Och, vem förlåts för sin icke perfekta existens?

Jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa. Men, då mitt bästa inte räcker... Då känner jag mej verkligen otillräcklig. Otillräcklig för mitt eget liv, först och främst.
Hur ska jag kunna komma framåt... eller ens överleva... om jag inte lyckas prestera bättre?

Jag har haft en önskan (bland några till) igenom hela livet. En önskan som jag till o från insett att jag borde ge upp, men ändå inte lyckats släppa: Att få "passa in".
Att få tillhöra. Att få vara OK.
Eller åtminstone att få accepteras/tolereras.

Jag insåg rätt tidigt i livet att det inte var för mej att få tyckas om.
Men, ofta glömmer jag det. Antar att det är mänskligt, trots allt.

Då husläkaren, 1989, valde att totalignorera mej, skapade hon den verklighet jag lever i nu: Utanför systemet, utan tillstånd att ens gå i pension (och kanske även utan tillstånd att få bli begravd).
Och, eftersom Försäkringskassan, senast 2004, sa till mej att jag saknar alla rättigheter till sjukersättning, vård, rehabilitering osv... så tog jag och försökte bygga upp en egen arbetsrehabilitering.

Det har inte lyckats så bra... eftersom man inte kan jobba sej ur en utbrändhet.
Och, då förståelsen från omvärlden saknas... och, då omvärlden inte har några ursäkter - åt mej - för mitt icke totalt perfekta resultat.... så, blir vägen väldigt brant uppför.

Och, jag vet inte vad jag ska göra...

Jag försöker göra mitt bästa.
Och då mitt bästa inte är så himla bra... utan blir så fel och dåligt... Då vet jag inte...