Vad gör man då man gillar hästar, Viggo Mortensen, Christian Slater, Lou Diamond Phillips, Kiefer Southerland, Emilio Estevez... och film...
Jo... Man tittar på Young Guns II

Lite musik att koppla av till...

Pga att sambon skade sin högra arm igår, och han då inte kunde jobba extra (på semestern) som avtalat, så hjälpte jag honom.
Så, på matta och skakiga ben gick jag med ut, och hjälpte till.

I förebyggande syfte lämnades Oskadis och Disa ute under natten. Lite svårt hade dom nog att sova, då det regnade och dom var ensamma.

Men, medan jag mockade en kärra i hagen, då vi släppt ut alla hästar, så gick dom och la sej en stund.

Så idag har jag varit matt och vinglig igen.

Jag trodde ju att det gått tillräcklig tid sedan jag gick upp på 3 kortisontabletter. Att det då skulle vara OK att äta mat, igår kväll.

Men, där hade jag fel.

Det är fortfarande så trångt att maten inte kom vidare, och hela natten har jag legat sömnlös med magsmärtor och feber. Och, med en mage fylld av gaser.

Framåt 8-tiden imorse lättade det...

Så, en liten tur till Jula, där sambon skulle införskaffa slang till toautrymmet hemma... en tur till klädbutiken bakom City Gross i Stinsen, där sambon skulle byta ett par shorts han köpt i födelsedagspresent... och sen en liten tur in på City Gross för att handla bröd...

Det... var mer än vad jag hade orkat om jag inte haft lite vilotid mellan.

Idag får det bli soppa till middag igen.

Det får dröja lite till innan jag vågar mej på fast föda. Och, det bör väl bli kokt torsk, eller nåt, då.

Det vore kanske nåt...
Kokt torsk, kokt potatis och äggsås...

Kände att jag var lite stadigare på benen, och luften var lite lättare att andas.

(stadigare på benen då jag fått i mej lite näring via 2 näringsdrycker och kycklingsoppa under 3 dagar)

Eftersom det idag var 1 vecka kvar till dagen då jag ska rida kurs - 2 pass samma dag - och inte har ridit något egentligen under sommaren, så kände jag att idag måste steg 1 tas.

(jag har skrittat ut i skogen med Dis och Dis, totalt 4-5 gånger... men inte ridit något alls på banan)

Så, idag vid 15-tiden, eller nåt sånt, gick jag över stora vägen och hämtade Óskadís ur sommarhagen där hon varit sedan igår kväll.

Väl hemma i boxen i stallet borstade jag henne, och upptäckte en skada som hon fick igår kväll då hon träffade Tign första gången och Tign klev upp på henne. En svullnad och en ytlig rispa, på sidan av höger skinka, typ.

Efter att jag borstat så satte jag på nya fina tränset, som vi fick i torsdags av Vilja och hennes matte.

Jag tänkte först ta en liten tur barbacka. Men, ändrade mej innan jag kom så långt. Så, det fick bli med sadel.

Efter att jag blev ordentligt rädd en gång då vi var ute och red, och denna rädsla bara stegrats med tiden, så försöker jag nu tänja på gränserna och lära mej att lita på min egen förmåga.
Men, idag var jag ju ännu svag, eftersom magen inte fungerar än, och kände mej smått yr och matt.

Så vid ett tillfälle, då vi kommit till en plats vid den stora eken där Oskadis sedan åratal innan jag köpte henne är "programmerad" att man ska springa fort hemåt, så slängde hon sej runt i 180 grader... och innan hon hann sätta av hemåt så kastade jag mej av henne (det är vad jag gör i situationer då jag känner total avsaknad av kontroll).
Då jag genast kände mej så misslyckad så kom tårarna av sej själva (jag är väldigt känslig numera), och mattheten i kroppen gjorde att benen inte bar... utan jag satte mej på huk en stund.
Oskadis var inte det minsta stressad då jag hoppat av, utan buffade på mej på hjälmen med mulen, och undrade varför jag inte var kvar på hennes rygg så vi kunde springa fort (som hon älskar) och känna vinden i manen.

Jag promenerade tillbaka till stallet. Och, jag kände mej så uppgiven och olycklig över att jag inte klarar av att komma över rädslan. Jag vet ju att hon är världens snällaste häst!

Tillbaka vid stallet träffade vi Disa och Vilja (och Disas matte, och Viljas medryttare).

Dom skulle ut en sväng i skogen, och frågade om vi ville följa med.
Jag kände att jag inte på en hästrygg att göra, och tänkte att jag nog skulle ge upp allting... men, kunde inte riktigt säga klart "nej tack". Så, dom lyckades övertala mej (rätt enkelt) att följa med.

Så, vi hakade på.
Och, under hela den fantastiskt trevliga ridturen i en skog som inte hade så många myggor just idag, kände jag mej bara trygg på min vackra hästs rygg.

Bara vid ett kort tillfälle då hon såg andra hästar kände jag mej lite osäker.

Så, väl hemma vid stallet sen var jag jätteglad att vi följt med ut.

Och, det här gör vi gärna om igen!

Imorgon är en ny dag,,, och om vädret bara tillåter så ska jag göra ett nytt försök då att komma till att rida ett träningspass på banan.

Óskadís tappar fullständigt energi så fort hon kommer in på banan. TRÅKIGT där, tycker hon!

Då är det mycket trevligare att rida ut!

Det här handlar inte om hur jag tycker att tiggare inte har rätt att vara osv.
Jag vet hur fort man kan hamna på den totala botten av samhället.

Men, jag undrar lite hur det förhåller sej då min sambo i fredags då han åkte iväg ensam och handlade, eftersom jag låg hemma i sängen och var sjuk, blir kontaktad på parkeringen genast som han kommer dit.
En finsk zigenare (kvinnlig sådan) kommer fram till honom och ber honom köpa guldsmycken som hon håller fram till honom.

Han tackar nej, men hon tar inte detta, utan fortsätter att försöka övertala honom att köpa, samtidigt som hon granskar med blicken vad han har i kundvagnen.

Han noterar kvinnan som står ett par bilar bort och bevakar det hela. Även hon finsk zigenare. Visar sej sedan, då den påträngande kvinnan slutligen tvingas ge upp, då sambon sätter sej i bilen och stänger dörren, och dessa 2 kvinnor förenas och talar om saken, kastar blickar mot sambon osv... att dom tydligen var nån form av "kollegor". (detta är deras idé om en affärsidé, va?)

Min reaktion då jag fick höra talas om detta blev spontant: Om dom nu är så fattiga att dom måste tigga... varför har dom dyrbara guldsmycken... och varför går dom inte bara och säljer detta hos en auktoriserad uppköpare, typ GuldAdam, eller något?

Det vore väl bra mycket enklare och mindre förnedrande än att försöka övertala ovilliga främlingar på en parkeringsplats?

Troligen är svaret att antingen är guldet inte äkta eller så är det stöldgods...

Men, varför i hela världen skulle någon då vilja köpa det?

Nääää... Samla in och panta PETflaskor och burkar istället!

Då får du faktiskt betalt för att måna om miljön och vår planets framtid!

Sent på eftermiddagen igår ringde läkaren upp.

Han sa genast att det är operation som gäller nu. Men, eftersom jag inte har möjlighet att gå in på det förrän allt efter mamma (urnsättning, försäljning av sommarsstuga och arvsskifte) är klart, så skrev han ut mera kortison, sa till mej att gå upp på 3 tabletter om dan igen och ringa honom i januari.

I januari hoppas jag att allt är klart. Och, då sätts tid upp för operation.

Jag har inte ätit mat sedan i fredags. Och, hela fredagen mådde jag jättedåligt, då det redan då var stopp i tarmen.
I lördags var jag så svag och matt efter nattens smärtor och feber. Och, i lördags fick jag i mej 1½ kaka och 2 pyttesmå tårtbitar medan sambons gäster var här.
Söndag och måndag har jag inte ätit alls. Och, igår kväll var jag så matt att jag höll på att svimma då jag skulle sätta ut småhundarna efter att vi varit till Maxi. Att gå ett varv inne på Maxi höll två gånger på att ta knäcken på mej, och jag var tvungen att stanna och vila.

Idag har jag tagit 3 kortisontabletter (Entocort) på morgonen. Och, det brukar vara bra igen på ca 1 vecka då det varit så här illa.

Och, bra i detta läge betyder alltså att inflammationen sväller av och tarmen blir så vid igen som den bara kan = ca en halv cm i diameter.

Jag är så rädd för att sövas, opereras, vakna och må dåligt, sova på sjukhus osv.

Kan man få nån form av hjälp emot denna rädsla, tro?

Efter att knappt kunnat äta sedan i fredags... är jag idag väldigt matt. Ja, det är inte bara pga att jag inte kunnat äta ordentligt, utan inflammationen i tunntarmen är inte så lokal att den inte påverkar hela kroppen.

Ringde imorse till IBD-mottagningen, och lämnade meddelande på deras svarare.
Strax efter 10 ringde sköterskan upp.
Jag berättade hur det ligger till med allt... och vi pratade en del om den där nya medicinen som min läkare pratade med mej om i januari.
Hon sände remiss om nya blodprover, som jag ska in och lämna imorgon bitti.

Och, i eftermiddag ringer min läkare. Så får vi se vad han säger.

Jag har känt mej rädd för den nya medicinen. Men, jag kan verkligen inte ha det så här.

I september 2013 brakade allt då inflammationen stoppade upp tarmen, och jag låg i 2-3 veckor (tappade vikt och muskler) innan jag tog kontakt med läkaren... och fick ny kortisonbehandling.

Tänkte inte vänta 2-3 veckor den här gången.

Nu längtar jag efter att kunna äta...

Revbensspjäll och potatisgratäng...

Köttryta...

Spagetti och köttfärssås...

Pastasallad...

eller bara... Rostad macka... *le drömskt*