Idag har det varit ett jättefint väder.
Jag tog en promenad till brevlådan innan jag bänkade mej i min hänggunga, med stickning och lite annat tidsfördriv.

Kände mej inte lika sömnig idag som tidigare, och det måste ju peka på att utvecklingen går åt rätt håll.
Fast, gå omkring osv, det orkar jag ju fortfarande inte i någon större utsträckning.

Fick en idé då jag satt i gungan och inte hade så mycket att pyssla med. Och, då jag inte var värst sömnig.
Så, jag bläddrade lite bland utskrivna foton och lite annat jag hade i väskan.... och, så blev det börja till en ny sida i min kreativa bok.

Temat var från Bonusbarnbarnet Loves dopdag.

När sambon slutat jobba så gick jag omkring lite (jag kommer inte ur gungan utan sambons hjälp) och vattnade blommorna jag fått mm.
Jag pekade också åt Sambon vart han skulle bära den stora krukan - som väger mer än vad jag får bära.

 
(Medan bukhinnan läker - i ca 6 veckor - får jag bära max 2 kg)

Efter att vi sedan fikat så tänkte jag lägga mej att vila inomhus, medan sambon skulle gå på och ta hand om mitt jobb - mocka lite o ta in hästarna.
Men, det blev inte riktigt så...

På toaletten lossnade förbandet om såret - eller det lossnade lite till... det visade sej vara lite loss redan... och det var en hel del blod på insidan av förbandet.
Det var allt jag behövde se, innan jag rotade fram telefonnumren till bl.a sköterskan på kirurgen på DS.
Dom hade stängt, så jag frågade hon i växeln om hon hade nån idé om vad jag borde göra i detta läge.
Hon kopplade mer mej direkt till kirurgen.

Jag pratade med en sköterska där, och beskrev läget.
Hon bad att få återkomma då hon pratat med sina kolleger. Och, mindre än 2 minuter senare ringd hon upp och sa "Åk till lättakuten och be en sköterska se över och lägga om såret! Säger dom att det behöver ses av oss så kommer du hit!" (kirurgakuten)

Jag ringde sambon, som just var i färd med att mocka. Berättade för honom.
Han, i sin tur, pratade med några i hans närhet... och, *vips* så kunde vi åka in med mej.
Helt Fantastiskt att ha sånt stöd!!! Stort TACK!!!   

Då vi kom fram till lättakuten så tyckte en syster att jag skulle till kirurgakuten, redan utan att titta på mitt sår.
Men, då den andra syrran tvekade så skickade dom på mej en läkare.

En irriterande läkare som började fråga varför förbandet var daterat 20/5 och frågade mej om det vätskade sej (istället för att TITTA EFTER SJÄLV).

Då han märkte att jag "surnade till" (jag har inte så hög toleransnivå för "imbeciller" numera...

...så fick jag följa med honom genom en lååång korridor.... och han sa flera gånger till mej att gå fortare, o sambon sa till honom "hon kan inte gå fortare".
Väl framme så visade det sej att vi var tillbaka på "ruta 1". Hos systern (hon som tvekat om att skicka mej till stora akuten). Nu verifierade han att HON skulle titta på såret.

Jag fick lägga mej på en brits... och det behövde jag, för efter den promenaden var jag trött... och så tog hon bort det gamla förbandet, medan läkaren stod och såg på.

Det visade sej att såret var intakt, och ingenting blödde just då.
Så blodet var sånt som sipprat ut tidigare, utan att jag märkt det.

Jag passade på att få ny bild på såret

innan hon tvättade rent och satte på nytt förband.

Jag kände mej mycket lättad då vi sen fick åka hem igen!
(under min vecka på sjukhuset så kom många via akuten och lades in... och det oroade mej lite att dt nu skulle hända mej)