A Life to Live

Inlägg publicerade under kategorin Livet

Av Livsturisten - 18 maj 2015 15:00

Detta är ett inlägg som jag satt ihop i förväg, för att postas på bloggen under dagen den 18 maj 2015.


Den 18 maj är dagen då jag ska opereras, och idag (då jag sätter ihop detta inlägg) är jag Livrädd för att jag då kommer att dö.

Så, jag har valt att sätta ihop detta i förväg... och videon jag valt kommer att stämma oavsett utgång.


För, antingen överlever jag... och då är jag glad för att jag lever och har fått "ett nytt liv".

Eller... annars dör jag... och då blir jag en ängel och ett spöke... och lever vidare, med vingar och finns hos den eller de som tänker på mej, talar om mej osv...


Så, oavsett...


Jag hoppas att jag kommer att kunna blogga mycket mera än detta... och att jag ska läsas...
Och, att mina läsare ska kommentera...
A two way street, 'ya know...!   

Av Livsturisten - 17 maj 2015 14:59

Ikväll ska jag läggas in på sjukhuset.
Och operationen blir imorgon bitti.

Jag ska vara på sjukhuset inatt "alldeles ensam" (utan mitt stora stöd i livet - min sambo) och får inte återse honom förrän jag kommer tillbaka till avdelningen efter uppvaket - förutsatt att han är där då, som vi kommit överens om.


Det finns Wi-fi på sjukhuset, och jag har min laptop (och surfplattan) med mej.
Men, Wi-fi är tydligen endast tillgängligt under kontorstid.
Så, på natten får det bli ljudbok eller film.

Jag är jättenervös... och längtar tills jag får komma hem igen!


OM jag nu inte skriver mera innan imorgon, så...
Tänk gärna trygga och goda tankar riktade till mej imorgon, gärna från tidig morgon o hela dan.

Jag kommer att behöva allt stöd som jag kan få. Och jag uppskattar allt stöd som jag får!


Jag har aldrig legat på sjukhus (sedan BB, då jag föddes) och jag har aldrig sövts eller opererats.
Jag har dessutom en starkt rotad fobi för läkare (och då kirurger i synnerhet) och sjukhus.
Så... jag är verkligen inte trygg och glad nu!
Många liter tårar har runnit utmed mina kinder senaste tiden, pga min rädsla.

Av Livsturisten - 17 maj 2015 10:29

Igår kväll tvärvägrade min surfplatta att låta men spela WordFeud.
Den påstod att anslutning till internet saknades, trots att datorn och TV'n var online - och även surfplattan då borde vara det - dessutom stod det "Ansluten" om uppkopplingen, inne i plattans inställningar.

Men, ingenting gick att se som var online.   


Nu har jag ju tänkt ta med surfplattan till sjukhuset, så jag kan spela WF. Och, jag hoppas verkligen att det skärper sej där.


Tar med laptop också, så jag kan blogga och titta på serier o filmer... om jag orkar.


OM du spelar WF med mej och spelet går ut utan min medverkan, så vill jag att du ska veta att jag inte alls menade det. Det är plattan som bråkar.

Av Livsturisten - 16 maj 2015 11:01

Som du kan se i högerkanten här, så har jag en "omröstning" i frågan om NÄR man väljer att skriva sitt Testamente.

Ta dej gärna tid att svara där, på frågan. Och, kommentar här uppskattas dessuom.


Det testamente som gällde då min pappa dog hade han skrivit 1998 - 12 år innan han dog.

I telefonen berättade han, från sjukhuset, veckor innan han dog, att han hade ett nytt testamente på gång. Det skulle finnas ett nytt och färskt testamente, sa han. Det litade han på att bl.a hans syster skulle se till att återfinna.

Men, det fanns sedan inte att finna.

Och, änkan gick ju dessutom in i kassaskåpet hemma samma dag som han nyss dött. Så, hon kanske såg till att det försvann.

Det nya testamentet inkluderade nämligen alla 4 barnen. (han sa upprepat till de yngre barnen o deras mammor: "Jag har 4 barn, Jag har 4 barn".
I testamentet från 1998 var jag och min lillasyster omnämnda att endast ärva våra laglotter.

I ett nytt testamente skulle kvarlåtenskapen fördelas i 4 lika delar. (där jag o syrran då fått mera)


Min mamma skrev testamentet i slutet av livet, då hon kände att hon inte hade en chans att klara kampen emot Cancern.


Båda mina föräldrar valde alltså att tänka testamente i slutet av livet. Då, insikten om sin dödlighet var så påtaglig.


Så har även jag gjort, då jag nu skrivit mitt första testamente, inför den skrämmande operationen som jag ska genomgå på måndag.

För, OM något händer som gör att jag då dör.... så ska det finnas på pränt vad JAG vill med MITT.

Och, om jag inte dör då... så kan jag ju faktiskt dö helt oförberett med nån gång.


Så...

Hur ser Du på det där med Testamente? 

Av Livsturisten - 15 maj 2015 23:00

Eller... ska man tilldela cred till L.o.A (Law of Attraction) ?


För flera (ganska många) år sedan så hittade jag några bilder i en tidning, föreställande en häst som jag tyckte var jättefin.

Jag klippte ut bilderna, och varje gång som jag tittade på dom så kände jag en sån stark känsla inom mej att den hästen kunde vara min. Att jag kunde vara hon på hästens rygg.


Jag glömde sen bort bilderna... la dom i en ask med andra bilder jag sparat...

Och, för ett par år sedan hittade jag bilderna - efter att jag köpt min älskade häst, Óskadis.


Är det någon likhet mellan hästen på bilden jag sett o sparat för flera år sen...

 

...och Min häst...?

 

     

Av Livsturisten - 14 maj 2015 23:00

Det var en "blandning av sött o salt" igår... och jag uttrycker mej så för att på sätt och vis koppla till ett som jag missade att skriva om då:
Lasse Berghagen fyllde 70 år.   

Och, jag har fortfarande inte haft/fått chansen att tacka honom för den privatkonsert som han gav mej då jag var knappt 1 år.

 

Han och hans bästa kompis (min mammas kusin) var barnvakt åt mej, och Lasse spelade gitarr och sjöng för mej - har min mamma berättat.


Något annat "sött" som hände igår var att Óskadís och jag varit varandras i 4 år!    

 

 

Hon ser mej på långt avstånd och går till grinden. Står sen så här då jag kommer fram.
Hagen är klart överkurs. Vara med matte e Bäst!   

Tråkigare var att jag igår fotade sista bilderna på fina Sögn, medan hon fick äta gräs (något hon älskade men inte kunnat få göra på flera år pga risken för återkommande fång).

Och, nu är hon smärtfri.

  

Det känns fortfarande för nära, för några flera ord om det.

Kommer säkert senare.


Och, min kära blogg- och facebook- och wordfeudVän - Elisabeth - urnsattes igår.

 

Tänker fortfarande dagligen på henne, och är fortfarande ledsen för att hon (likt min mamma) förlorade kampen emot Cancern.


Av Livsturisten - 13 maj 2015 11:25

Jag förstod inte hur allvarligt det var.
Han sa ju "dom lägger mej på slaktbänken och ger mej en ny lever. Sen har jag minst 30 år till"

Han sa också att han hade mellan veckor ock dagar kvar - men att dom letade ny lever i både Sverige o utomlands.

När jag insåg att det var kort om tid... så kunde vi inte åka ner till Kalmar, ens över dagen. Jobb, jobb, jobb... och ingen ersättare.


Den 13 maj 2010 somnade han in på Kalmar sjukhus - Min älskade Pappa!


I telefonen hade han flera gånger berättat om hur han mådde bättre efter sjukhusvistelse och vistelse på sjukhem, och hur han blev sjukare efter att han varit hemma ett par dagar, hos sin fru... som dels ignorerade honom där han låg... Han fick ringa på mobilen till henne, där hon satt i rummet intill och tittade in i datorn, för att få hjälp... OM hon kom så fick han ändå ingen hjälp.
Bad han om vatten så ställde hon en flaska för långt ifrån honom, så han inte nådde den.


Han berättade också att hon kom med konstiga "brydger" som hon uppmanade honom att dricka.

Efter ett par vändor mellan hemmet och sjukhuset så insåg han att hon förgiftade honom.
Läkarna hade ingen diagnos på honom.
Att levern var inflammerad var allt. Hepatit.
Men, varför? Det visste ingen.


Jag bad om en obduktion.
Dels för att få veta vad han var för sjuk.
Dels för att han ju sagt att "hon förgiftade honom".

Då obduktionen var gjord fanns inga svar.
Ingen dödsorsak.
Ingen diagnos.
Förgiftningen hade dom inte tittat efter alls.

Och ändå berättade jag att det sista han åt var hennes smörgåstårta, som hon kom till sjukhuset och gav honom, timmar innan han dog.

På begravningsfikat ville hon bjuda på smörgåstårta.
Jag sa tvärt NEJ!


Jag hade så gärna velat ha kopia på fotot som fanns på kistan på begravningen.
Skulle få sas det... men, jag fick det aldrig.
Min faster skulle förmedla.

Senast som jag träffade min pappa var nån gång på 90-talet, då han och min minsta lillebror (och hans mamma) kom förbi som hastigast. Vi träffades ute på parkeringen.

Idag är det 5 år sedan min älskade Pappa somnade in.
Jag tänder ett ljus i "Mammas blomsterland" ikväll.

      

Av Livsturisten - 13 maj 2015 11:05

Igår på sjukhuset så träffade jag en äldre dam, som också skulle opereras.
Vi fick gemensam information av sjukgymnasten, på vårdavdelningen.

Då jag var på Anestesimottagningen så kom Kerstin ut från apotekarens rum, och vi återsåg, glatt, varandra.
Medan vi båda väntade sen så pratade vi lite.


Hon berättade att hon skulle läggas in där och då. Att hon redan fått tilldelat sitt rum (9) och säng (3), och lämnat sin väska där i skåpet.
Hon bor ensam och skulle opereras redan idag. Så, hon valde att läggas in redan igår, då.


Hon sa att samtidigt som hon hoppas att hon får åka hem efter 2-3 dagar så hade det varit trevligt att vara kvar då jag läggs in.
Under samtalet hos sjukgymnasten så nämnde jag att jag tidigare "inbillat mej" att jag skulle vara så pigg efter operationen att jag skulle kunna gå på konstutställning på sjukhuset.

Nu sa Kerstin till mej att det hade varit trevligt att gå på konstutställning tillsammans, hon och jag.


Hon skulle alltså opereras idag.
Det innebär att hon troligen ligger på uppvaket nu.

Och, att hon får åka hem fredag eller lördag. (På söndag läggs jag in - vi skojade om att "Kanske får jag överta hennes säng   )


Jag tänker på Kerstin, och hoppas att hon mår bra.
Att hon inte har det jobbigt med andningen.
Och, att hon får hjälp att komma ihåg att djupandas - som hon sa igår att hon nog kan behöva.

Jag tycker om Kerstin!   

Det här är jag

Hej!
Välkommen att ta del av mina smultronställen  och djungler av brännässlor, på min resa genom livet. 

På tal om vädret:

klart.se

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Omröstning

När skriver Du testamente?
 Mitt i livet, då döden känns avlägsen.
 I samband med att barnen födes.
 I samband med att barnbarnen börjar födas.
 När krämpor gör sej mer och mer tydliga.
 När döden andas i nacken på en, och man inser sin dödlighet.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kategorier

Arkiv

Minns

Lilypie Angel and Memorial tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

Daisypath Anniversary tickers

Daisypath Anniversary tickers

Med i:


Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 


susnet.nu statistik

Tidigare år

Värt att besöka

Sök i bloggen

RSS

Presentation

Twitter


Skapa flashcards