stona i sommarhagen, och Óskadís och Dísa träffad för första gången Tindra.

Ett par timmar senare kom 3-åriga Vera in i flocken, med.
Hon kom ny till gården igår kväll. Och, hon o Sól ska nu gå i denna sommarhage ihop i 1 månad.
De övriga stona kommer att gå där dagtid.

Jag får egentligen inte vara ute i solen - enligt den nya medicinen.
Men, jag smorde in mej med solskyddsfaktor 50+ och var bara ute den stund som det behövdes för att filma.

Strax ska jag gå ut och mocka i hagen som Óskadís nu inte ska gå i längre.

Tänkte bara att det kanske kunde bli lite mulet först. För, trots att jag smörjer in mej så har jag känningar på att det blivit lite mycket sol på vissa håll, i bakhuvudet, armarna, kinderna...

Försov mej idag.
Så, nu blir det knappt om tiden för att mocka alla boxarna, och sedan ta bilen för att åka och hämta upp lillasyster.

Ikväll ska min Oskadis till tandis.

Igår kväll var himlen riktigt vacker. Kände mej lite kluven till att solen gick ner, för dels ville jag ha bort den från min hud... men, så blir det ju så mörkt sen.