När (BONUS)dottern var ca 6 år så hade vi ganska länge spontant bett henne minnas saker åt oss, typ påminn om att vi ska köpa glass eller säg till när du ser... eller kom ihåg att säga till oss att... typ...

Och, en dag då vi står innanför dörren, och är på väg ut alla 3, och nån av oss säger till henne att påminna om något, så kommer frågan spontant från henne: "Är jag en anslagstavla?"

Vi tittade på varann och kände genast att det låg en hel del i det hon sa... och efter det skaffade vi faktiskt en anslagstavla och satte upp "kom-ihåg-lappar" där.

Självklart menade vi inte att lägga ansvaret för att saker koms ihåg på henne.

Men, det "väckte" oss då vi fick hennes fråga.

För, även om hon tyckte det var rolig att hjälpa till att komma ihåg roliga saker som inkluderade henne, så var det ju VÅRT ansvar att faktiskt komma ihåg att det skulle ske.

Hennes fråga och hela situationen är i våra hjärtan ett gulligt minne.

Det som kanske inte är lika gulligt... men, som på nåt sätt liknar det ovan...

är MIN fråga: "Är Jag en Anslagstavla???"

Jag tycker om att hjälpa! Jag tycker inte om att utnyttjas!