Helt plötsligt, strax före 15 idag, så slog det mej att jag kanske inte tagit min medicin.

Ingen minnesbild alls av att jag skulle ha tagit medicinen.

Jag brukar ta den tillsammans med äppelmos, på en matsked, som jag diskar efteråt.
Skeden var torr... jag mindes inte att jag skulle ha hållt i äppelmosburken eller medicinburken.

Medicinen det handlar om är Entocort, som jag tar 3 tabletter av per dag á 3 mg = 9 mg/dag.

Man får INTE bryta den. Utan den ska fasas ut långsamt.
Jag har fått biverkning i form av nässelfeber en gång då jag fasade ut den... så, nu blev jag riktigt orolig, eftersom jag inte vet hur fort man blir hur sjuk om man faktiskt tar 0 en dag då man dagen innan tagit 3.

Jag ringde 1177 (Vårdguiden /sjukvårdsupplysningen) och frågade vad jag skulle göra.

Första syrran kunde inte o ville inte råda, utan skickade mej vidare till en syrra som i sin tur frågade en jourläkare.

Hon återkom till mej och sa att jourläkaren sagt att jag INTE ska ta något idag.

Då vi lagt på ringde jag och berättade för dom på IBD-mottagningen, på deras telefonsvarare. Och, strax efter jag lagt på så ringde jourläkaren upp mej.

Han sa då "ta 2 tabletter idag och sedan 3 som vanligt" Han sa att det inte var någon fara om jag idag råkat ta 5 då. Eftersom jag var mer säker på att jag inte tagit alls så var det bättre att råka ta 5 än 0.

Nu har jag satt en lapp på insidan av skåpet där jag har medicinen, och hoppas att jag kommer ihåg att kryssa för att jag tagit.

Det här är första gången på 5 år som jag missat eller inte kommer ihåg... och tyvärr handlar det om minnet och stressen i att ha så mycket i huvet.... eller nåt.

Jag hoppas verkligen att det inte ska bli någon vana att hamna i såna här situationer.

Det är rätt intressant att följa flygtrafiken över Jorden via flightradar24.com, och ibland blir det riktigt spännande.
Som t.ex detta...

KLM flight #KL582 is now returning to Luanda after 2 hours of fuel burning http://t.co/CLDLsZFqI7 pic.twitter.com/wOLh89bER0

— Flightradar24 (@flightradar24) February 14, 2015

...så ska jag då försöka berätta om hur det gick i tisdags då jag träffade min läkare.

Jag vet att det ännu är rätt många som inte fått veta.

Då vi kom fram till Danderyds sjukhus så upptäckte jag ett "betongblock" som ligger på en "glaskur" uppepå taket på ett av husen. Det huset där huvudingången ligger.

Jag sa spontant att det nog är "helikopterplattan" och knäppte en bild.

Vi hittade ingen parkeringsplats den här gången heller, och ställde därför bilen på samma plats som vi ställt den på gången innan.

Då jag kom upp till receptionen så var det samma undersköterska som satt där.
Jag gillar henne. Vet inte varför. Hon bara känns bra, liksom.

Läkarbesöket som i kallelsen uppgavs ta ca 30 minuter blev ett 90 minuter långt möte, då vi pratade om biologiska mediciner, biverkningar, mediciner för benskörheten, min erfarenhet av MR och vad som hände den där dan (5 november 2013) då jag fick så svår panik i MR-kameran.

Jag talade om för läkaren att det väl är "lika bra" att ta bort tarmbiten.

Och, han fixade därför då remisser till ny koloskopi och MR (den öppna på Sabbatsberg den här gången) för kartläggning av läget - hur mycket som är angripet osv.

Och, han skickade också en remiss till avdelningen som ska ta hand om min benskörhet, eftersom jag inte vågar försöka med veckotabletten (pga risken för svåra biverkningar - jag blev verkligen rädd efter imurelen, som jag inte tålde, occh blev så sjuk av).

Han berättade för mej att jag haft Crohn i minst 30-35 år, och att jag (helt naturligtvis) sedan länge förlorat bilden av hur man mår då man mår bra, eftersom jag i stort sett hela livet mått dåligt i någon form.
Min läkare är överläkare och specialist på Crohn, UC, IBS osv, så han vet en hel del, vilket i sej känns tryggt.

Han talade också om att det går att via sjukhuset få kontakt med andra som varit med om samma som jag nu ska vara med om, och som jag skulle kunna få prata med, för att få hjälp inför.

Han sa att operationen tar ca 1 timme från att jag somnar tills jag vaknar och att jag får åka hem efter 2-3 dagar, om allt går som det ska.

Men, han sa också att eftersom jag inte kan fasa ut kortisonet utan att jag då blir sjuk innan jag kommit till noll så kommer dom att få lov att operera med kortisonet på full dos - vilket kommer att bidra till att jag läker långsammare och är skörare.

Han talade om att jag "tappar muskelmassa" pga kortisonet.

Och att sänkan och proteinerna osv visar förhöjda resp. för låga värden pga aktiv inflammation i tarmen.

Och, han talade om att smärtorna och gasandet i magen beror troligen inte på förstoppning, utan på tarmvred. Att tuntarmen, just innan den skadade biten, viker sej (som då man viker en vattenslang för att "stänga av" flödet). Och, effekten blir densamma: Ingenting kan passera - och jag får ONT!

Koloskopin och MR kommer troligen ske inim 3-4 veckor.

Efter det ska vi träffas igen och prata om hur det ser ut (resultatet). Och, sen blir det operation.

Och, jag är nu RÄDD!

Det var i korta drag...
Det blir säkert mer om detta snart igen.

Veckans tema i Fototriss är TRÄD.
För att se flera deltagare, eller för att delta själv, så besöker du Fototriss sajt!   
Gör gärna det!

Här är min triss:

Min mamma önskade sej länge en Japansk blodlönn, och ville ha den på tomten i sommarstugan, i Roslagen.
Men, vartefter åren gick, och mamma började fundera på att sälja stugan, så mattades tankarna på lönnen av.
Jag sa några gånger att jag ville ge henne en. Men, hon sa alltid ifrån då.

Så, i våras, då jag gjorde iordning min blomsterrabatt till minne av min mamma, som förlorade kampen emot hudcancern 9 januari 2014 (på min 50-årsdag), så köpte jag en Japansk blodlönn och planterade den där.

Och, här är den!
Avlövad, förståss, eftersom det nu är vinter.   

För några år sedan fick vi en liten gran som min mamma grävt upp på tomten i sommarstugan, och ville att vi skulle ha här hemma.
Den var då ca 20 cm hög.
Så här stor och fin är den nu.
Och, julen 2014 fick den bli Julgran. (och vi har inte haft "julgransplundring än... "Julen varar fram till Påska", right?)

Jag Älskar den här eken!
Den är gården hjärta.
Tänk om den ändå kunde tala... Vad massa historia om vad som hänt här på gården vi kunde få då.

(Gustav Wasa har ägt den här gården (som så många andra, förståss).
Heliga Birgitta sägs vara född här - eller på granngår'n.)

Jag har stickat raggsockor och liknande och nu skulle jag gärna vilja sticka något närmare STRUMPOR.
Med något mönster i.

Jag vet bara inte riktigt vad...

Nån som kan tipsa om något som är snyggt men ändå inte alldeles för avancerat?

Deltävling 1 av årets Mello går av stapeln ikväll.

Jag har inte hört några låtar än. Och, jag har inte hela startfältet klart för mej.
Men, jag vet en som är min förhandsfavorit!

Den här killen sjunger ihop med en tjej, och jag ÄLSKAR då det mixas rock o opera.

Därför tror jag å dom!

Och, dessutom älskar jag hans sätt att bemöta trollen på!

Man kan alltid ha lite roligt m trollen innan man blockar o raderar dem... ;-) #melfest pic.twitter.com/5uqDq7Wkxp

— Rickard Söderberg ♪♫ (@GayTenor) February 6, 2015

Och, jag har fortfarande inte vant mej!

   
Mamma!    Alltid Saknad

Igår var det dags att få järndropp igen. Senast var i november 2014, så det känns lite "oroande" att det behövs så tätt inpå.

Då vi kom fram till Danderyds sjukhus, i god tid, så fanns inte så mycket som en enda parkeringsplats ledig. Vi letade på stora parkeringen vid huvudingången, hos tandläkaren och utanför gastro (dit jag skulle, där IBD ligger), och ingenstans fanns en enda tom ruta.

Så, efter 3 varv på dessa 3 olika parkeringsplatserna så ställde vi bilen helt utanför P-anvisat område, utmed en liten väg, i anslutning till där några gubbar höll på att jobba med att gräva upp en rabatt invid en mur. Dessutom ca 20 meter bakom P-vaktens bil. *ojsan*   

Jag kom sen till receptionen på IBD, och träffade, i luckan, en glad kvinna som genast fick min nervositet att vila en stund.
Sen kom syster S och bad om ursäkt för att de var lite försenade, och att jag fick vänta en stund till.

Väl inne sedan så kopplade syster S på droppet, på halv fart eftersom full fart gav mej oönskad reaktion första gången, och så satt hon kvar med mej under hela tiden som droppet gick in.

Det blev en jättetrevlig dryg halvtimme.

Jag fick bandage om armen, med en hård tuss mot armvecket, då jag gick därifrån.

Då vi kom till bilen så... 
1. ...stod den kvar...
2. ...hade den INTE fått böter... 

Och, det som hände sen kanske var helt normalt... men, det kändes inte så bra.

Vartefter tiden gick så blev jag bara tröttare och tröttare i kroppen.

Då vi kom hem så mockade jag klart hos Manne. Det var box nr. 3 av för dagen 13 (jag hade innan vi åkte mockat hos Oskadis o Dis, där Oskadis o Frosti skulle stå o vänta på hovis).

Då Mannes box var klar så gick jag hem och åt en paj.

Sen gick jag ut... på tunga ben o fötter... occh skulle mocka igenom de resterande 11 boxarna.
Sambon hjälpte mej med 3 av dom.
Och, vartefter jag tog box efter box så blev jag tröttare och tröttare.

Under insläppet (promenaden i djupsnö till o från hagarna, i uppför- och nedförsbacke) så blev kroppen mattare och mattare, och jag skakade inom mej och i benen.

Då det var 5 hästar kvar så klarade jag bara inte mera. Och, jag berättade för Fjaris matte hur jag mådde.
Hon hjälpte mej då, genom att ta med Fursti in då hon hämtade Fjari. Och, sen gick hon ner igen och hämtade även Kurt. *Stort TACK, du Snälla människa!*

Då sambon och Spiltis matte sen skulle gå och hämta Spiltis och Ramona så möttes dom av en söt syn... för, en bit ifrån hagen - på utsidan av hagen - utanför vårt staket... stod Ramona och "betade" genom snön.

Hon hade helt enkelt konstaterat att det gick att gå igenom grinden utan hjälp av människor.

Men, lämna Spiltis, som var kvar i hagen... Det ville hon ju inte.   

Kate blev sista hästen in igår.

Och, då jag kom in så la jag mej i sängen en stund och vilade.

Tänkte att det kanske inte var riktigt meningen att jag skulle klara att mocka 11 boxar och gå på långpromenad i djupsnö och kuperad terräng direkt efter att jag fått järndropp.