Jag plockade av en bukett blommor, av de blommor som jag sådde i våras och som under sommaren vuxit här i den blomsterrabatt som jag gjort iordning till mammas minne.
Det blev några lejongap och ett par av några som jag inte kan namnet på.
De orangea mina vallmon som växer och frodas här, och verkligen lyser upp rabatten kunde jag inte ta några av, eftersom dom stänger igen sej då solen inte syns. Och, igår var det mulet och regnigt då vi åkte hemifrån.

Men, det blev en rätt fin bukett ändå.

Just innan vi kom fram, så slutade det att regna.

Vi ställde bilen utanför hemma hos lillasyster, och tillsammans gick vi 3 (jag, sambon o lillasyster) till graven. Jag gick in på blomsteraffären, på vägen förbi, och köpte med oss ett gravljus.

Vi 3 var först.

En liten stund senare kom storasyster och svåger.

Sen kom kvinnan från kyrkogårdsförvaltningen, med mamma (urnan).

Kvinnan lämnade oss ensamma en stund, och vi 5 hade en gemensam stund (på våra egna villkor).

Lillasyster filmade bl.a då storasyster och jag sänkte ner urnan i graven, sedan vi alla kände att det var dags.

Storasyster la de första spadtagen, över urnan. Och, sedan fick jag ta vid och begrava den helt.

Jag kände att det var precis vad jag behövde. Det kändes bra. Och, då urnan var täckt, och jag tänkte några tankar riktade till mamma, så kände jag inom mej hur jag blev varm, lugn och lättad (svårt att förklara).

Lillasyster mindes att mamma ofta brukade ta tillvara vackra löv på hösten, och ka därför ner ett stort höstlöv ovanpå jorden som täckte urnan.
Då jag uppmärksammades om detta så tog jag ett annat löv som låg precis vid graven och la ner. Och, ett par minuter senare såg jag ytterligare ett löv, som storasyster satte foten just intill. Jag sa till henne att ta lövet och lägga ner det, hon också. Även detta kändes mycket bra.

Vid ett tillfälle upptäckte storasyster att det gick en liten snigel över den sten som hon köpte och la på graven samma dag som mamma somnat in. Och, vi såg alla hur snigeln tog sej ner från stenen och styrde rakt på hålet. Den gick över kanten och trillade ner i hålet.

 
Jag såg att den försökte ett par gånger att ta sej upp, och sträckte mej därför ner och lyfte upp den.
I det ögonblicket var det någon muskel i min högra sida (utmed revbenen) som small till. Och, jag har sedan dess enormt ont.

Hur som...

Vi tände 2 gravljus (storasyster hade ett med också) och storasyster planterade en medhavd växt.

Jag satte mammas blommor i vas vid gravstenen.

Först att lämna var min sambo. Han frös, och gick i förväg tillbaka hem till lillasyster.

Storasyster och svåger lämnade sedan. Och jag och lillasyster fick en ensam stund, innan även vi... lite motsträvigt... lämnade graven.

Nu är dom 5 personer i familjegraven:
Mammas farföräldrar
Mammas föräldrar
Mamma

Och, någon mer än vi 5 levande var närvarande,,, och fastnade på bild.

Senare på kvällen tände jag ett ljus för mamma, som stod och brann hela natten, i hennes blomsterrabatt, här hemma.

Vad ska närmast anhöriga göra då deras syster formligen skriker på hjälp och samtidigt vägrar ta emot något uns av detta, men samtidigt kastar anklagelser om att det är systrarnas fel om hon tar livet av sej?

Vem mår sämst i detta?

Här kommer bakgrunden till mina funderingar... och trots att dessa personer är människor som jag känner så står jag utanför och ser in, genom den av dessa som står mej närmast.
Alla namn är fingerade!

Eva har på nätet träffat kärleken. Detta var för ca 1 månad sedan.
Han har en sida på facebook, som i stort sett "alla andra", där hans namn inte är detsamma som Eva uppger till sin syster Emma att han heter.

Emma anar oråd, och reagerar på att killen har 87 vänner, alla tjejer... han uppger att han bor i Paris, att han är från New York... att han studerat i Kalmar och Helsingborg, samt att han arbetar i London.

Eva har ännu inte träffat killen face to face, men uppger till Emma att dom är ett par.

Eva berättar för Emma att hon ska åka hem till killen, som enligt Eva bor med sin syster i Västerås.

Emma blir orolig för Eva, och försöker att få henne att inte träffa killen i någons hem första gången, utan hellre på en neutral plats och gärna i Evas egen hemstad.
Emma lägger fram grunderna för sina misstankar om att detta inte är helt OK. Att killen inte är det han utger sej för att vara, Eva blir upprörd, och hotar Emma att hon tänker bryta kontakten om hon inte slutar försöka tala henne ur detta.

Eva skriver i en status på facebook och häver ur sej sin frustration över dom som inte tillåter henne att få bli älskad och få ha en pojkvän... Emma ringer till Eva, för att försöka förklara att hon är rädd om sin syster.
Eva trycker bort Emmas uppringningsförsök ett stort antal gånger, och sms'ar slutligen och ber om ursäkt för att hon är hennes syster. En stund senare skickar Eva en bild föreställande ett vattenglas, några tabletter och en burk, på ett bord, och orden att hon nu tänker ta sömntabletter och avsluta sitt liv.

Emma ringer 112 och ber polisen om hjälp, då dom bor alltför många mil ifrån varandra för att Emma ska hinna dit per bil.

Sedan hör inte Emma något mera förrän dagen därpå, då hon hör efter med Fia om hon hört av Eva.
Fia har inte hört av Eva alls... Men, återkommer sedan till Emma, då hon tagit kontakt med Eva för att höra sej för om hur det är med henne.

Det framkommer att polisen mycket riktigt sent på kvällen åkt hem till Eva. Dom hade tagit med henne till psykakuten.
Hon hade lämnat psyk vid 3:30 på morgonen.

Eva hade uppgivit för Fia att hon inte tagit några sömntabletter, för att hon inte vågat. Men, hon ville också klargöra att om dom fortsatte att motsätta sej hennes förhållande med killen som hon ännu inte träffat på riktigt, så kommer hon att ta sömntabletterna. Och, hon ville att systrarna skulle förstå att det då är på deras ansvar som detta sker.

Detta är saken...

Nu till den stora och svåra frågan: Hur agerar man i detta?

Eva mår helt klart mycket dåligt!
Hon söker med ljus och lykta efter att få bli älskad.
Men, hon förstår inte att det är just kärlek då hennes syster, Emma, blir oroad och vill att Eva ska vara försiktig.
Eva ser inte de "varningssignaler" som Emma ser om killen.

Så, den stora frågan är nog...
Vad ska Emma göra?

Idag var det den månatliga kursdagen här på gården. Som vanligt (tyvärr) så tvingades jag ta in ersättare för mej, då min hälsa ännu haltar. Men, hon som fick rida istället för mej blev så glad, så glad för chansen.
Och, både hon och hennes häst fick ut en hel massa av detta.

Medan jag satt och filmade Óskadís' dotter, Dísa, och hennes matte så kom något annat och pockade på min uppmärksamhet. En cowboy... ridandes... på en Tandborste!

Många med mej undrade vad detta var!!!

Det visade sej att det var in inspelning för Bolibompa på SVT.

Så... nu måste jag börja spana in Bolibompa, för att se hur det blev!

Blev lite irriterad idag då dom tvingar oss att åka till en väl gömd skola och rösta istället för till vallokalen vi blev ålagda förra valet. Den lokalen låg i grannkommunen (vi bor precis på kommungränsen) och den här gången ville vår bostadskommun ha våra röster i kummunalvalet.

Jag lämnade min röst i 4 kuvert:
Riksdag
Kommunal
Landsting
Folkomröstningen om ja eller nej till Väsby sjöstad

Jag hade gärna velat lägga en röst på Sollentunapartiet - som inte vill ha någon bebyggelse vid Väsjön osv.
Men, tyvärr... Det gick inte, då vi ålades att rösta i Upplands Väsbys kommunalval.

Du får självlista ut vad jag lade i mina 4kuvert!   

...då kanske dom som nu sitter i de stora klorna kunde bry sej om hur dom skulle kunna bli större...

@annieloof Jag hade tveklöst kunnat lägga min röst på C om det inte varit för det otrevliga i att C står under Reinfeldt! Sorry!

— Benita Karlsson (@AmeliaWatson) September 14, 2014

Efter en otroligt jobbig natt så är jag idag inte så värst kaxig.

Har en hel del at ta itu med idag. Och, jag hoppas att jag piggar på mej strax.

Har frusit hela natten. Dags att göra något STORT så att vi får igång värmen inne.

Har haft ONT i magen sedan innan jag gick och la mej. Jag hade mina aningar redan innan jag åt, men det var ju så gott... Uppenbarligen tyckte inte magen det. Undras bara vad av allt jag åt som magen tyckte minst om.

Har sovit ca 1 timme innan katterna rök ihop i köket vid 3-tiden, och sedan nån timme mellan då sambon gick ut för att jobba, vid 6-tiden, och då han kom hem vid 9.

Det var trevligt igår kväll.
Men, inatt har jag inte haft det så kul! *gillar inte att ha Crohn*

Ett tag, under dagen, var jag lite orolig för att jag skulle tvingas avstå från att gå på gårdens kräftskiva, som jag sett fram emot... nu, när även vi var välkomna (det har ju inte hänt tidigare).
Men, jag kände mej så sönderstressad hela dan... skakade inne i kroppen... händer och armar funkade inte fullt ut. Koordinationen var sämre än hos en 1-åring.

Jag hade, för ett par veckor sedan, ombetts att fota lite under festen. Och, det såg jag också fram emot - även fast jag vet att det där med foton är känsligt för många.

Även jag har problem med foton på mej själv, så jag visar aldrig upp foto på någon jag vet inte vill.
Och, jag slänger inte ut offentligt foton som ser "konstiga" ut, utan att kolla först med den det föreställer.

Den som inte redan vet det får allt vackert lära sej att det är sån jag är.  

Sambon och jag tog en tur till ICA Maxi på eftermiddagen, och köpte lite färska räkor... och jag skrinlade planerna på att äta de revbensspjäll som jag tillagat tidigare under dagen. Dom får vi äta under valvakan, istället.

Det blev trevligt på festen. Och, några foton blev det, också.

Vargur's matte var också där... och, hon hade också kamera med sej, och knäppte lite bilder.

Och, det var tur... för mina kort blev inte så himla bra.

Ett och annat riktigt roligt kort... Men, inte så många att visa upp.

Sambon gick hem då solen gått ner och det var kallt. Vi satt ute, och han var trött och ville sova en stund innan nästa jobbpass.
Jag stannade, tills det var dags för kvällsfodringen. Då, fick sambon vakna och komma och hjälpa till.

Nu känner jag i magen att det nog var lite för mycket med kräftor, räkor, tårta och chips...

Men, det var gott då!

Och, även fast det nu gått en tid - och inlägg inte kommit ännu - så känner jag dessa dagar att det är dags att skriva lite om dagen, och mina känslor om den.

Den här bloggen skrivs ju, trots allt, utifån mina känslor (inte direkt någon annans).   

Det har aldrig varit en självklarhet för mej att räknas in, ingå, höra till osv. Så, då inbjudan kom så blev jag så glad, och kände mej utvald och accepterad. Jag kände mej priviligierad.

Priviligierad över att få vara en av dom som ingår, och som får vara med.

Jag ville göra något personligt. Och, inom kort började ett smycke ta form i huvudet.

Så, jag testade lite för att se om det var möjligt att få till det... och sen hörde jag mej för om detta var ok.

Jag la till lite blått med. Och, visst var det välkommet. Det var t.o.m uppskattat.

Vad jag talar om är dotterns bröllop!

Och, det armband som jag skapade till henne.

Jag satte det sista på armbandet kvällen innan. Och, då det var klart så skapade jag deras gratulationskort.

ICA-kortet är här laddat med 1000:-.
Det kändes som en helt OK summa för en bröllopspresent. Det är ju inte varje dag som dottern gifter sej.
Och, då vi haft det så skralt ekonomiskt under hennes uppväxt, och inte kunnat ge henne ens hälften av allt det vi velat kunna ge henne, så... den summan kändes helt rätt.

Fick lite senare veta att det mesta av pengarna på kortet gått till mat. Och, även dessa:
 

Det är jättebra!

För, då kunde lite av deras andra pengar istället läggas på resan till Visby t.ex.   

Kyrkan där vigseln ägde rum hade vi besökt tidigare, då dottersonen döptes. Och, både på det dopet och även detta bröllop så tände jag och sambon varsitt ljus - för våra mammor.

Då vi kom till kyrkan så var jag lite nervös. Jag ville ju att hon skulle bära armbandet under vigseln. Och, dom hade inte kommit till kyrkan ännu. Dom var och blev fotograferade innan.

När dom sen kom (sist av alla) så gömde sej bruden för alla vittnena, och jag smet fram till dörren där jon tryckte... jag sa hej och småpratade lite. Lugnade henne med att ingen av de andra kunde riktigt se henne. Satte på henne armbandet. Och, skylde henne så hon kunde ta sej in genom dörren utan att ses av övriga gäster. Allt detta utan att riktigt titta på henne.

Jag är så glad för att jag fick vara med och bevittna och sedan fira detta bröllop.

Dom var tillsammans redan som tonåringar. Och, cykeln på bröllopstårtan var tänkt att symbolisera den mopedtur som dom gjorde i sin "ungdoms dagar", som nära på kunde ha kostat både sveda och värk.

Då dom sen kom ut så hade dottern tipsat mej om att vi, istället för ris, kunde kasta strössel. Eftersom ris kan attrahera fåglar, som kan dö av att äta för stora mängder av det... och strössel smälter i regn och går ner i jorden.

Sagt och gjort, vi köpte en liten glasburk med hjärtformat strössel som vi hade med oss.

Vid dörren delade älsta dottersonen ut jättegulliga små såpbubbleflaskor till vittnen som gick u. Och, då brudparet kom ut så blåstes det såpbubblor över dom... och jag o sambon kastade våra strösselhjärtan.

Visst blev det en och annan förvånad reaktion från gruppen av såpbubbelblåsande gäster. Men, dottern berättade genast att det var hennes egen idé och förslag.

Och, det kände jag tacksamhet för.

Jag har inte varit på bröllop sedan min stora syster gifte sej i början av 80-talet.

Barnen gillade våra hjärtan!
Jag tror faktiskt att varenda ett plockades upp och antingen åts (det är ju socker/tårtdekoration) eller sparades för senare lekar.

Det landade ett rosa hjärta i håret på bruden. Och, det var jag snabb att fotografera.

Och, då vi - på mitt initiativ - ställde upp oss... 2 mammor och bruden mellan oss... för att fotograferas ihop (jag kände att det vore helt underbart om bruden kunde få ett foto på sina 2 mammor (som under hennes uppväxt inte precis varit bästisar) tillsammans med henne... i ett foto som andades massor av kärlek och glädje...

...så...avbröts fotandet ett litet ögonblick då dottern upptäckte att det landat ett hjärta även i en av blommorna i brudbuketten.

Fotot som knäpptes då blev en bild som jag verkligen älskar!   

Jag lägger inte ut den bilden, då jag inte fått OK av den "andra mamman" om att visa upp den.

Men, här hemma har bilden snart en mycket speciell plats!

Och, hela denna dag har i min minnesbank sorterats in i en mycket speciell avdelning!