När jag rasade in i väggen... blev utbränd... i augusti 1989... så blev jag på nolltid fånge i mitt hem för de följande många åren fram till hösten 1998.

Jag levde (eller existerade) med 15 - 18 panikattacker per dygn, och utöver dessa så var jag så slut och förlorade extremt fort minsta uns av självkänsla, och orkade inte kämpa för min rätt till vård.

Min sambo jobbade för att försörja oss - och var därför inte hemma så värst många timmar per dygn. Då han var hemma så sov han mest.

Min mamma hjälpte till och såg till att våra räkningar blev betalda - något jag skött, men nu bara tappade.

Min sambos mamma hjälpte till att handla (tillsammans med sambon) och lagade en hel del jättegod mat, som jag åt... och ibland kunde jag inte få i mej något.

Det mesta av dessa år är fortfarande höljt i dunkel. Svarta partier, där mitt minne inte når in.

Nånstans halvvägs, då jag för länge sedan hade gett upp om att nånsin komma tillbaka till ett liv utanför den lägenheten. Ett socialt liv med kontakt med andra människor.

Ett liv med vänner... Nä, det fanns inget hopp om detta för mej.

Då upptäckte jag en "figur" på TV... som sambon sett en del gånger redan, men som jag inte alls sett eller noterat innan.

Den människan betedde sej knäppare än vad jag nånsin skulle kunna göra - tyckte jag - och jag minns att jag kände att "om hon är accepterad och har ett liv där ute bland folk och har vänner... då borde jag också kunna få det.."
Och, en kväll hörde jag i slutet av ett avsnitt hur hon sa: "Man kan inte bromsa sej ur en uppförsbacke!"

Min första respons inom mej blev: "Jag vet!" Och, så åkte jag kana (inom mej) baklänges.

Men, jag hade fått upp ögonen för "en kompis", som jag orkade med att se på TV... och för varke gång jag såg denna serie, och hörde slutorden så blev jag starkare.

Det tog ytterligare år, och händelser... och ras rakt ner i becksvarta mörkret... innan jag slutligen tog steget ut i "verkligheten" (utanför mitt hem) genom direktsänd TV (där jag som "sidekick" åt Täppas blev först i Sverige att sitta som en länk mellan TV-showen och tittarna via internet).

Men, Sally blev och var kompisen som under en tid puttade och drog mej framåt/uppåt.

Jag fick en chans, för några år sedan, att träffa Maria Lundqvist. Och, det första jag ville... och faktiskt gjorde... var att berätta för henne om hur mycket Sally betytt för mej då jag var i sånt dåligt skick.
Och, jag tackade henne för detta.

Hon blev riktigt glad, och rörd, av att få höra det.

Och, det gladde mej att jag fick chansen att berätta. Att låta henne få veta!

Än idag känner jag som då: Hon är en Underbar människa!

Vaknade och gick upp vid 6-tiden. Åt mediciner och fixade frukost.
Gick ut i god tid, och det gick ännu smidigare idag att lasta Ess. Han gillar nog våran trailer, tror jag.

Det var riktigt dimmigt då vi sen styrde mot hästtävlingsplatsen. Sikten framför bilen var nog inte mycket mer än nån meter. Och, solen kämpade tappert för att bryta igenom.

Ess kunde komma som sämst på en 5:e-plats i finalen idag.
Och, jag tyckte ju redan för några veckor sedan - då vi bestämde att vi skulle vara med på tävlingen - att med mej som maskot skulle han vinna.

Igår gjorde dom sitt personbästa, och tog sej till dagens A-final.
Så, idag skulle dom ta 1:a-platsen... tyckte jag.

Jag filmade så gott jag kunde:

Och, visst Vann dom!!!     

Vi var riktigt trötta och jätteglada, då vi åkte hem.

Och, just innan det sen var dags att gå ut och hämta in hästarna (mitt jobb) hade jag sån kramp i magen (stopp i passagen) att jag fick lov att lägga mej att vila.

Stort GRATTIS till Ess & hans matte!

Ni e BÄST!!!   

Det här ska vi göra om!!! 

Slott, spöken och England... allt i samma video:

Jag har fått så mycket positiv feedback på videovisningen att jag fortsätter med ännu en video som tar upp ett ämne som intresserar mej mycket: London   

Det här är mycket intressant!