För 1 vecka sedan var det koloskopi. Efter det har jag mått hyfsat bra... ända tills ikväll.

Nu värker magen igen och jag känner mej uppsvälld... för att det inte går igenom hela vägen.

Det slog till medan jag stod vid spisen och kokade potatis, som skulle bli mos...

Så, när sambon kom in ifrån insläppsrundan (som jag avstod så jag istället kunde laga mat) så var jag så trött i kroppen att jag hängde mot överskåpen. Jag orkar inte stå rak då det blir så här.

Efter att jag suttit och vilat en stund tog jag ett krafttag och stekte hamburgare, medan sambon dukade.

Sen gjorde jag potatismos av potatisen.

Tog med min tallrik och satte mej vid datorn och tittade på senaste Chasing life.

Men, jag orkade inte sitta upp... förstod inget av vad som hände i serien... så jag la mej på sängen och tittade på TV...

Först Would I lie to you på BBC Entertainment, sen på Skavlan.

När jag sett och lyssnat på Jimmie Åkesson som ännu är fullständigt oresonligt rasistisk så gjorde jag ett nytt försök att äta upp min portion. Och, det gick bra.

Jag hoppas verkligen att det här bara är ett tillfälligt bakslag.

På kvällarna brukar jag ta en stund, sittandes i sängen, och spela Wordfeud, innan jag lägger mej ner.

Igår kväll var inget undantag.

Jag visste att min fina FB- och bloggvän, Elisabeth, skrivit flera gånger senaste veckan att hon var så trött, så trött (jag fasade, då jag ännu minns hur t r ö t t min älskade mamma var)... och, jag tyckte inte det var så konstigt kvällen innan att Elisabeth inte svarat på WF.

Men, igår kväll... då jag såg att det stod "48 timmar" (sedan sist hon svarade) så sände jag henne en tanke och hoppades att hon "bara" var trött, samtidigt som jag var rädd för att det skulle vara värre.

Vad jag inte visste då... var hur "rätt" min rädsla hade.

För, tidigt i förmiddags kom ett meddelande på Facebook, på Elisabeth's konto, från någon av barnen.

Elisabeth somnade in igår kväll, vid kl.20:50 (ett par timmar innan jag såg wf)

Hela dagen idag har jag känt mej tom... kall... jag har gråtit... jag har tänkt på Elisabeth, som i så mycket var en sådan källa till inspiration... Hon var så oändligt stark, som försökte leva som vanligt trots att Cancern härjade så obärmhärtligt i hennes kropp, och hon mådde så dåligt... och var så trött.

Hon var så duktig på att sticka! Och, hon älskade garn!

Hon blev så lycklig var gång som någon spontant sände henne garn i gåva per post.

Och, att hon orkade sticka var ett tecken på att hon trots allt var OK.

Det var inte mycket som fick henne att avstå från stickningen, som gav henne så mycket.

Jag är så glad för att hon hann få vara matte rakt igenom till sin lilla älskade Sissi, som hon längtade så mycket efter, och då det såg mindre ljust ut där ett tag, just innan Sissi kom hem.

Då jag fortfarande inte läkt förlusten av min Mamma, som Cancern tog i januari 2014, så känner jag väldigt starkt med Elisabeth's barn och barnbarn. Och, även hennes make.

Och, jag känner hur hon saknas här... inom mej!

Många har idag på Facebook uttryckt hur ledsna dom är, och alla många kommentarer visar hur älskad och uppskattad hon verkligen var, även för människor som aldrig mött henne face2face.

Familjen startade imorse en minnesinsamling till Cancerfonden i Elisabeth's namn, med målet att samla in 10.000:-

Under dagen idag har det målet nästan nåtts, genom gåvor från Elisabeth's Vänner och Familj.
Just nu har det inkommit 6800:-.

Jag vill tro och tänka att Elisabeth (som många sagt på FB under dagen) sitter på ett fluffigt moln med sin stickning, och mår bra nu.

Jag tror inte riktigt på det där molnet... Men, jag är nära på säker på att Elisabeth nu är fri från sina monster. Att hon inte längre mår dåligt.
Att hon är fjäderlätt och fri.
Och, att hon finns hos sina barn, sina barnbarn och sin man...
Så lätt lämnar hon dom inte!
Men, stickar... Ja, det gör hon säkert!

Jag kommer att sakna Dej, Elisabeth!

Jag bad för dej och hoppades på bättring... och var gång som jag sagt det till dej så kom beskedet dagen därpå att du mådde sämre.

Till slut vågade jag inte säga till dej att jag ville att du skulle få må bra.
Men, kramar sände jag - alltid!

Och, hjärtan... från värmen av mitt hjärta.

Jag hoppas att Du visste och kände hur omtyckt och uppskaddad du var (och ännu är) av så många fb- och bloggvänner!

Vila i Frid du Fina, fina Elisabeth!     

Efter en lång natt så var det dags att bege sej till Danderyds sjukhus, för koloskopi-undersökningen.

Då jag kom ut hemma, såg jag solen genom molnen. Så, den var inte mera skymd än så.
Framme vid sjukhuset kollade jag igen, och såg att ingen solförmörkelse syntes ännu, trots att klockan passerat 10.

Jag ropades upp ganska precis kl. 10:15 - 15 minuter innan tiden då jag skulle vara där. Dom vill att man ha 15 minuter innan, för att byta om osv.

Jag var helt matt och lite vimsig då jag gick in i omklädningsrummet.

Jag klädde av mej och satte på mej de blå pappersshortsen, de vita knästrumporna och den vita mjuka bomullsrocken.

Sen tryckte jag på klockan, så systern kom tillbaka. Hon gick in för att stänga av larmet, och såg då att jag missat att låsa in mina kläder.
Jag hade hängt in ordentligt i skåpet, men missat att låsa.

Så hon låste åt mej och gav nyckeln till min sambo, som ju var med.

Sen fick jag gå en bit till ett litet "bås" där jag fick lägga mej på en säng. Systern satte en port i armvecket på mej, men stack lite fel... så hon fick sätta den i handleden, just vid tummen, istället.

I den porten skulle lugnande och smärtstillande in om det behövdes.

En stund senare kom systern som skulle vara med vid undersökningen och hämtade mej.
Hon och den första systern hjälptes åt att köra sängen, så jag slapp gå.
Det var jag glad för... för, jag var alldeles för vinglig, kände jag.

Läkaren var samma kille som för 1½ år sedan. Han kom ihåg mej, och undrade hur jag mått sen sist.

Jag berättade att det blivit mycket sämre. Att jag har problem varje dag, och att det bara blir värre för var dag.

Han sa att det inte förvånade honom, baserat på vad han såg för 1½ år sedan.

Undersökningen gick inte helt friktionsfritt.
Ca 10 minuter in så började det krångla, då tarmen slingrade sej och inte tillät slangen att komma igenom.
Läkaren och systern jobbade ett bra tag på och smärtorna i min högra sida tilltog och tilltog... Systern frågade om jag ville ha morfin, men jag avböjde.

Jag vill inte känna mej drogad.

Jag frågade om dom knappt ens kommit in... eftersom det var så tidigt i undersökningen som det krånglade... Men, fick då veta att dom var nästan framme.

Då smärtorna avtog och han slutligen var framme vid tunntarmen så tittade jag på klockan och konstaterade att "episoden" med smärtorna och "bråkandet" varat i drygt 15 minuter.
Det kändes som minst det dubbla.

Väl framme konstaterade läkaren att tunntarmens ingång är trängre än förra gången, och att det är ordentligt ärrat och bulligt där.

Han sa att han rekommenderar operation.

Då jag sen var tillbaka i omklädningrummet hade det inte ens gått 1 timme ännu sedan jag kom dit.

Vi gick in på Pressbyrån och köpte en banan och en trisslott till mej, och sambon fick en burk Coca Cola och en påse bilar.  

Då vi kom ut från sjukhuset kollade jag upp mot solen, och såg att månen var på väg att lämna.

Knäppte en bild, eller två.
   
Det första att landa i min tomma mage, var en banan... som jag åt medan vi åkte hemåt.

Väl hemma tog jag dagens mediciner och 3 mackor o 1 kopp te.

Satt länge vid datorn och försökte se Days of our lives... huvudet kändes som att jag skulle tuppa av "närsomhelst", så till sist fick jag inse att jag inte skulle klara av att gå ut och jobba, utan la mej på sängen... och vaknade med ett ryck då sambon kom hem.

Då han fikat så gick han ut och tog hand om mina för dagen 8 boxar och tog in alla hästarna.

Under tiden piggnade jag till så pass att vi sedan kunde åka till Maxi och proviantera.

Det gick ju inte igår, då jag inte fick äta.

Till middag ikväll - efter att vi trixat lite, då spisen gick sönder mitt under matlagningen - blev det makaroner och bacon.

Jag hoppas jag sover gott inatt!
Och, att Du gör det, med!   

Och, solförmörkelsen... Den kan man se genom att snälla människor filmat.
T.ex detta... Från Sundsvall:

Lagom till Vårdagjämningen så kommer det "vintrigare" väder igen.

Det tycker jag känns lite onödigt, faktiskt.

Vi såg en fjäril i trädgården igår. Och, i vårt lusthus har massor av flugor fest (funderar på att spraya där, faktiskt) Men, än så länge har inte blåsippan visat sej, som jag tog hem från sommarstugan i somras, och satte i Mammas blomsterland.

Solförmörkelsen, som tydligen ska starta vid 9:52 och vara som mest vid 11, kommer jag nog att missa... även om molnen (som just nu ligger över Stockholm) skingras.

För, jag ska vara på Danderyds sjukhus och koloskopi från 10:30 och ett par timmar framåt.

Tarmsköljningen gick lite bättre den här gången.

Jag började dricka strax efter 13 igår - då jag hade fastat sedan midnatt. (13 timmar tidigare)

Det tog ca 3 timmar att dricka varje liter, pga mättnaden som uppstod då det inte tog sej igenom förträngningen fort nog.

Och, i 6 timmar satt jag på toa... och väntade mest...

Vid 2-tiden inatt la jag mej under täcket. Då var jag ordentligt frusen och jättetrött.

Har slumrat lite, och gick upp vid 7-tiden igen.

Jag är jättetrött, och hoppas att tarmen är tillräckligt ren, trots att det tagit så lång tid att skölja den.

När jag är klar på sjukhuset ser jag fram emot att åka hem och ÄTA, och sedan lägga mej att vila.

Jag behöver allt stöd jag kan få idag. Så, var gärna med mej i tanken, med lugn och trygghet.

Det uppskattas mycket!

Ska Du se solförmörkelsen?
Var jätterädd om dina ögon! Se inte mot solen med blotta ögat!
Solglasögon räcker INTE som skydd!

Då jag kommit hem på onsdagen så tog jag en felix paj till frukost/lunch. Jag blev mätt efter mindre än halva, men tvingade i mej resten, eftersom jag vanligen inte alls blir mätt på så lite.

Mättnadskänslan nu kom pga att jag druckit knappt 1 flaska kontrast på Sabbatsberg.

Efter att jag ätit pajen kom jag på att jag inte tagit medicinerna, och skyndade att ta dom.

Sen gick jag, på ostadiga ben, ut och mockade 5 av mina för dagen 9 boxar.

Den 5:e boxen (min egen/Oskadis') kämpade jag rejält med, då det kändes som jag skulle rasa ihop på golvet, så trött var jag.

Jag gick hem efter 5:e boxen, och la mej på sängen.

Där blev jag kvar, medan sambon tog de resterande boxarna + tog in hästarna från hagarna.

Jag vaknade ett par gånger och insåg att jag sovit/slumrat.

Helt klart är det nåt som inte är som det ska med mej, då jag är så trött.

Jag hoppas att det BARA är ansträngningen pga Crohn.

Ikväll, då det var dags att kvällsfodra hästarna så gick jag med ut.

Försökte få se lite av det där norrskenet som var igår och inatt.
Men, jag såg inget alls - förståss. *trist*

Men, jag fixade att gå med runt på nästan hela rundan innan kroppen började värka igen.

Åkte i god tid in till stan, och kom fram till Sabbatsbergs sjukhus 1 timme innan jag skulle vara där.
Vi satt kvar i bilen och tittade på folk och trafiken tills det blev dags att gå in.

Han som skulle utföra undersökningen var försenad, så vid 11-tiden kom han med 3 flaskor kontastvätska som jag skulle dricka. 1 flaska per 20 minuter.

Under följande timme lyckades jag få i mej knappt 1 flaska.

Det smakade rätt märkligt, och min mage fylldes upp och jag kände mej mätt.

Strax efter 12 var det dags att gå in i magnetkamerarummet, efter att jag klätt av mej till T-shirt och leggings.

Jag frågade om sambon kunde få sitta där inne med mej, och det fick han.

Det var helt OK att lägga sej på britsen och få nål i armen, för kontrasten och det andra medlet, och sen blev det jobbigare, då jag skulle skjutas in under taket.
Jag trodde att jag skulle få ligga med huvudet utanför... men, det gick inte, då magen ju måste vara mitt inne i den. Så, huvudet var också inunder.

Men, jag kunde ju vrida huvudet lite och se ut... och sambon satt på andra änden och höll mej i min ena fot.

Ca 20-25 minuter pågick det "andras in, andas ut, sluta andas" och "dunk. dunk, dunk"...

Sen slog oron tag i mej, då magen började bullra och värka, och jag inte kunde göra något för att få lindring.

Under 2 bildtagningar stålsatte jag mej, sen ringde jag på klockan, med bollen jag fått att ha i handen.
Han frågade då om han kunde få fortsätta med den bild han just då höll på med, och jag sa att det var Ok.

Sen kom han in och lyssnade med mej om vad det var som hänt.

Jag berättade att jag kände mej yr (jag låg med huvudet mycket lägre än vad jag brukar, och får då ofta "yrsel-känsla") och jag berättade hur jobbigt det kändes att ligga stilla, och inte kunna röra mej.

Jag frågade hur långt vi kommit.

1 bildserie av 10 var klar.

Jag hade legat 1 tiondel av tiden???

Där fattade jag beslutet att jag inte skulle klara 10 till såna... långa... för, jag upplevde att jag legat länge.

Så, vi avbröt. Och, jag känner mej misslyckad!

Då vi sen kom ut och tittade in på rummet där han skötte allt ifrån så fick jag veta att vi startat 12:15 och skulle hållit på till 13:00. Nu var klockan 12:50.

Hon var nog ca 12:35 då jag avbröt.

20 minuter... av 45.... klarade jag.

Men, inte allt!

Och, inte det viktigaste!

Då vi kom hem ringde jag och pratade med systern på endoskopi på Danderyd dit jag ska göra ett nytt försök att ta mej på fredag, för koloskopi.

Jag berättade vad som gått fel gången innan, då jag inte kunde tömma och skölja ren tarmen i tid.

Hon föreslog att jag ska börja tarmsköljningen redan imorgon förmiddag. Ca 1 dygn innan jag ska vara på sjukhuset.

Så, nu får vi väl se hur det går då.

Men, jag känner på många olika sätt att det blir sämre o sämre...   

Idag får Du gärna vara med mej i tanken, och stötta mej med lugn och trygghet (baserat i vänlighet).

Klockan 11 (och ca 2 timmar framåt) har jag tid för MR-kamera-röntgen av tunntarmen.

Ska dricka kontrast och sen ligga i MR-kameran.

Och, kontrast i blodet.

Jag är inte så stursk just nu.

Så, jag skulle uppskatta allt stöd jag kan få.

Ikväll tänkte jag ta av köttfärssåsen som blev över igår, då vi åt spagetti o köttfärssås. Till det kände jag mej för jasminris.
Sambon tog den spagetti som blev kvar från igår.

Med facit i hand skulle jag nog ha kokat pasta istället för ris.
Men, jag tror ju att ris är bättre för min mage än pasta.
Dessutom tyckte jag om ris o köttfärssås på 80-talet, då städerskan på ICA, där jag jobbade, brukade laga till det till oss i personalen på fredagar.

Jag har inte misslyckats tidigare med att koka ris. Men, då har jag gjort 4 portioner.

Ikväll skulle jag göra 2 portioner.... och då vattnet var borta ur riskastrullen... så var riset fortfarande "knaprigt".

Det vågade jag inte utsätta magen för.

Kanske tog jag riset för tidigt, eftersom jag var så trött i hela kroppen, då jag stod vid spisen, att jag inte kunde stå upp, utan hängde mot bänken, och väntade på maten.

Imorgon ska jag på MR.

Hoppas jag fixar det den här gången.

Jag är så trött på denna ständiga värk, och trötthet.