Igår kväll kom alltså polisen, och ambulans, hem till bonusdotterns äldsta lillasyster pga att yngsta lillasystern ringt och gjort en falsk anmälan, där hon påstod att syrran kastat sin månadsgamla dotter i en container.

Polisen nöjde sej med att finna babyn tryggt sovandes hemma, och ambulansen lämnade.

Ikväll fick dom påhälsning igen. Denna gången ifrån Soc, som fått in en anmälan ifrån kvinnans mamma.

I anmälan till soc uppgav mamman att polisen kvällen före funnit hennes dotterdotter i en container.

Saken är den att OM nu polisen funnit den lilla flickan (som är 6 veckor gammal) i en container, så hade POLISEN redan kontaktat soc, för omhändertagande av babyn.
Men, soc måste ju åka ut på alla anmälningar.

Bonusdotterns lillasyster och hennes man har en tid i livet som ska vara fylld av lycka över att ha blivit föräldrar. Istället får dom stå ut med att en sjuk människa öser obehag över dom.

Detta är inte OK!

Det har pågått i många, många år.

Man har sett till att en knappt 1 år gammal liten tjej far med pannan före rakt ner i parkettgolvet... i syfte att lära flickan att "man kan ramla".
Då samma lilla flicka sedan följer efter till spisen i köket och gråtande står o rycker i ugnsluckan och ropar "förlåt" (varför nu offret ska be om ursäkt?)... så trycker man på knappen till den barnsäkra spärren... så att flickan får ugnsluckan i huvudet.

Man riggar så att flickan stryps då hon bara är 1 år o 1 dag gammal... i syfte att sätta dit barnvakten för mord.
"Tyvärr" lyckas barnvakten återuppliva den livlösa flickan.

Flickan är för det mesta, under  sina första 10 år i livet, täckt av blåmärken av olika ålder på kroppen.

Och, då hon blir äldre så fortsätter misshandel och terror på andra sätt.

Hot och svikna löften om vartannat.

Och, flickan skiljs ifrån sina småsyskon, förvägras träffa dom...
Inte förrän syskonen uppnår myndig ålder kan hon få kontakt med dom igen.

På bröllopsdagen kräver man uppmärksamhet hela tiden, så att flickan, som nu är nygift och 5-barnsmor, får svårt att vara i nuet och njuta av sin stora dag.

Och, morgonen därpå ringer man till sin nye svärson, och klagar över hur misslyckat bröllopet varit, eftersom man inte behandlats som en drottning... då ens dotter ju är prinsessan på sitt bröllop.

Man sms'ar sin dotter och hotar med att hon inte ska få ärva vare sej sin morfar eller sin mor, att hon inte ska få veta om något händer hennes älskade morfar.

Man sms'ar och berättar att man nu tagit bort alla fotografier som visar dottern... att hon nu är död för en...

Men, det stannar inte där...

Även en av de andra döttrarna drabbas under uppväxten, och även sedan hon blivit vuxen och bildat familj.

Det senaste tilltaget kunde väl ingen ens föreställa sej, även med vetskap om hur de senaste 33 åren sett ut...

Socialen kommer oanmälda och hälsar på den nyblivna familjen. Mindre än 1 vecka efter att de gift sej. Dottern är bara ett par dagar gammal.
Anmälan har kommit in, från den nyblivna mammans egen mamma, om att misshandel sker i hemmet.

Soc ser med egna ögon att det inte finns någon grund för anmälan, och den lämnas utan åtgärd.

Några veckor senare är det igång igen:

Det ringer på dörren sent på kvällen då familjen är i färd med att somna...

Utanför står polisen. Det har kommit en anmälan - ny från den unga mammans yngre syster - om att mamman drabbats av en förlossningspsykos, tagit med kläder och gått ut och lagt sin månadsgamla dotter i en container.
Även ambulans är kallad till platsen, men det konstateras snart att den kan åka... då den lilla babyn sover tryggt i sin säng, och inget brott har begåtts.

Hur fan får man stopp på denna "mamma", som vigt hela sitt liv som mor till att misshandla sina barn?

Jag har stått mitt i och utanför detta i 30+ år... försökt, trots mina egna problem, att göra vad jag kunnat för att vara en motvikt... vilket inte har fungerat så bra alltid.

Nu står jag och BonusDottern på stadig mark med varandra.

Men, jag har fortfarande ingen möjlighet att göra det som skulle behövas.

Det här är helt sjukt!!!

Jag vet inte...
Kan inte känna efter just nu, utan att det blir rätt tomt eller "ledsamt".

Positivitet och framtidstro är ganska viktigt om man ska klara att slåss emot hemska sjukdomar osv...
Och, just nu vet jag inte vad som är bäst...

Försöker hinna med att städa klart... och att laga massor av maträtter som man kan värma i micron sen... och så dokumentet som ska skrivas klart (och naturligtvis är borttappat nu) och bevittnas...

Jag vill fortsätta att leva... och att må bra...
Men, inte så som det varit. (överlever jag så blir det ändringar på saker)

Kanske hinner jag få se ESC, 21 maj.

Hela dan igår mådde jag dåligt. Vinglig, dålig balans, matt...

Och, inatt hade jag ONT i magen... hela natten.

Idag är 3:e dagen med huvudvärk.

Så trött på att må skit.
Och, så trött på att ha så mycket orimliga krav på mej om hur jag är, vad jag gör, vad jag säger, att jag är...

Om folk inte gillar mej så kan dom väl bara ge f-n i mej??

Nä... så funkar det ju inte.

Man ska självklart hacka på mej, ljuga om mej osv.

Blir folk verkligen lyckligare av att hacka på mej hela tiden?

Ringde till IBD-mottagningen för att kolla om dom kunde se på datorn om jag har en tid till Radiumhemmet.
Min läkare såg ju tiden då jag skulle till kirurgen (7/4) då kallelsen inte kommit hit, så jag tänkte att det kanske gick att se även Radiumhemmet där.

Men, det gick inte.

Däremot såg syrran (A) att jag har tid för återbesök hos kirurgen den 12/5. Och, inte heller den kallelsen har nått mej.

Vad f-n gör man med en brevbärare som totalt vägrar att lämna vår post i vår låda???

I måndags kom ingen post alls. Även ICA Maxi's reklamblad uteblev (som delas ut av Posten).

Jag var inte förberedd på att få veta datumet för återbesök till kirurgen. Så, där försvann golvet från mej.
Jag känner att jag inte hinner fixa med allt innan operationen.
Och, jag känner också att jag skulle behöva ha lite mera positivt än att vara så ila omtyckt.

Efter jag lagt på luren så gick jag ut i hagen och hämtade Oskadis.

Tänkte att jag skulle sitta lite på henne - för jag vil ju leva medan jag lever.

Men, det gick inte så bra att komma upp på hennes rygg.
Lite för vinglig, matt och trött av att bråka med henne då hon bara ville beta.

Men, det blev i alla fall en promenad med Oskadis, tillsammans med sambon och Spiltis.
Och, Oskadis' dotter, Disa, var så söt. Hon följde med innanför staketet till skogen... och stod kvar där då vi kom tillbaka.

 
Sen följde hon med till grinden, där jag släppte ut Oskadis igen.

...trots att jag inte bloggat om att dom fått mat... på jättelänge...

Jo, vi kan, vid det här laget, det där nu, va?
Det som skrivs om i bloggen är inte allt som händer i livet här!

Och, mycket mer än det som syns i bloggen händer i livet här!

Det gäller även dessa 2 killar:

Skutt Stampesson och Nisse... fick idag dela på det som blev över då jag fixade med lite matlagning på förmiddagen.

Och, jag insåg att favoriten var moroten... som dom båda ville ha.

Så, nu vet jag att dom verkligen måste få varsin.

Nu börjar Maskrosbladen komma, så snart har vi mycket godare mat till dom här 2 killarna än torrt hö.

Inför mitt möte med läkaren på osteoporosmottagningen så vill dom att jag lämnar in prov på bl.a D-vitamin... (*minns inte vad mer det stod på remissen*)

Så, jag var till Sollentuna sjukhus idag och fixade det.

Sköterskan stack helt utan att det kändes något. Och, jag berömde henne för det.

Men, sen... gjorde det ont i halva armen...

Och, då jag tog bort tussen o lappen såg jag att det blivit ett blåmärke... större än det brukar bli.

Under dan kände jag att det gjorde ont under armhålan (samma sida) och det fortsatte att värka i armen.

Nu, gör det fortfarande ont under armhålan och halva underarmen känns "stum" och ond.

Om det inte gått över till imorgon så får jag ringa och fråga nån om vad det är.

Gillar inte "komplikationer" när jag nu faktiskt lärt mej att inte vara rädd vid blodprovstagningar.