Jag förstod inte hur allvarligt det var.
Han sa ju "dom lägger mej på slaktbänken och ger mej en ny lever. Sen har jag minst 30 år till"

Han sa också att han hade mellan veckor ock dagar kvar - men att dom letade ny lever i både Sverige o utomlands.

När jag insåg att det var kort om tid... så kunde vi inte åka ner till Kalmar, ens över dagen. Jobb, jobb, jobb... och ingen ersättare.

Den 13 maj 2010 somnade han in på Kalmar sjukhus - Min älskade Pappa!

I telefonen hade han flera gånger berättat om hur han mådde bättre efter sjukhusvistelse och vistelse på sjukhem, och hur han blev sjukare efter att han varit hemma ett par dagar, hos sin fru... som dels ignorerade honom där han låg... Han fick ringa på mobilen till henne, där hon satt i rummet intill och tittade in i datorn, för att få hjälp... OM hon kom så fick han ändå ingen hjälp.
Bad han om vatten så ställde hon en flaska för långt ifrån honom, så han inte nådde den.

Han berättade också att hon kom med konstiga "brydger" som hon uppmanade honom att dricka.

Efter ett par vändor mellan hemmet och sjukhuset så insåg han att hon förgiftade honom.
Läkarna hade ingen diagnos på honom.
Att levern var inflammerad var allt. Hepatit.
Men, varför? Det visste ingen.

Jag bad om en obduktion.
Dels för att få veta vad han var för sjuk.
Dels för att han ju sagt att "hon förgiftade honom".

Då obduktionen var gjord fanns inga svar.
Ingen dödsorsak.
Ingen diagnos.
Förgiftningen hade dom inte tittat efter alls.

Och ändå berättade jag att det sista han åt var hennes smörgåstårta, som hon kom till sjukhuset och gav honom, timmar innan han dog.

På begravningsfikat ville hon bjuda på smörgåstårta.
Jag sa tvärt NEJ!

Jag hade så gärna velat ha kopia på fotot som fanns på kistan på begravningen.
Skulle få sas det... men, jag fick det aldrig.
Min faster skulle förmedla.

Senast som jag träffade min pappa var nån gång på 90-talet, då han och min minsta lillebror (och hans mamma) kom förbi som hastigast. Vi träffades ute på parkeringen.

Idag är det 5 år sedan min älskade Pappa somnade in.
Jag tänder ett ljus i "Mammas blomsterland" ikväll.

Igår på sjukhuset så träffade jag en äldre dam, som också skulle opereras.
Vi fick gemensam information av sjukgymnasten, på vårdavdelningen.

Då jag var på Anestesimottagningen så kom Kerstin ut från apotekarens rum, och vi återsåg, glatt, varandra.
Medan vi båda väntade sen så pratade vi lite.

Hon berättade att hon skulle läggas in där och då. Att hon redan fått tilldelat sitt rum (9) och säng (3), och lämnat sin väska där i skåpet.
Hon bor ensam och skulle opereras redan idag. Så, hon valde att läggas in redan igår, då.

Hon sa att samtidigt som hon hoppas att hon får åka hem efter 2-3 dagar så hade det varit trevligt att vara kvar då jag läggs in.
Under samtalet hos sjukgymnasten så nämnde jag att jag tidigare "inbillat mej" att jag skulle vara så pigg efter operationen att jag skulle kunna gå på konstutställning på sjukhuset.

Nu sa Kerstin till mej att det hade varit trevligt att gå på konstutställning tillsammans, hon och jag.

Hon skulle alltså opereras idag.
Det innebär att hon troligen ligger på uppvaket nu.

Och, att hon får åka hem fredag eller lördag. (På söndag läggs jag in - vi skojade om att "Kanske får jag överta hennes säng   )

Jag tänker på Kerstin, och hoppas att hon mår bra.
Att hon inte har det jobbigt med andningen.
Och, att hon får hjälp att komma ihåg att djupandas - som hon sa igår att hon nog kan behöva.

Jag tycker om Kerstin!   

Jag trodde det skulle bli en extremt lång dag på sjukhuset. Men, den blev "bara" halvlång.

Först ringde ju Endokri-läkaren och bad mej lämna blodprov på hennes remiss. Så, då jag väl kom till provtagningscentralen så hade jag 4 remisser. Det blev 5 rör blod - ca 1½ msk (matsked) som togs ifrån min kropp.

Sedan letade vi oss fram till vårdavdelningen där jag ska ligga.
Det såg, på kartan, svårare ut än vad det sen var. Plötsligt var vi liksom bara framme.

Väl där fick jag och en äldre dam, tillsammans, information från en sjukgymnast, som berättade om att vi efter operationen kan ha svårt att andas... (*hjälp*)... och hon berättade att vi redan på uppvaket ska djupandas - in genom näsan, ut genom munnen - och försöka att hosta.
Hon gick också igenom hur vi ska ta oss ur sängen... sedan, då vi är på avdelningen. Att vi ska "rulla ur" sängen, för att inte påfresta magen så mycket.

Det visade sej att det är så som både jag och Kerstin (damen) redan gör.

Sen kom en sjuksyster och hämtade mej, och Kerstin fick vänta på en annan sjuksyster som skulle tala med henne.

Jag, sambon och systern satte oss på ett av kontoren och pratade.
Jag kommer inte ihåg hälften av allt som sas.
Hon frågade bl.a om jag har några sår på kroppen. Jag sa "nej", fast sen kom jag på att jag har lite småsår, och allergiutslag... Varför undrade hon det???
Ska jag rätta den uppgiften???

Vi kom under samtalets gång fram till att jag ska läggas in redan på söndag.
Det är enklast, eftersom jag inte har några ordentliga duschmöjligheter hemma, och eftersom jag annars ska komma till sjukhuset - förberedd och klar - klockan 7 på måndag morgon.

Jag gråter till o från, och känner mej jätterädd.

Att vara där utan min sambo hela natten innan, och sedan under hela morgonen...
Jag får inte återse honom förrän jag kommer till avdelningen efter uppvaket sen.

Efter samtalet på avdelningen så gick vi till Anestesimottagningen, där jag träffade en narkosläkare.
Han var överläkare, och kollade hjärta och lungor... och han bad mej gapa så stort jag kunde... att skjuta fram underkäken... och att böja huvudet bakåt så långt jag kunde.
Detta var för att kolla hur lätt det ska gå att sätta in luftslangen.

Luftslangen måste vara där för att hjälpa mej med syre, eftersom kroppen går ner på lågvarv under sövningen.... (jag har ju sagt det... man sövs till "nästan död" och maskiner hjälper till att hålla en vid liv)

Jag bad om att detta skulle göras då jag sov, så jag slipper uppleva det. Och, han svarade att det är omöjligt att göra det då jag är vaken. Så, han lovade att jag slipper uppleva det.

Men... hur ska det gå om jag får andnöd på uppvaket och inte kan andas??? (*hjälp*)
(Jag är SÅ RÄDD!!!)

Jag fick träffa en apotekare också, som gick igenom vilka mediciner jag äter.

Då vi sen fick åka hem var klockan 15:00.
Så, ca 4 timmar blev det på sjukhuset.

Och, proverna på sköldkörteln visade sej vara helt OK.
Hade dom visat på överproduktion så hade dom skjutit på operationen.

Men, nu blir det operation på måndag.
Inläggning på söndag.

Ska jag ringa dom och säga till om utslagen och småsåren jag har?

Sögn äter sin kvällsmat på tisdagen med god aptit, efter att hon lite tidigare tömmt golvet helt ifrån middagshöet.
Det tyder på att smärtan är mildare.   

Jag hoppas hon sover gott inatt.