Jag har väl alltid varit en person som automatiskt tagit parti för den som är i underläge. Jag har alltid varit en person som värnat om rättvisa - även då jag själv alltför sällan inte fått så mycket själv av den varan.

Mobbing är något jag avskyr - både då det drabbar mej själv (vilket det gjort under alltför stor del av mitt liv) och då det drabbar andra människor. Oftast står jag maktlös och kan bara stötta den som är utsatt, på bästa sätt jag förmår, fast jag helst skulle vilja ta tag i den som mobbar och få den att fatta hur fel den beter sej.

Under en tid nu har jag återigen varit åskådare, på avstånd, till då en person som står mej mycket nära blir verbalt och känslomässigt misshandlad och näst intill tillintetgjord.

Detta har skett ett flertal gånger under de senaste 30+ åren, och det får hända igen och igen, för att människan får nya chanser.

Nya chanser till att göra rätt. Nya chanser till att finnas där.

Men, varje ny chans missbrukas, och resulterar i nya tårar, ny uppgivenhet, ny själslig och känslomässig smärta, nya blödande sår i magen både bildligt och bokstavligt talat.

Nu har det alltså hänt igen...

Det har kastats omkring med känslor, anklagats och fördömts, för att slutligen hotats om total avskärmning och sedan anklagelser om händelser som inte skett... och total tystnad. Totalt mörker.
Bortvald - igen.

Hade det rört sej om en kattunge... så hade den med största säkerhet bott här nu.

Nu rör det sej om en vuxen människa - som redan innan 1 års ålder flyttade in i mitt hjärta.

Det gör ont att bli ratad. Det gör ont att få veta att man inget är värd.

Det vet jag av egen erfarenhet.

Så... nu ser vi framåt. Låter den som låste dörren stå sitt kast.

Och, jag vet inte för hur många gånger i ordningen, slickar vi såren ihop...
Och, jag får ytterligare en anledning att se mej som Bonus... då endast 9 månader av fysisk börda hindrar från att jag är Mamma.

*suckar lite uppgivet* och *undrar varför vissa aldrig ändrar sej till det bättre*

I höstas/vintras fick jag en hel del beställningar på raggsockor, som jag stickade. Och, jag trivdes så mycket att jag producerade flera par i veckan, och önskade nästan att vintern skulle bli lång (vårälskare som jag ju annars är).

Sen tog mammas död (på min födelsedag) "lite" knäcken på mej, och jag tappade taget fullständigt om raggsockor och en hel del annat, varpå sista beställningen blev liggande här.

Under sommaren har jag tänkt ta tag i dessa sockor. Men, det har varit alldeles för varmt för att ens hålla i ett par yllesockor.

Men, nu har jag kommit igång igen... även fast stickorna inte går varma lika intensivt nu som förra hösten. Och, jag har en dotter som sporrar, peppar och inspirerar. Och, som jag i min tur också sporrar, peppar och inspirerar. Vi gillar verkligen då vi delar med oss av erfarenheter och kunskaper.
Där har vi verkligen levande exempel på då delad glädje är dubbel glädje!

Och, både hon och jag har nu blivit väldigt poppis att följa.
Våra alster följs med stort intresse från flera håll. Och, det är bara roligt, och ännu mera inspirerande.
Även då det - tyvärr - också dykt upp lite illvilja, avundssjuka mm från en och annan stalker.
Det är ju dessvärre sånt som liksom följer med då man blir kändis eller populär, och det finns de som inte tål detta.

Men, men... smyckena jag började med i samband med dotterns bröllop på svärmors födelsedag - 20 maj 2014 - då hon på sin bröllopsdag fick mitt första... blir sakta flera. Och, jag har massor av idéer och designer som ligger och väntar på att få bli till. Så spännande!

Och, även flera andra alster kommer snart att få se dagens ljus.
En ledtråd... Det blir hästmotiv!

Det enda jag har att "klaga" över i allt detta är: Tiden räcker inte till för allt som jag vill göra!

Och, nu har strax dotterdotterns ena fot en socka, med.

By cleaning and moving things out, you create more room for new things to come in. #inspiration

— James Van Praagh (@JamesVanPraagh) August 31, 2014

Försov mej idag.
Så, nu blir det knappt om tiden för att mocka alla boxarna, och sedan ta bilen för att åka och hämta upp lillasyster.

Ikväll ska min Oskadis till tandis.

Igår kväll var himlen riktigt vacker. Kände mej lite kluven till att solen gick ner, för dels ville jag ha bort den från min hud... men, så blir det ju så mörkt sen.

Efter en fullständigt sömnlös natt fylld av magsmärtor och feber kände jag att det var ett nära på omöjligt projekt att ta sej till sommarstugan, städa och fixa hela dan.

Vi kom iväg hemifrån nån halvtimme senare än planerat, hämtade upp lillasyster och styrde sedan norrut.

Då vi kom fram var storasyster och svåger på plats, och hade just börjat lite smått på tomten.

Vi delade, atomatiskt, upp oss och fixade - utan att vi pratade om det innan - på varsina håll, under några timmar.

Fikade vid 16-tiden, och jobbade lite till efter det... innan vi började dra oss hemåt.

Jag, sambo och lillasyster lämnade stugan vid 18-tiden. Storasyster o svåger åkte nån timme innan.

När vi sen kom hem tog vi in hästarna, kvällsfodrade, lagade mat, åt middag, skjutsade hem lillasyster och var sen hemma vid 1-tiden (mitt i natten), och då stupade vi i säng.

Det blev en mycket trevlig dag i sommarstugan.

Jag tycker det kändes som att mamma trivdes med att vi hjälptes åt och fixade.
(sen fanns det en känsla av att mamma nog hade varit glad om hon fått uppleva detta med - att hennes barn kom och var med och fixade)

Här följer lite bilder från dagen:

 
Akela & Loke fick följa med, då vi skulle bli där så många timmar. Och, det tyckte både dom och vi andra om.

Tog kort före...
 
Och, under tiden....
 
Akela    
Tittade ut genom köksfönstret, och tyckte det såg så trevligt ut.
   
Teamwork
 
Sambon fixade verandan
 
Trädgården kommer fram. Resten är fortfarande en ganska stor skogstomt.
         
Här satt ofta min morfar, på trappan och bänken som han byggt (ja, han byggde faktiskt husen med).
Och, varje gång jag tittar på trappan så kan jag "se" min morfat sitta där... med mina rosor bakom sej.
 
Tog en bild innan vi åkte.
Jag brukade alltid ta en sån här bild varje gång jag skulle åka hem.
Skillnaden nu är att på de tidigare bilderna står alltid min mamma på verandan eller nedanför trappan, och vinkar "hejdå".
  Parken, med klubbhuset och poolen har jag också massor av bilder på sen förr om åren.

Jag har i hela mitt liv haft så oerhört svårt för att acceptera och hantera då andra människor behandlas illa och/eller orättvist.
Och, trots att jag i hela mitt liv matats med att jag inte förtjänar att behandlas väl, ingå i något trevligt och tryggt osv... så har jag också alltid haft jättesvårt för att acceptera mitt öde.

Hur hanterar man att aldrig få en ärlig chans?
Hur gör man för att slippa hatas för sin blotta existens?

Vem kommer nånsin bli först att berätta vad jag gör för att förtjäna detta?
Kommer jag nånsin få en chans?

Jo, jag vet att detta inte är skrivet i klartext.
Men, det är för svårt och smärtsamt. Dessutom är jag inte den som gärna "hänger ut" folk, osv.

Kanske står det snart mer i ett låst inlägg i nån av mina andra bloggar...

Jag önskar Dej en God natts sömn, och en bra dag!   

Igår åkte jag, sambon och min lillasyster till sommarstugan, för att träffa den 3:e mäklaren.

Vi åkte hemifrån i god tid, så vi skulle få lite gjort där innan mäklaren kom. Och, en hel del blev också gjort.

Vi hade bl.a redan sedan länge beslutat att vi skulle tvätta balkarna på verandan, då vi inte vill att smutsen som skogen och naturen givit de vita balkarna under årens lopp ska avskräcka spekulanter och blivande efterträdare till detta underbara guldkorn i skogen vid havet.

Så, vi satte igång genast efter att vi fått lite fika i oss.

Tog några foton innan, och sedan ett par även efteråt.

Medan vi jobbade med balkarna kom vår storasyster förbi. Och, även hon högg in på ett par balkar.
Så, tillsammans fixade vi 3 att det nu ser så mycket trevligare ut - det första intrycket man får.

Jag har väldigt svårt för att förlika mej med att vi måste sälja sommarstugan som mina föräldrar och mina morföräldrar byggt med sina egna händer, och som funnits i vår ägo sedan jag var 5 år.

Mamma älskade att tillbringa somrarna där.

Här har mamma vävt många dukar, trasmattor osv genom åren.

 
De sista åren hade hon sällskap av en god väninna, som också kom och vävde tillsammans med henne.
(Den väninnan kom till begravningen, och verkligen talade till mamma vid kistan - vilket rörde mej djupt.)

Här har mina rosor vuxit - och mamma har vårdat dom - sedan mormor och mamma hjälpte mej att plantera dom nån gång i mitten av 90-talet.

Då mäklaren sedan kom hade storasyster redan åkt, då hon hade en tid att passa.

Den här mäklaren var klart bäst av de 3 vi nu haft ute.

Han hade samma filosofi och syn på det här med marknadsföring som jag har.

Och, dessutom kostade hans hjälp avsevärt mindre än de taxor de andra hade.

Så, nu har vi bestämt oss för vem som ska få hjälpa oss med detta.

Och, nu rullar allt igång rätt snabbt.

Vi fick en lååång och trevlig dag i sommarstugan.
Gucci var med... så han skulle bli lite trött, och inte hålla igång mej sen, hela natten, som han annars brukar göra.
 

Och, då vi kom hem.... tog vi in hästarna... kvällsfodrade dom... och lagade sedan mat till oss.
Efter att vi ätit fläskkarré, jasminris och bearnesesås... så skjutsade vi hem lillasyster.

Väl hemma sedan dök vi genast i säng... en stund efter midnatt.

Och, idag har jag varit seg.... Det tog på mina krafter igår.
Det får jag känna av idag.

Imorgon ska jag ringa mäklaren och ge honom klartecken att vi kan börja!

Magen mår lite bättre.
Jag känner mej lite starkare.
Så, efter att jag kom hem ifrån blodprovstagningen igår så ringde jag upp mäklaren och tecknade ny tid för mötet vid sommarstugan.

Så... idag är det dags att träffa mäklare nr. 3 i sommarstugan.
Och, nu påbörjas alltså försäljningen av den sommarstuga som varit en del av mitt barndomshem sedan jag var 5 år.
Det känns tungt, då jag helst hade velat behålla stället.
Men, jag har inte den ekonomiska möjligheten.

Bilder och lite videoblogg kommer nog ut under dagen.