A Life to Live

Alla inlägg under maj 2015

Av Livsturisten - 17 maj 2015 10:29

Igår kväll tvärvägrade min surfplatta att låta men spela WordFeud.
Den påstod att anslutning till internet saknades, trots att datorn och TV'n var online - och även surfplattan då borde vara det - dessutom stod det "Ansluten" om uppkopplingen, inne i plattans inställningar.

Men, ingenting gick att se som var online.   


Nu har jag ju tänkt ta med surfplattan till sjukhuset, så jag kan spela WF. Och, jag hoppas verkligen att det skärper sej där.


Tar med laptop också, så jag kan blogga och titta på serier o filmer... om jag orkar.


OM du spelar WF med mej och spelet går ut utan min medverkan, så vill jag att du ska veta att jag inte alls menade det. Det är plattan som bråkar.

Av Livsturisten - 16 maj 2015 11:01

Som du kan se i högerkanten här, så har jag en "omröstning" i frågan om NÄR man väljer att skriva sitt Testamente.

Ta dej gärna tid att svara där, på frågan. Och, kommentar här uppskattas dessuom.


Det testamente som gällde då min pappa dog hade han skrivit 1998 - 12 år innan han dog.

I telefonen berättade han, från sjukhuset, veckor innan han dog, att han hade ett nytt testamente på gång. Det skulle finnas ett nytt och färskt testamente, sa han. Det litade han på att bl.a hans syster skulle se till att återfinna.

Men, det fanns sedan inte att finna.

Och, änkan gick ju dessutom in i kassaskåpet hemma samma dag som han nyss dött. Så, hon kanske såg till att det försvann.

Det nya testamentet inkluderade nämligen alla 4 barnen. (han sa upprepat till de yngre barnen o deras mammor: "Jag har 4 barn, Jag har 4 barn".
I testamentet från 1998 var jag och min lillasyster omnämnda att endast ärva våra laglotter.

I ett nytt testamente skulle kvarlåtenskapen fördelas i 4 lika delar. (där jag o syrran då fått mera)


Min mamma skrev testamentet i slutet av livet, då hon kände att hon inte hade en chans att klara kampen emot Cancern.


Båda mina föräldrar valde alltså att tänka testamente i slutet av livet. Då, insikten om sin dödlighet var så påtaglig.


Så har även jag gjort, då jag nu skrivit mitt första testamente, inför den skrämmande operationen som jag ska genomgå på måndag.

För, OM något händer som gör att jag då dör.... så ska det finnas på pränt vad JAG vill med MITT.

Och, om jag inte dör då... så kan jag ju faktiskt dö helt oförberett med nån gång.


Så...

Hur ser Du på det där med Testamente? 

Av Livsturisten - 15 maj 2015 23:00

Eller... ska man tilldela cred till L.o.A (Law of Attraction) ?


För flera (ganska många) år sedan så hittade jag några bilder i en tidning, föreställande en häst som jag tyckte var jättefin.

Jag klippte ut bilderna, och varje gång som jag tittade på dom så kände jag en sån stark känsla inom mej att den hästen kunde vara min. Att jag kunde vara hon på hästens rygg.


Jag glömde sen bort bilderna... la dom i en ask med andra bilder jag sparat...

Och, för ett par år sedan hittade jag bilderna - efter att jag köpt min älskade häst, Óskadis.


Är det någon likhet mellan hästen på bilden jag sett o sparat för flera år sen...

 

...och Min häst...?

 

     

Av Livsturisten - 14 maj 2015 23:00

Det var en "blandning av sött o salt" igår... och jag uttrycker mej så för att på sätt och vis koppla till ett som jag missade att skriva om då:
Lasse Berghagen fyllde 70 år.   

Och, jag har fortfarande inte haft/fått chansen att tacka honom för den privatkonsert som han gav mej då jag var knappt 1 år.

 

Han och hans bästa kompis (min mammas kusin) var barnvakt åt mej, och Lasse spelade gitarr och sjöng för mej - har min mamma berättat.


Något annat "sött" som hände igår var att Óskadís och jag varit varandras i 4 år!    

 

 

Hon ser mej på långt avstånd och går till grinden. Står sen så här då jag kommer fram.
Hagen är klart överkurs. Vara med matte e Bäst!   

Tråkigare var att jag igår fotade sista bilderna på fina Sögn, medan hon fick äta gräs (något hon älskade men inte kunnat få göra på flera år pga risken för återkommande fång).

Och, nu är hon smärtfri.

  

Det känns fortfarande för nära, för några flera ord om det.

Kommer säkert senare.


Och, min kära blogg- och facebook- och wordfeudVän - Elisabeth - urnsattes igår.

 

Tänker fortfarande dagligen på henne, och är fortfarande ledsen för att hon (likt min mamma) förlorade kampen emot Cancern.


Av Livsturisten - 13 maj 2015 11:25

Jag förstod inte hur allvarligt det var.
Han sa ju "dom lägger mej på slaktbänken och ger mej en ny lever. Sen har jag minst 30 år till"

Han sa också att han hade mellan veckor ock dagar kvar - men att dom letade ny lever i både Sverige o utomlands.

När jag insåg att det var kort om tid... så kunde vi inte åka ner till Kalmar, ens över dagen. Jobb, jobb, jobb... och ingen ersättare.


Den 13 maj 2010 somnade han in på Kalmar sjukhus - Min älskade Pappa!


I telefonen hade han flera gånger berättat om hur han mådde bättre efter sjukhusvistelse och vistelse på sjukhem, och hur han blev sjukare efter att han varit hemma ett par dagar, hos sin fru... som dels ignorerade honom där han låg... Han fick ringa på mobilen till henne, där hon satt i rummet intill och tittade in i datorn, för att få hjälp... OM hon kom så fick han ändå ingen hjälp.
Bad han om vatten så ställde hon en flaska för långt ifrån honom, så han inte nådde den.


Han berättade också att hon kom med konstiga "brydger" som hon uppmanade honom att dricka.

Efter ett par vändor mellan hemmet och sjukhuset så insåg han att hon förgiftade honom.
Läkarna hade ingen diagnos på honom.
Att levern var inflammerad var allt. Hepatit.
Men, varför? Det visste ingen.


Jag bad om en obduktion.
Dels för att få veta vad han var för sjuk.
Dels för att han ju sagt att "hon förgiftade honom".

Då obduktionen var gjord fanns inga svar.
Ingen dödsorsak.
Ingen diagnos.
Förgiftningen hade dom inte tittat efter alls.

Och ändå berättade jag att det sista han åt var hennes smörgåstårta, som hon kom till sjukhuset och gav honom, timmar innan han dog.

På begravningsfikat ville hon bjuda på smörgåstårta.
Jag sa tvärt NEJ!


Jag hade så gärna velat ha kopia på fotot som fanns på kistan på begravningen.
Skulle få sas det... men, jag fick det aldrig.
Min faster skulle förmedla.

Senast som jag träffade min pappa var nån gång på 90-talet, då han och min minsta lillebror (och hans mamma) kom förbi som hastigast. Vi träffades ute på parkeringen.

Idag är det 5 år sedan min älskade Pappa somnade in.
Jag tänder ett ljus i "Mammas blomsterland" ikväll.

      

Av Livsturisten - 13 maj 2015 11:05

Igår på sjukhuset så träffade jag en äldre dam, som också skulle opereras.
Vi fick gemensam information av sjukgymnasten, på vårdavdelningen.

Då jag var på Anestesimottagningen så kom Kerstin ut från apotekarens rum, och vi återsåg, glatt, varandra.
Medan vi båda väntade sen så pratade vi lite.


Hon berättade att hon skulle läggas in där och då. Att hon redan fått tilldelat sitt rum (9) och säng (3), och lämnat sin väska där i skåpet.
Hon bor ensam och skulle opereras redan idag. Så, hon valde att läggas in redan igår, då.


Hon sa att samtidigt som hon hoppas att hon får åka hem efter 2-3 dagar så hade det varit trevligt att vara kvar då jag läggs in.
Under samtalet hos sjukgymnasten så nämnde jag att jag tidigare "inbillat mej" att jag skulle vara så pigg efter operationen att jag skulle kunna gå på konstutställning på sjukhuset.

Nu sa Kerstin till mej att det hade varit trevligt att gå på konstutställning tillsammans, hon och jag.


Hon skulle alltså opereras idag.
Det innebär att hon troligen ligger på uppvaket nu.

Och, att hon får åka hem fredag eller lördag. (På söndag läggs jag in - vi skojade om att "Kanske får jag överta hennes säng   )


Jag tänker på Kerstin, och hoppas att hon mår bra.
Att hon inte har det jobbigt med andningen.
Och, att hon får hjälp att komma ihåg att djupandas - som hon sa igår att hon nog kan behöva.

Jag tycker om Kerstin!   

Av Livsturisten - 13 maj 2015 10:30

Jag trodde det skulle bli en extremt lång dag på sjukhuset. Men, den blev "bara" halvlång.

Först ringde ju Endokri-läkaren och bad mej lämna blodprov på hennes remiss. Så, då jag väl kom till provtagningscentralen så hade jag 4 remisser. Det blev 5 rör blod - ca 1½ msk (matsked) som togs ifrån min kropp.


Sedan letade vi oss fram till vårdavdelningen där jag ska ligga.
Det såg, på kartan, svårare ut än vad det sen var. Plötsligt var vi liksom bara framme.

Väl där fick jag och en äldre dam, tillsammans, information från en sjukgymnast, som berättade om att vi efter operationen kan ha svårt att andas... (*hjälp*)... och hon berättade att vi redan på uppvaket ska djupandas - in genom näsan, ut genom munnen - och försöka att hosta.
Hon gick också igenom hur vi ska ta oss ur sängen... sedan, då vi är på avdelningen. Att vi ska "rulla ur" sängen, för att inte påfresta magen så mycket.

Det visade sej att det är så som både jag och Kerstin (damen) redan gör.


Sen kom en sjuksyster och hämtade mej, och Kerstin fick vänta på en annan sjuksyster som skulle tala med henne.


Jag, sambon och systern satte oss på ett av kontoren och pratade.
Jag kommer inte ihåg hälften av allt som sas.
Hon frågade bl.a om jag har några sår på kroppen. Jag sa "nej", fast sen kom jag på att jag har lite småsår, och allergiutslag... Varför undrade hon det???
Ska jag rätta den uppgiften???


Vi kom under samtalets gång fram till att jag ska läggas in redan på söndag.
Det är enklast, eftersom jag inte har några ordentliga duschmöjligheter hemma, och eftersom jag annars ska komma till sjukhuset - förberedd och klar - klockan 7 på måndag morgon.


Jag gråter till o från, och känner mej jätterädd.

Att vara där utan min sambo hela natten innan, och sedan under hela morgonen...
Jag får inte återse honom förrän jag kommer till avdelningen efter uppvaket sen.


Efter samtalet på avdelningen så gick vi till Anestesimottagningen, där jag träffade en narkosläkare.
Han var överläkare, och kollade hjärta och lungor... och han bad mej gapa så stort jag kunde... att skjuta fram underkäken... och att böja huvudet bakåt så långt jag kunde.
Detta var för att kolla hur lätt det ska gå att sätta in luftslangen.


Luftslangen måste vara där för att hjälpa mej med syre, eftersom kroppen går ner på lågvarv under sövningen.... (jag har ju sagt det... man sövs till "nästan död" och maskiner hjälper till att hålla en vid liv)

Jag bad om att detta skulle göras då jag sov, så jag slipper uppleva det. Och, han svarade att det är omöjligt att göra det då jag är vaken. Så, han lovade att jag slipper uppleva det.


Men... hur ska det gå om jag får andnöd på uppvaket och inte kan andas??? (*hjälp*)
(Jag är SÅ RÄDD!!!)

Jag fick träffa en apotekare också, som gick igenom vilka mediciner jag äter.

Då vi sen fick åka hem var klockan 15:00.
Så, ca 4 timmar blev det på sjukhuset.

Och, proverna på sköldkörteln visade sej vara helt OK.
Hade dom visat på överproduktion så hade dom skjutit på operationen.

Men, nu blir det operation på måndag.
Inläggning på söndag.

Ska jag ringa dom och säga till om utslagen och småsåren jag har?

Det här är jag

Hej!
Välkommen att ta del av mina smultronställen  och djungler av brännässlor, på min resa genom livet. 

På tal om vädret:

klart.se

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2015 >>>

Omröstning

När skriver Du testamente?
 Mitt i livet, då döden känns avlägsen.
 I samband med att barnen födes.
 I samband med att barnbarnen börjar födas.
 När krämpor gör sej mer och mer tydliga.
 När döden andas i nacken på en, och man inser sin dödlighet.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kategorier

Arkiv

Minns

Lilypie Angel and Memorial tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

Daisypath Anniversary tickers

Daisypath Anniversary tickers

Med i:


Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 


susnet.nu statistik

Tidigare år

Värt att besöka

Sök i bloggen

RSS

Presentation

Twitter


Skapa flashcards