För ett år sedan såg jag fram emot 2013 med säkerhet och tillförsikt. Jag hade bestämt mej för att 2013 skulle bli "mitt år" - året då jag växte som människa, fick mera respekt och vänskap. Året då allt skulle bli bättre.

Nu blev det inte riktigt så.
Det började redan på nyårsdagen med att jag straffades och hotades pga att jag brydde mej om en annan människa. Och, det drog i sin tur med sej att jag straffades ytterligare i närmare ett halvår.
Jag sänktes ytterligare. Mitt värde gick under minus. Och, inte ens då jag erbjöd mej att sluta mitt liv så nådde jag nånstans.

Därifrån gick det mesta sedan i nedförsbacke.

Min hälsa dalade ytterligare steg för steg, och i mitten av september rasade jag totalt, blev sängliggande oförmögen att få in mej mer än möjligen nån dl vätska per dygn i ca 2½ - 3 veckor.

Och, efter dessa veckor fick jag träffa läkaren, jag fick gå till dietisten och fick börja dricka näringsdrycker... och jag fick lära mej att gå igen, då musklerna i benen inte längre bar mej.

Efter detta fick jag genomgå ytterligare koloskopi-undersökning och en mr-kamera som blev ett trauma som fortfarande håller mej i sitt grepp (jag har PTSD sedan barndomen, och vet inte hur man får bot emot det).
Det talades om operation, men än har inga provsbar nått mej. Så, jag antar att det inte är så allvarligt. Och, det känns på sitt sätt bra.

Och, så den största sorgen som slog ner i mitt liv i våras (tror jag det var), och som ännu är där.

Kan inte prata om det här, av hänsyn till andra människor. Men, helt klart behöver jag hjälp och stöd i detta.

Fast, året 2013 har inte bara inneburit negativa saker.
Jag tog mej till att börja träna i våras, på Curves. Men, sen blev det inte så mycket av det då meddelandet om det jag nyss nämnde nådde mej och jag "trillade ihop" känslomässigt. Och, så orkade inte gamla skadan i knäet... och så det som hände i september/oktober. Det rann helt enkelt ut i sanden. Men, jag känner för att återuppta det.

Jag fick förtroendet av några kunder att ta hand om deras hästar då hästarna var sjuka och ägarna bortresta. Det värmer gott inom mej då människor och djur litar på mej, och ser mej för den omtänksamma och pålitliga person jag är.

Jag fick ett nyvaknat intresse för matlagning efter "pärsen" i september/oktober. Och, både våran ekonomi och min mage mår bättre sedan jag börjat laga maten.

Och, GOTT blir det varje gång. Och, det gör mej så glad.

I slutet av detta år har det varit nästan bara bra.

Jag fick vara med på första-hjälpen-kursen.
Jag fick en hel del beställningar på raggsockor i början av november och fram till jul. Raggsockor som skulle bli julklappar av dom personer som beställde av mej att jag skulle sticka dom.
Detta gjorde mej mycket, mycket glad. Och, jag välkomnar en utveckling av detta.

Dom säger ju att så som gamla året slutar blir nya året.
Så, med tanke på hur pass mycket bättre 2013 ser ut så här i slutet, så utgår jag nu ifrån att 2014 kommer att bli ett mycket bättre år än 2013.

Óskadís har inte haft mej på ryggen sedan 11 september (ett par dagar innan jag blev så sjuk) och jag har senaste tiden försökt komma igång lite med henne genom promenader för hand.

Hundarna, som blivit eftersatta och understimulerade under dom veckor som jag låg sjuk och påföljande tid då jag knappt klarade att stå på benen - än mindre hålla i starka hundar eller värja mej från hundar som hoppar på mej - har jag börjat att ta itu med.
Men, det är jobbigt att kämpa i uppförsbacke och motvind, med något som är ett steg fram och två steg bak... och ibland två steg fram och ett steg bak... Men, nånting görs varje dag. Och, det är "framåt".

Idag är det soligt och lite kallt ute. Förhoppningsvis inte så lerigt.

Så, nu ska Akela och jag gå på skogspromenad. Sen ska Óskadís och jag vara med och leka efter lunch (om det fortfarande ska bli lek på ridbanan). Annars hittar vi på något annat.

Näst sista dan på 2013... Here we go!