Vad det blir då det blir klart, det vet jag inte än.

Men, jag kände igår kväll att nu var det dags att ge sej på att testa detta.

Jag börjar i mitten och jobbar utåt... Så länge jag ökar en maska i taget så blir den som en duk eller liknande.... kanske en del till en pläd eller något plagg...

Slutar jag öka, så börjar den bygga på höjden... och kan då bli en mössa... en väska... eller liknande...

Det känns spännade att se var detta slutar.

Jag har sedan i våras burit på en stark oro och en stor sorg. Något jag inte kunnat prata om.

Det har naturligtvis tärt på mej.

Det började med att min lillasyster ringde och berättade att våran mamma åkt ambulans till sjukhuset efter att ha varit extremt andfådd hemma i 2-3 dygn. Till sist gick hon med på att låta min lillasyster ringa min storasyster - som i sin tur larmade ambulansen.

Mamma blev inlagd i ca 1 vecka, och under tiden på sjukhuset mådde hon bättre än på många år... sedan hon fått rätt mediciner för hjärtat.

Hon hade vätska i ena lungan, tillföljd av att hjärtat inte slagit som det skulle. Det var otätt på en klaff.

Men, med vätskedrivande och med rätt hjärtmedicin blev hon bra igen.

Däremot hittade dom en förändring i lungan, som dom gick in för att ta reda på vad det var.

Efter diverse provtagningar... och nu hade det gått ett par månader... så konstaterades att det hon har i lungan är en metastas från den hudcancer hon haft i hårbotten, och som opererats bort i vintras... och som dom efter det kollat o sagt "Den har inte spridit sej"

Jag undrade redan då hur dom kunde veta att den inte spridit sej då dom inte kollat igenom hela henne.

Tänk om dom hittat metastasen i lungan redan då?

Nu hittades den pga att hjärtmedicinen inte längre funkade, och hon åkte in pga det.

Jag har haft så dåligt samvete i flera månader nu. För, mamma vill ha min hjälp att sälja bilen... och jag har inte hunnit... och senaste månaden har ju jag varit så sjuk själv att jag inte vågat ringa och höra mej för om hur det är med henne.

Idag ringde mamma. Hon hade varit hos en av alla läkare. Den enda som tydligen är rak och ärlig med henne.

Han hade berättat för henne att hon har max ett halvår kvar att leva. Att inget finns att göra.

Hon har fått problem med sina fötter pga att blodkärlen är blockerade på flera håll. Fötterna värker ständigt och dom är extremt svullna och såriga samt en tå på varje fot är svart...

Läkaren sa att man kan amputera båda fötterna, men att det möjligen endast förlänger hennes liv med nån vecka, om alls.

Min lillasyster är arbetslös och bor fortfarande hemma.

Hon tar hand om mamma dygnet runt.

Och, den dag vår älskade mamma inte längre finns kvar på denna jord så får min lillasyster ett helvete - då hon blir bostadslös... och chanslös...

Vad för jobb kan hon söka, då hon aldrig haft någon riktig anställning, och är född på 60-talet?
Nån som kan tipsa?

Jag mår verkligen inget vidare... Jag är så ledsen...

Satt och läste kallelserna till koloskopin och MR-röntgen, som jag ska på den 23/10 och den 5/11.

Koloskopi har jag gjort några gånger redan, och varje gång har jag klarat av det utan att behöva få lugnande. Så, jag är inte jätteorolig för den.

Däremot blev jag ännu mer orolig än var redan var ang. MR-röntgen.

Jag tycker redan att det känns otäckt att bli inputtad med huvudet före in i en trång tunnel, eftersom jag har cellskräck. Jag får panikkänsla bara jag tänker på det.

Vad jag nu läste i pappret i kallelsen la på ytterligare på det: Jag ska i 45 minuter innan röntgen dricka kontrast!

DET hade jag inte räknat med!

När jag för några år sedan skulle röntga tarmarna så fick jag kontrasten genom en sond som fördes ner via näsan och sen fick jag ligga på en brits med en kamera nån halvmeter ovanför mej.

Nu ska jag DRICKA kontrasten???

Och, sen dessutom köras in i en trång tunnel och ligga där i typ 45 minuter???

NU känns det inte ens i närheten av överkomligt längre!