Åkte i god tid in till stan, och kom fram till Sabbatsbergs sjukhus 1 timme innan jag skulle vara där.
Vi satt kvar i bilen och tittade på folk och trafiken tills det blev dags att gå in.

Han som skulle utföra undersökningen var försenad, så vid 11-tiden kom han med 3 flaskor kontastvätska som jag skulle dricka. 1 flaska per 20 minuter.

Under följande timme lyckades jag få i mej knappt 1 flaska.

Det smakade rätt märkligt, och min mage fylldes upp och jag kände mej mätt.

Strax efter 12 var det dags att gå in i magnetkamerarummet, efter att jag klätt av mej till T-shirt och leggings.

Jag frågade om sambon kunde få sitta där inne med mej, och det fick han.

Det var helt OK att lägga sej på britsen och få nål i armen, för kontrasten och det andra medlet, och sen blev det jobbigare, då jag skulle skjutas in under taket.
Jag trodde att jag skulle få ligga med huvudet utanför... men, det gick inte, då magen ju måste vara mitt inne i den. Så, huvudet var också inunder.

Men, jag kunde ju vrida huvudet lite och se ut... och sambon satt på andra änden och höll mej i min ena fot.

Ca 20-25 minuter pågick det "andras in, andas ut, sluta andas" och "dunk. dunk, dunk"...

Sen slog oron tag i mej, då magen började bullra och värka, och jag inte kunde göra något för att få lindring.

Under 2 bildtagningar stålsatte jag mej, sen ringde jag på klockan, med bollen jag fått att ha i handen.
Han frågade då om han kunde få fortsätta med den bild han just då höll på med, och jag sa att det var Ok.

Sen kom han in och lyssnade med mej om vad det var som hänt.

Jag berättade att jag kände mej yr (jag låg med huvudet mycket lägre än vad jag brukar, och får då ofta "yrsel-känsla") och jag berättade hur jobbigt det kändes att ligga stilla, och inte kunna röra mej.

Jag frågade hur långt vi kommit.

1 bildserie av 10 var klar.

Jag hade legat 1 tiondel av tiden???

Där fattade jag beslutet att jag inte skulle klara 10 till såna... långa... för, jag upplevde att jag legat länge.

Så, vi avbröt. Och, jag känner mej misslyckad!

Då vi sen kom ut och tittade in på rummet där han skötte allt ifrån så fick jag veta att vi startat 12:15 och skulle hållit på till 13:00. Nu var klockan 12:50.

Hon var nog ca 12:35 då jag avbröt.

20 minuter... av 45.... klarade jag.

Men, inte allt!

Och, inte det viktigaste!

Då vi kom hem ringde jag och pratade med systern på endoskopi på Danderyd dit jag ska göra ett nytt försök att ta mej på fredag, för koloskopi.

Jag berättade vad som gått fel gången innan, då jag inte kunde tömma och skölja ren tarmen i tid.

Hon föreslog att jag ska börja tarmsköljningen redan imorgon förmiddag. Ca 1 dygn innan jag ska vara på sjukhuset.

Så, nu får vi väl se hur det går då.

Men, jag känner på många olika sätt att det blir sämre o sämre...   

 

Lotta

18 mars 2015 16:05

Du rår inte för att du är rädd och tycker det är otäckt. Tycker du gjorde det jättebra.
Du är duktig Benita!
Kram <3

http://lottashullerombuller.bloggplatsen.se

Livsturisten

18 mars 2015 21:30

Tack, Lotta!
(((kram)))

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fy vad varmt det är. Just nu är det 42 grader varmt i solen, och vi håller oss inne, i rummet i "vårt" lilla hus. Här är det svalast just nu. Luften har gått ur mej och jag har haft känningar som jag är jätterädd för. Att det kan vara hjärtat. Vi...

Så många gånger under så många år har denne hästägaren uttryckt så mycket agg emot min sambo, och markerat emot honom, som om hon är förmer än honom. Senast nu i eftermiddags.   Hon ska ALDRIG mer kunna be oss om hjälp!Det är mer än nog!!!   ...

Nu SKA jag verkligen göra verklighet av min dröm om att min YouTube-kanal ska bli det jag från början ville att den skulle bli!   Härom dan gjorde jag ett första trevande steg och laddade upp en video som jag skapade i ett nytt jätteroligt progra...

Igår, då jag och sambon höll på att mocka på plattan, där lösdriftsvalackerna äter, så kom den där otrevliga gubben som håller koll åt markägaren. Han gick genast på min sambo i enormt otrevlig tog och beordrade honom att låsa upp elskåpet vid Este...

Idag kunde jag inte med att gå ut och släppa ut hästar. Mina fötter värker mer o mer för varje dag, och jag kände inte för att offra mina sista krafter på att hjälpa en person som igår hackade på mej för att jag "ropade på fel sätt" istället för att ...