Kvällen den 17 maj blev jobbig.
Min sambo var med till sjukhuset då jag lades in 19:00.

Jag grät floder och ville åka hem. Men det fick jag inte.

Min sambo fick sitta i dagrummet medan jag klyxade och duschade.

Sen satt vi i dagrummet och såg Canada slå Ryssland i hockey.
Sambon åkte hem vid midnatt.
Och jag slumrade ca 2 timmar mellan 2 o 4.

Vid 6 kom dom o gav mej antibiotikatabletter som jag inte kunde svälja ned. Och så skulle jag duscha.

2 stycken jättesnälla dagsystrar kom och förberedde mej, och den ena körde mej i min säng till operationen.

Hon sa att hon skulle jobba idag igen (tisdag 19/5).

På operationen var det många människor som förberedde mej.
Jättesnälla allihopa.

Men... det var INTE skönt att vakna.
Det första jag minns är att jag hade ONT. Och att det var en hel del människor som höll på med mej, och skyndsamt skulle smärtlindra o fråga var det gjorde ont.

Jag fick morfin, men det enda den gjorde var att ge mej suddig syn.
Så en narkosläkare la istället ryggbedövning.

Jag fick också veta att det inte blivit titthål.

Min favvokirurg hade tvingats göra ett stort snitt för att komma åt, då tunntarmen innan föträngningen var så svullen att det inte gick att komma förbi den med titthål.

Jag fick veta att kirurgen ringt o pratat med min sambo om detta.

Senare kom han och pratade med mej.

Jag fick då veta att jag "glädjeöverdrivit" om hur vid förträngningen varit.

Jag har beskrivit att den varit som en vanlig blyertspenna.

Men, nu fick jag veta att den var som en synål.

Inte alls konstigt att jag varit så sjuk.

På kvällen innan fick min sambo veta att jag skulle komma upp vid 10-11, så han var på sjukhuset vid 10.

Men, jag vaknade 11:30, efter 3½ timme operation.

Så, jag ringde från uppvaket o sa till honom att åka hem o komma vid 17, då dom sa att jag skulle komma upp.

Väldigt illamående till och från.

Jag uppskattar alla som är med mej i detta!   

Detta är ett inlägg som jag satt ihop i förväg, för att postas på bloggen under dagen den 18 maj 2015.

Den 18 maj är dagen då jag ska opereras, och idag (då jag sätter ihop detta inlägg) är jag Livrädd för att jag då kommer att dö.

Så, jag har valt att sätta ihop detta i förväg... och videon jag valt kommer att stämma oavsett utgång.

För, antingen överlever jag... och då är jag glad för att jag lever och har fått "ett nytt liv".

Eller... annars dör jag... och då blir jag en ängel och ett spöke... och lever vidare, med vingar och finns hos den eller de som tänker på mej, talar om mej osv...

Så, oavsett...

Jag hoppas att jag kommer att kunna blogga mycket mera än detta... och att jag ska läsas...
Och, att mina läsare ska kommentera...
A two way street, 'ya know...!   

Ikväll ska jag läggas in på sjukhuset.
Och operationen blir imorgon bitti.

Jag ska vara på sjukhuset inatt "alldeles ensam" (utan mitt stora stöd i livet - min sambo) och får inte återse honom förrän jag kommer tillbaka till avdelningen efter uppvaket - förutsatt att han är där då, som vi kommit överens om.

Det finns Wi-fi på sjukhuset, och jag har min laptop (och surfplattan) med mej.
Men, Wi-fi är tydligen endast tillgängligt under kontorstid.
Så, på natten får det bli ljudbok eller film.

Jag är jättenervös... och längtar tills jag får komma hem igen!

OM jag nu inte skriver mera innan imorgon, så...
Tänk gärna trygga och goda tankar riktade till mej imorgon, gärna från tidig morgon o hela dan.

Jag kommer att behöva allt stöd som jag kan få. Och jag uppskattar allt stöd som jag får!

Jag har aldrig legat på sjukhus (sedan BB, då jag föddes) och jag har aldrig sövts eller opererats.
Jag har dessutom en starkt rotad fobi för läkare (och då kirurger i synnerhet) och sjukhus.
Så... jag är verkligen inte trygg och glad nu!
Många liter tårar har runnit utmed mina kinder senaste tiden, pga min rädsla.

Igår kväll tvärvägrade min surfplatta att låta men spela WordFeud.
Den påstod att anslutning till internet saknades, trots att datorn och TV'n var online - och även surfplattan då borde vara det - dessutom stod det "Ansluten" om uppkopplingen, inne i plattans inställningar.

Men, ingenting gick att se som var online.   

Nu har jag ju tänkt ta med surfplattan till sjukhuset, så jag kan spela WF. Och, jag hoppas verkligen att det skärper sej där.

Tar med laptop också, så jag kan blogga och titta på serier o filmer... om jag orkar.

OM du spelar WF med mej och spelet går ut utan min medverkan, så vill jag att du ska veta att jag inte alls menade det. Det är plattan som bråkar.

Det var en "blandning av sött o salt" igår... och jag uttrycker mej så för att på sätt och vis koppla till ett som jag missade att skriva om då:
Lasse Berghagen fyllde 70 år.   

Och, jag har fortfarande inte haft/fått chansen att tacka honom för den privatkonsert som han gav mej då jag var knappt 1 år.

Han och hans bästa kompis (min mammas kusin) var barnvakt åt mej, och Lasse spelade gitarr och sjöng för mej - har min mamma berättat.

Något annat "sött" som hände igår var att Óskadís och jag varit varandras i 4 år!    

Hon ser mej på långt avstånd och går till grinden. Står sen så här då jag kommer fram.
Hagen är klart överkurs. Vara med matte e Bäst!   

Tråkigare var att jag igår fotade sista bilderna på fina Sögn, medan hon fick äta gräs (något hon älskade men inte kunnat få göra på flera år pga risken för återkommande fång).

Och, nu är hon smärtfri.

Det känns fortfarande för nära, för några flera ord om det.

Kommer säkert senare.

Och, min kära blogg- och facebook- och wordfeudVän - Elisabeth - urnsattes igår.

Tänker fortfarande dagligen på henne, och är fortfarande ledsen för att hon (likt min mamma) förlorade kampen emot Cancern.

Jag förstod inte hur allvarligt det var.
Han sa ju "dom lägger mej på slaktbänken och ger mej en ny lever. Sen har jag minst 30 år till"

Han sa också att han hade mellan veckor ock dagar kvar - men att dom letade ny lever i både Sverige o utomlands.

När jag insåg att det var kort om tid... så kunde vi inte åka ner till Kalmar, ens över dagen. Jobb, jobb, jobb... och ingen ersättare.

Den 13 maj 2010 somnade han in på Kalmar sjukhus - Min älskade Pappa!

I telefonen hade han flera gånger berättat om hur han mådde bättre efter sjukhusvistelse och vistelse på sjukhem, och hur han blev sjukare efter att han varit hemma ett par dagar, hos sin fru... som dels ignorerade honom där han låg... Han fick ringa på mobilen till henne, där hon satt i rummet intill och tittade in i datorn, för att få hjälp... OM hon kom så fick han ändå ingen hjälp.
Bad han om vatten så ställde hon en flaska för långt ifrån honom, så han inte nådde den.

Han berättade också att hon kom med konstiga "brydger" som hon uppmanade honom att dricka.

Efter ett par vändor mellan hemmet och sjukhuset så insåg han att hon förgiftade honom.
Läkarna hade ingen diagnos på honom.
Att levern var inflammerad var allt. Hepatit.
Men, varför? Det visste ingen.

Jag bad om en obduktion.
Dels för att få veta vad han var för sjuk.
Dels för att han ju sagt att "hon förgiftade honom".

Då obduktionen var gjord fanns inga svar.
Ingen dödsorsak.
Ingen diagnos.
Förgiftningen hade dom inte tittat efter alls.

Och ändå berättade jag att det sista han åt var hennes smörgåstårta, som hon kom till sjukhuset och gav honom, timmar innan han dog.

På begravningsfikat ville hon bjuda på smörgåstårta.
Jag sa tvärt NEJ!

Jag hade så gärna velat ha kopia på fotot som fanns på kistan på begravningen.
Skulle få sas det... men, jag fick det aldrig.
Min faster skulle förmedla.

Senast som jag träffade min pappa var nån gång på 90-talet, då han och min minsta lillebror (och hans mamma) kom förbi som hastigast. Vi träffades ute på parkeringen.

Idag är det 5 år sedan min älskade Pappa somnade in.
Jag tänder ett ljus i "Mammas blomsterland" ikväll.

Igår på sjukhuset så träffade jag en äldre dam, som också skulle opereras.
Vi fick gemensam information av sjukgymnasten, på vårdavdelningen.

Då jag var på Anestesimottagningen så kom Kerstin ut från apotekarens rum, och vi återsåg, glatt, varandra.
Medan vi båda väntade sen så pratade vi lite.

Hon berättade att hon skulle läggas in där och då. Att hon redan fått tilldelat sitt rum (9) och säng (3), och lämnat sin väska där i skåpet.
Hon bor ensam och skulle opereras redan idag. Så, hon valde att läggas in redan igår, då.

Hon sa att samtidigt som hon hoppas att hon får åka hem efter 2-3 dagar så hade det varit trevligt att vara kvar då jag läggs in.
Under samtalet hos sjukgymnasten så nämnde jag att jag tidigare "inbillat mej" att jag skulle vara så pigg efter operationen att jag skulle kunna gå på konstutställning på sjukhuset.

Nu sa Kerstin till mej att det hade varit trevligt att gå på konstutställning tillsammans, hon och jag.

Hon skulle alltså opereras idag.
Det innebär att hon troligen ligger på uppvaket nu.

Och, att hon får åka hem fredag eller lördag. (På söndag läggs jag in - vi skojade om att "Kanske får jag överta hennes säng   )

Jag tänker på Kerstin, och hoppas att hon mår bra.
Att hon inte har det jobbigt med andningen.
Och, att hon får hjälp att komma ihåg att djupandas - som hon sa igår att hon nog kan behöva.

Jag tycker om Kerstin!   

Jag trodde det skulle bli en extremt lång dag på sjukhuset. Men, den blev "bara" halvlång.

Först ringde ju Endokri-läkaren och bad mej lämna blodprov på hennes remiss. Så, då jag väl kom till provtagningscentralen så hade jag 4 remisser. Det blev 5 rör blod - ca 1½ msk (matsked) som togs ifrån min kropp.

Sedan letade vi oss fram till vårdavdelningen där jag ska ligga.
Det såg, på kartan, svårare ut än vad det sen var. Plötsligt var vi liksom bara framme.

Väl där fick jag och en äldre dam, tillsammans, information från en sjukgymnast, som berättade om att vi efter operationen kan ha svårt att andas... (*hjälp*)... och hon berättade att vi redan på uppvaket ska djupandas - in genom näsan, ut genom munnen - och försöka att hosta.
Hon gick också igenom hur vi ska ta oss ur sängen... sedan, då vi är på avdelningen. Att vi ska "rulla ur" sängen, för att inte påfresta magen så mycket.

Det visade sej att det är så som både jag och Kerstin (damen) redan gör.

Sen kom en sjuksyster och hämtade mej, och Kerstin fick vänta på en annan sjuksyster som skulle tala med henne.

Jag, sambon och systern satte oss på ett av kontoren och pratade.
Jag kommer inte ihåg hälften av allt som sas.
Hon frågade bl.a om jag har några sår på kroppen. Jag sa "nej", fast sen kom jag på att jag har lite småsår, och allergiutslag... Varför undrade hon det???
Ska jag rätta den uppgiften???

Vi kom under samtalets gång fram till att jag ska läggas in redan på söndag.
Det är enklast, eftersom jag inte har några ordentliga duschmöjligheter hemma, och eftersom jag annars ska komma till sjukhuset - förberedd och klar - klockan 7 på måndag morgon.

Jag gråter till o från, och känner mej jätterädd.

Att vara där utan min sambo hela natten innan, och sedan under hela morgonen...
Jag får inte återse honom förrän jag kommer till avdelningen efter uppvaket sen.

Efter samtalet på avdelningen så gick vi till Anestesimottagningen, där jag träffade en narkosläkare.
Han var överläkare, och kollade hjärta och lungor... och han bad mej gapa så stort jag kunde... att skjuta fram underkäken... och att böja huvudet bakåt så långt jag kunde.
Detta var för att kolla hur lätt det ska gå att sätta in luftslangen.

Luftslangen måste vara där för att hjälpa mej med syre, eftersom kroppen går ner på lågvarv under sövningen.... (jag har ju sagt det... man sövs till "nästan död" och maskiner hjälper till att hålla en vid liv)

Jag bad om att detta skulle göras då jag sov, så jag slipper uppleva det. Och, han svarade att det är omöjligt att göra det då jag är vaken. Så, han lovade att jag slipper uppleva det.

Men... hur ska det gå om jag får andnöd på uppvaket och inte kan andas??? (*hjälp*)
(Jag är SÅ RÄDD!!!)

Jag fick träffa en apotekare också, som gick igenom vilka mediciner jag äter.

Då vi sen fick åka hem var klockan 15:00.
Så, ca 4 timmar blev det på sjukhuset.

Och, proverna på sköldkörteln visade sej vara helt OK.
Hade dom visat på överproduktion så hade dom skjutit på operationen.

Men, nu blir det operation på måndag.
Inläggning på söndag.

Ska jag ringa dom och säga till om utslagen och småsåren jag har?