Jag har, ända sedan långt innan koloskopin, jobbat på att ställa in mej mentalt på att klara av MR-kameran, trots att jag har både panikångest och cellskräck.

Jag har också känt mej stark och levnadsglad, tack vare alla underbara stallkompisar - och andra - som stöttat sedan jag brakade igenom i mitten av september.

Sen är ju inte jag så grundstark. Och, det drar ju vissa nytta av. Och, sedan några dar tillbaka var min styrka, livsglädje, framtidstro osv kraftigt nedsatt... och, jag kände inte längre någon "nytta" med att vare sej laga mat eller att genomgå undersökningar, operation osv.

Försökte att prata med mej själv - såsom en viktig ängel på andra sidan Atlanten ibland gör - och det hjälpte så pass mycket att jag åtminstone fastade från 21-tiden igår kväll.

Åt inget. Drack inget.

Sov inget, heller.

Låg i sängen och föreställde mej att jag låg i MR-kameran. Försökte intala mej själv om att det var trångt, och kände efter hur lugn jag var.

Då det var dags att åka hemifrån var jag mycket skör och känslig. Och, då jag kom fram till röntgen... fick mitt frikort som nu gäller till nån gång i augusti 2014... så kändes det rätt OK.

Jag kände att "Nu ska det ske! Och, sen får jag åka hem!"

Den jättetrevliga sköterskan E kom med drygt 1 liter kontrast som skulle drickas. Så mycket som möjligt av detta skulle jag få i mej under 40 minuter.

Jag fick i mej ca hälften.

Sen var det dags att läggas in i MR-kameran. Och, där började det halka utför.

Jag skulle in med fötterna före - vilket var tur... för annars hade det inte gått alls.

Jag lyckades ligga där inne, med näsan nån cm från taket, under EN fotografering. Blev så torr i munnen (pga analkande panikattack) att jag bad om att få tas ut (tänkte att det skulle hjälpa att känna tryggheten i att veta att jag får komma ut om jag behöver). Svaret från syrrorna blev "Nej, det här går bra. Nu fortsätter vi!" Och DÅ bröt panikattacken ut. Jag skrek och tårarna sprutade. Jag tog med händerna på trumman och försökte häva mej ut - vilket inte gick.

Sköterskan G halade ut mej fort, och berättade samtidigt för mej att det inte skulle gå att genomföra detta, då jag inte klarade av det.

Så, jag befriades från alla remmar och tyngder som hållit mej på plats på britsen medan sköterskan E gick och pratade med lite annan röntgenpersonal (det lät som hon skulle prata med nån läkare också).

G visade mej "buren" som man sätter kring huvudet om patient ska röntga huvud, nacke osv. Och, hon förklarade att DET är bra mycket värre än vad jag just försökt klara av.

E kom tillbaka och berättade att om jag kunde dricka upp all den resterande kontrasten rätt snabbt så skulle det gå att köra röntgen i DT istället. Dom skulle då klämma in mej mellan 2 patienter där.

Jag drack med glädje resten fort som attan.

Syster K (som jag kände igen sedan jag 2009 röntgade tunntarmen och fick kontrasten genom en sond i näsan) kom och lät mej få titta in på DT-röntgen, och frågade, med ett soligt leende, om jag tyckte den såg lättare ut. Jag utbrast lättad att den där ser ju riktigt kul ut!

Medan jag satt i väntrummet, och drack resterande av kotrasten, så hände något obehagligt i korridoren utanför en bit bort. Jag hörde röster, och fick det till att någon svimmat.

Den tumult som uppstod kring det gjorde att jag kände mej ordentligt skakig. Just så känslig var jag just då.

Och, det jag såg, då jag en bra stund senare tittade ut i korridoren, bidrog till att jag kände mej illa till mods. (Jag är så himla "överkänslig" i min empati...)
 

Just innan det blev min tur att komma in fick jag springa på toa o kissa en halv ocean. (och det var tur jag gjorde det innan... du förstår snart varför...)

Syster K var skojfrisk och lättsam. Och, jag kände mej trygg med henne.

Jag lät henne spruta in tarmavslappnande utan tanke på biverkningar. Och, då hon sa att hon mitt under undersökningen skulle spruta in kontrast i blodet så godtog jag det också.

(men jag kan säga att jag är glad att jag inte låg i MardRömskameran då kontrastvätskan sprutades in i blodet - som dom sa där att även dom skulle göra halvvägs in i plåtandet... du förstår snart varför...)

DT var verkligen plättlätt i jämförelse. En vid RING att åka igenom ett par gånger.

Och, hade jag inte haft mardrömmen innan så hade nog kontrasten in i blodet kunnat utlösa en panikattack. Men, nu var det annorlunda.

K sa att det skulle kännas varmt neråt och uppåt då kontrasten gick runt i blodet. Hon sa att det skulle kännas som att man kissar på sej, och värmen skulle spridas ända upp i halsen.

Precis det hände! Och, det kändes märkligt och hemskt på samma gång.

Det VAR tur att jag kissat just innan!

Och

Det VAR tur att jag inte låg in den trånga MR-kameran då detta hände!

Jag fixade alltså INTE MR-kameran!

Har man cellskräck så har man.

Men, röntgen genomfördes - i DT (datortomografi)!

Och, nu hoppas jag att det blev bra bilder. Och, att dessa inte påvisar några inflammationer eller annat som kräver operation med buköppning och annat otrevligt.

Operationen känns fortfarande så avlägsen - pga att jag helt blockerar tanken på den i verkligheten.

Och, just nu har jag fortfarande inte framtidstro och livsglädje nog att se nyttan med en operation.

Men... jag ska försöka återfå glädjen i att laga mat idag, tänkte jag.

Jo, jag är i en rejäl svacka just nu.

Trots att ängeln från NYC igår gav mej lite ljus och önskningar.

 

Lotta

5 november 2013 13:16

Tyckte du gjorde det jättebra som i alla fall försökte. Tur dom kunde klämma in dig på den andra röntgen så du i alla fall fick göra en röntgen när du hade fått i dig all kontrast vätska.
Du gjorde det superbra.
Stor KRAM till dig <3

http://lottashullerombuller.bloggplatsen.se

Livsturisten

5 november 2013 21:00

Tack, Lotta! (((kram)))
Det kändes väldigt, väldigt jobbigt med MR-kameran. Och, en sån lättnad med DT'n.
Och, även fast det känns lite jobbigt att jag inte klarade av MR, så känns det bra att det i alla fall blev röntgen.

Och, efter vad syster K i DT-röntgen sa så användes DT innan dom började koncentrera sej på att alla tarmröntgen ska gå på MR.
Så, det innebär ju att det GÅR att gå på dom röntgenresultaten - även om MR är mera tydligt och noga röntgat. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fy vad varmt det är. Just nu är det 42 grader varmt i solen, och vi håller oss inne, i rummet i "vårt" lilla hus. Här är det svalast just nu. Luften har gått ur mej och jag har haft känningar som jag är jätterädd för. Att det kan vara hjärtat. Vi...

Så många gånger under så många år har denne hästägaren uttryckt så mycket agg emot min sambo, och markerat emot honom, som om hon är förmer än honom. Senast nu i eftermiddags.   Hon ska ALDRIG mer kunna be oss om hjälp!Det är mer än nog!!!   ...

Nu SKA jag verkligen göra verklighet av min dröm om att min YouTube-kanal ska bli det jag från början ville att den skulle bli!   Härom dan gjorde jag ett första trevande steg och laddade upp en video som jag skapade i ett nytt jätteroligt progra...

Igår, då jag och sambon höll på att mocka på plattan, där lösdriftsvalackerna äter, så kom den där otrevliga gubben som håller koll åt markägaren. Han gick genast på min sambo i enormt otrevlig tog och beordrade honom att låsa upp elskåpet vid Este...

Idag kunde jag inte med att gå ut och släppa ut hästar. Mina fötter värker mer o mer för varje dag, och jag kände inte för att offra mina sista krafter på att hjälpa en person som igår hackade på mej för att jag "ropade på fel sätt" istället för att ...