Kände att jag var lite stadigare på benen, och luften var lite lättare att andas.

(stadigare på benen då jag fått i mej lite näring via 2 näringsdrycker och kycklingsoppa under 3 dagar)

Eftersom det idag var 1 vecka kvar till dagen då jag ska rida kurs - 2 pass samma dag - och inte har ridit något egentligen under sommaren, så kände jag att idag måste steg 1 tas.

(jag har skrittat ut i skogen med Dis och Dis, totalt 4-5 gånger... men inte ridit något alls på banan)

Så, idag vid 15-tiden, eller nåt sånt, gick jag över stora vägen och hämtade Óskadís ur sommarhagen där hon varit sedan igår kväll.

Väl hemma i boxen i stallet borstade jag henne, och upptäckte en skada som hon fick igår kväll då hon träffade Tign första gången och Tign klev upp på henne. En svullnad och en ytlig rispa, på sidan av höger skinka, typ.

Efter att jag borstat så satte jag på nya fina tränset, som vi fick i torsdags av Vilja och hennes matte.

Jag tänkte först ta en liten tur barbacka. Men, ändrade mej innan jag kom så långt. Så, det fick bli med sadel.

Efter att jag blev ordentligt rädd en gång då vi var ute och red, och denna rädsla bara stegrats med tiden, så försöker jag nu tänja på gränserna och lära mej att lita på min egen förmåga.
Men, idag var jag ju ännu svag, eftersom magen inte fungerar än, och kände mej smått yr och matt.

Så vid ett tillfälle, då vi kommit till en plats vid den stora eken där Oskadis sedan åratal innan jag köpte henne är "programmerad" att man ska springa fort hemåt, så slängde hon sej runt i 180 grader... och innan hon hann sätta av hemåt så kastade jag mej av henne (det är vad jag gör i situationer då jag känner total avsaknad av kontroll).
Då jag genast kände mej så misslyckad så kom tårarna av sej själva (jag är väldigt känslig numera), och mattheten i kroppen gjorde att benen inte bar... utan jag satte mej på huk en stund.
Oskadis var inte det minsta stressad då jag hoppat av, utan buffade på mej på hjälmen med mulen, och undrade varför jag inte var kvar på hennes rygg så vi kunde springa fort (som hon älskar) och känna vinden i manen.

Jag promenerade tillbaka till stallet. Och, jag kände mej så uppgiven och olycklig över att jag inte klarar av att komma över rädslan. Jag vet ju att hon är världens snällaste häst!

Tillbaka vid stallet träffade vi Disa och Vilja (och Disas matte, och Viljas medryttare).

Dom skulle ut en sväng i skogen, och frågade om vi ville följa med.
Jag kände att jag inte på en hästrygg att göra, och tänkte att jag nog skulle ge upp allting... men, kunde inte riktigt säga klart "nej tack". Så, dom lyckades övertala mej (rätt enkelt) att följa med.

Så, vi hakade på.
Och, under hela den fantastiskt trevliga ridturen i en skog som inte hade så många myggor just idag, kände jag mej bara trygg på min vackra hästs rygg.

Bara vid ett kort tillfälle då hon såg andra hästar kände jag mej lite osäker.

Så, väl hemma vid stallet sen var jag jätteglad att vi följt med ut.

Och, det här gör vi gärna om igen!

Imorgon är en ny dag,,, och om vädret bara tillåter så ska jag göra ett nytt försök då att komma till att rida ett träningspass på banan.

Óskadís tappar fullständigt energi så fort hon kommer in på banan. TRÅKIGT där, tycker hon!

Då är det mycket trevligare att rida ut!