Igår fick dom 2 åka hem, som kom in på natten.
Den ena efter ett kirurgiskt ingrepp. Den andra efter en natt under observation.

Jag hade lite feber (38) då sambon skulle åka hem, så han stannade en stund, medan jag försökte få i mej flytande alvedon - i brustablett.

Nyss kom en trevlig manlig sköterska in och skulle ge mej antibiotika i armporten.

Han tog tempen: 37,5, utan att jag lyckats ta den flytande alvedonen.

Jag hoppas det fortsätter åt rätt håll nu.

Igår körde dom ner mej på röntgen, DT, för att kolla hur det ser ut nu.

Svaret som kom sedan var att jag inte kunde röra till det ordentlig, och rörigt, pga att tunntarmen ännu är väldigt uppsvullen.

Nu har jag börjat prutta... Det bådar gott.

Vid första kontrollen på morgonen: 38,9

Just som dom kört iväg killen till operation så kom en tjej.

Så nu är vi 2 tjejer på rummet.

Under hela onsdagen hade jag hög feber och mådde jättedåligt.

Tanten som delat rum med mej - och babblat massor - åkte hem vid 17-tiden, och då blev jag ensam i hela rummet - tillls nu.

Nu kom en kille från akuten, som ska opereras inatt.

Han snackar också bra.

Tur att jag sovit tills nu.

Och nu kom en av "mina" kirurger för att titta på honom.

Dom har 1 patient innan honom i kön till operationen.

Jag förbereder detta inlägg redan den 17 maj, eftersom jag inte vet hur jag kommer att må den 20:e.

GRATTIS

Sandra & Victor

till

Bomullsdagen!

Kvällen den 17 maj blev jobbig.
Min sambo var med till sjukhuset då jag lades in 19:00.

Jag grät floder och ville åka hem. Men det fick jag inte.

Min sambo fick sitta i dagrummet medan jag klyxade och duschade.

Sen satt vi i dagrummet och såg Canada slå Ryssland i hockey.
Sambon åkte hem vid midnatt.
Och jag slumrade ca 2 timmar mellan 2 o 4.

Vid 6 kom dom o gav mej antibiotikatabletter som jag inte kunde svälja ned. Och så skulle jag duscha.

2 stycken jättesnälla dagsystrar kom och förberedde mej, och den ena körde mej i min säng till operationen.

Hon sa att hon skulle jobba idag igen (tisdag 19/5).

På operationen var det många människor som förberedde mej.
Jättesnälla allihopa.

Men... det var INTE skönt att vakna.
Det första jag minns är att jag hade ONT. Och att det var en hel del människor som höll på med mej, och skyndsamt skulle smärtlindra o fråga var det gjorde ont.

Jag fick morfin, men det enda den gjorde var att ge mej suddig syn.
Så en narkosläkare la istället ryggbedövning.

Jag fick också veta att det inte blivit titthål.

Min favvokirurg hade tvingats göra ett stort snitt för att komma åt, då tunntarmen innan föträngningen var så svullen att det inte gick att komma förbi den med titthål.

Jag fick veta att kirurgen ringt o pratat med min sambo om detta.

Senare kom han och pratade med mej.

Jag fick då veta att jag "glädjeöverdrivit" om hur vid förträngningen varit.

Jag har beskrivit att den varit som en vanlig blyertspenna.

Men, nu fick jag veta att den var som en synål.

Inte alls konstigt att jag varit så sjuk.

På kvällen innan fick min sambo veta att jag skulle komma upp vid 10-11, så han var på sjukhuset vid 10.

Men, jag vaknade 11:30, efter 3½ timme operation.

Så, jag ringde från uppvaket o sa till honom att åka hem o komma vid 17, då dom sa att jag skulle komma upp.

Väldigt illamående till och från.

Jag uppskattar alla som är med mej i detta!   

Detta är ett inlägg som jag satt ihop i förväg, för att postas på bloggen under dagen den 18 maj 2015.

Den 18 maj är dagen då jag ska opereras, och idag (då jag sätter ihop detta inlägg) är jag Livrädd för att jag då kommer att dö.

Så, jag har valt att sätta ihop detta i förväg... och videon jag valt kommer att stämma oavsett utgång.

För, antingen överlever jag... och då är jag glad för att jag lever och har fått "ett nytt liv".

Eller... annars dör jag... och då blir jag en ängel och ett spöke... och lever vidare, med vingar och finns hos den eller de som tänker på mej, talar om mej osv...

Så, oavsett...

Jag hoppas att jag kommer att kunna blogga mycket mera än detta... och att jag ska läsas...
Och, att mina läsare ska kommentera...
A two way street, 'ya know...!   

Ikväll ska jag läggas in på sjukhuset.
Och operationen blir imorgon bitti.

Jag ska vara på sjukhuset inatt "alldeles ensam" (utan mitt stora stöd i livet - min sambo) och får inte återse honom förrän jag kommer tillbaka till avdelningen efter uppvaket - förutsatt att han är där då, som vi kommit överens om.

Det finns Wi-fi på sjukhuset, och jag har min laptop (och surfplattan) med mej.
Men, Wi-fi är tydligen endast tillgängligt under kontorstid.
Så, på natten får det bli ljudbok eller film.

Jag är jättenervös... och längtar tills jag får komma hem igen!

OM jag nu inte skriver mera innan imorgon, så...
Tänk gärna trygga och goda tankar riktade till mej imorgon, gärna från tidig morgon o hela dan.

Jag kommer att behöva allt stöd som jag kan få. Och jag uppskattar allt stöd som jag får!

Jag har aldrig legat på sjukhus (sedan BB, då jag föddes) och jag har aldrig sövts eller opererats.
Jag har dessutom en starkt rotad fobi för läkare (och då kirurger i synnerhet) och sjukhus.
Så... jag är verkligen inte trygg och glad nu!
Många liter tårar har runnit utmed mina kinder senaste tiden, pga min rädsla.