Följer du Glamour (The Bold and the Beautiful)?
Har du varit med ifrån början?

I så fall är detta nostalgi för dej.

Seriens absolut första avsnitt 1987:

Veckans tema på Fototriss är Nostalgi.

För fler trissare på temat - klicka här!

Här följer min triss:

Tryggur (Nellies Dingo).
Min Älskade dvärgspets, som jag fick då jag var så sjuk, och som var hos mej dygnet runt i alla år som jag inte kunde lämna mitt hem pga utbrändhet och panikångest.

2001 rövades han bort - 11½ år gammal - av våra dåvarande grannar. och jag fick aldrig tillbaka honom. Sorgen lägger sej aldrig!
Och, inte kärleken till honom heller!

Sommaren 1986 var vi bostadslösa, och fick bo hos mina föräldrar.
Där fick också yngsta BonusDottern vara då hon hade umgängeshelg med sin pappa.
Här är första gången som hon fick köra gräsklipparen.
 

Samma sommar var vi också i sommarstugan i Roslagen. Och, fiske från klipporna hörde till.
(Ålands hav, Väddö, sommaren 1986)
 

Dessutom funkar det inte alls så smidigt att blogga med surfplattan.

så det här blir tyvärr bara ett litet meddelande om att resten kommer imorgon.

Nu ska jag kolla lite wf o sen sova.

och sakna Elisabeth... som jag tänkt på nästan hela dan idag.

Jag tänkte på henne varenda dag i många månader. Det går inte att bara sluta med det nu.

På kvällarna brukar jag ta en stund, sittandes i sängen, och spela Wordfeud, innan jag lägger mej ner.

Igår kväll var inget undantag.

Jag visste att min fina FB- och bloggvän, Elisabeth, skrivit flera gånger senaste veckan att hon var så trött, så trött (jag fasade, då jag ännu minns hur t r ö t t min älskade mamma var)... och, jag tyckte inte det var så konstigt kvällen innan att Elisabeth inte svarat på WF.

Men, igår kväll... då jag såg att det stod "48 timmar" (sedan sist hon svarade) så sände jag henne en tanke och hoppades att hon "bara" var trött, samtidigt som jag var rädd för att det skulle vara värre.

Vad jag inte visste då... var hur "rätt" min rädsla hade.

För, tidigt i förmiddags kom ett meddelande på Facebook, på Elisabeth's konto, från någon av barnen.

Elisabeth somnade in igår kväll, vid kl.20:50 (ett par timmar innan jag såg wf)

Hela dagen idag har jag känt mej tom... kall... jag har gråtit... jag har tänkt på Elisabeth, som i så mycket var en sådan källa till inspiration... Hon var så oändligt stark, som försökte leva som vanligt trots att Cancern härjade så obärmhärtligt i hennes kropp, och hon mådde så dåligt... och var så trött.

Hon var så duktig på att sticka! Och, hon älskade garn!

Hon blev så lycklig var gång som någon spontant sände henne garn i gåva per post.

Och, att hon orkade sticka var ett tecken på att hon trots allt var OK.

Det var inte mycket som fick henne att avstå från stickningen, som gav henne så mycket.

Jag är så glad för att hon hann få vara matte rakt igenom till sin lilla älskade Sissi, som hon längtade så mycket efter, och då det såg mindre ljust ut där ett tag, just innan Sissi kom hem.

Då jag fortfarande inte läkt förlusten av min Mamma, som Cancern tog i januari 2014, så känner jag väldigt starkt med Elisabeth's barn och barnbarn. Och, även hennes make.

Och, jag känner hur hon saknas här... inom mej!

Många har idag på Facebook uttryckt hur ledsna dom är, och alla många kommentarer visar hur älskad och uppskattad hon verkligen var, även för människor som aldrig mött henne face2face.

Familjen startade imorse en minnesinsamling till Cancerfonden i Elisabeth's namn, med målet att samla in 10.000:-

Under dagen idag har det målet nästan nåtts, genom gåvor från Elisabeth's Vänner och Familj.
Just nu har det inkommit 6800:-.

Jag vill tro och tänka att Elisabeth (som många sagt på FB under dagen) sitter på ett fluffigt moln med sin stickning, och mår bra nu.

Jag tror inte riktigt på det där molnet... Men, jag är nära på säker på att Elisabeth nu är fri från sina monster. Att hon inte längre mår dåligt.
Att hon är fjäderlätt och fri.
Och, att hon finns hos sina barn, sina barnbarn och sin man...
Så lätt lämnar hon dom inte!
Men, stickar... Ja, det gör hon säkert!

Jag kommer att sakna Dej, Elisabeth!

Jag bad för dej och hoppades på bättring... och var gång som jag sagt det till dej så kom beskedet dagen därpå att du mådde sämre.

Till slut vågade jag inte säga till dej att jag ville att du skulle få må bra.
Men, kramar sände jag - alltid!

Och, hjärtan... från värmen av mitt hjärta.

Jag hoppas att Du visste och kände hur omtyckt och uppskaddad du var (och ännu är) av så många fb- och bloggvänner!

Vila i Frid du Fina, fina Elisabeth!     

Den 11 november 2014 kom lilla Bella till oss. Upphittad ute och utan hem.
Här öppnades hemmet. Och, vi fick en jättefin, gullig och rolig kompis, som under de följande månaderna växte till dubbel storlek, vilket sa oss att h*n var mycket ung i november.

Hussen i huset fick snabbt lära sej att hörsamma att lilla Bella ville ha uppmärksamhet, genom att det stänktes vatten på honom. Bella satte helt enkelt tassarna i vattenskålen och stänkte på hussen... som genast fick komma och servera mat eller bara gosa, beroende av vad som önskades.

Bella fick bo inne hos oss eftersom det var vinter då h*n kom och helt klart inte hade någon vinterpäls.
Någon hade bara släppt ut den här kaninen, och ingen vet hur många flera, till ett öde i vinterkylan.

Men, inne i våran värme fick h*n bo till sommaren, då uteburen skulle få en boende till... och en utbyggnad, för ytans skull.

För ett par veckor sedan märkte vi att Ninen (som jag kommit att kalla h*n) inte ville äta. Vi trodde det var kolik, pga för mycket kraftpellets, som innan varit favoritmaten. Så, den togs bort... och 2 dagar senare åt h*n igen, men med sämre aptit än innan.

Sedan har vi "trugat" med sallad, godispinnar osv men trots att det gått ner så har h*n tuggat i luften och gnisslat med tänderna mera.

Vatten dracks med en något för god aptit, kände jag.

Jag fattade beslutet att ta kaninen till veterinär för att kolla tänderna osv, och beställde tid till idag.

Vid en första koll i munnen såg tänderna bra ut, men det fanns varbildning i tandköttet på ett ställe.
Magen var ordentligt gasig och öm. Och, vi gick med på att få hela Ninen röntgad, med 3 bilder.

Veterinären konstaterade fort, genom röntgen att njurarna var ordentligt skadade.

Vi frågade vad som kunnat göra detta, och undrade om vi bidragit eller om vi kunnat göra annorlunda.

Svaret kom snabbt: Vi har inte gjort fel!
Många kaniner blir ansatta av parasiter.... som i flera fall kommer redan vid födseln... Dessa parasiter bosätter sej gärna i njurar, hjärna och lungor... och, njursvikt - som vi nu hade som diagnos på "Ninen" kommer då som ett brev på posten.

Det finns ingenting som kunnat göras för att undvika detta.
Hade h*n inte tagits in utan levt ute, så hade detta hänt ändå... och utgången hade blivit så mycket mera plågsam än vad den blev nu.

Ska nu också berätta att veterinären också såg (då jag pekade på det) att kaninen vi hela tiden sett som en hon var en han.
Så Bella blev Bellman under sin sista timme här på jorden.

Hade lämnat Gucci ute, för att gå in en stund ensam... hörde Gucci "larma" och gick ut för att se efter vad det var...

Får genast se vad det är som Gucci skäller på/om...

En stackare som vaknat alldeles för tidigt, och som nu fryyyser...

Jag fotade och filmade... sen la jag fleecefilt och tidningspapper över h*n... och en stund senare hade h*n gått iväg.
Nu hoppas jag verkligen att h*n sover ett tag till och mår bra sen, när det är dags att vakna på riktigt!

Snön faller - efter en tid med riktigt fint vårväder - och nån har råkat vakna alldeles för tidigt.

Här är låten som jag letat efter... som var en av de bästa i mellodeltävlingen. Utom tävlan, förståss.

Tänk om alla hålor i Sverige hade såna här turistinformationsvideor....