Igår var det dags att få järndropp igen. Senast var i november 2014, så det känns lite "oroande" att det behövs så tätt inpå.

Då vi kom fram till Danderyds sjukhus, i god tid, så fanns inte så mycket som en enda parkeringsplats ledig. Vi letade på stora parkeringen vid huvudingången, hos tandläkaren och utanför gastro (dit jag skulle, där IBD ligger), och ingenstans fanns en enda tom ruta.

Så, efter 3 varv på dessa 3 olika parkeringsplatserna så ställde vi bilen helt utanför P-anvisat område, utmed en liten väg, i anslutning till där några gubbar höll på att jobba med att gräva upp en rabatt invid en mur. Dessutom ca 20 meter bakom P-vaktens bil. *ojsan*   

Jag kom sen till receptionen på IBD, och träffade, i luckan, en glad kvinna som genast fick min nervositet att vila en stund.
Sen kom syster S och bad om ursäkt för att de var lite försenade, och att jag fick vänta en stund till.

Väl inne sedan så kopplade syster S på droppet, på halv fart eftersom full fart gav mej oönskad reaktion första gången, och så satt hon kvar med mej under hela tiden som droppet gick in.

Det blev en jättetrevlig dryg halvtimme.

Jag fick bandage om armen, med en hård tuss mot armvecket, då jag gick därifrån.

Då vi kom till bilen så... 
1. ...stod den kvar...
2. ...hade den INTE fått böter... 

Och, det som hände sen kanske var helt normalt... men, det kändes inte så bra.

Vartefter tiden gick så blev jag bara tröttare och tröttare i kroppen.

Då vi kom hem så mockade jag klart hos Manne. Det var box nr. 3 av för dagen 13 (jag hade innan vi åkte mockat hos Oskadis o Dis, där Oskadis o Frosti skulle stå o vänta på hovis).

Då Mannes box var klar så gick jag hem och åt en paj.

Sen gick jag ut... på tunga ben o fötter... occh skulle mocka igenom de resterande 11 boxarna.
Sambon hjälpte mej med 3 av dom.
Och, vartefter jag tog box efter box så blev jag tröttare och tröttare.

Under insläppet (promenaden i djupsnö till o från hagarna, i uppför- och nedförsbacke) så blev kroppen mattare och mattare, och jag skakade inom mej och i benen.

Då det var 5 hästar kvar så klarade jag bara inte mera. Och, jag berättade för Fjaris matte hur jag mådde.
Hon hjälpte mej då, genom att ta med Fursti in då hon hämtade Fjari. Och, sen gick hon ner igen och hämtade även Kurt. *Stort TACK, du Snälla människa!*

Då sambon och Spiltis matte sen skulle gå och hämta Spiltis och Ramona så möttes dom av en söt syn... för, en bit ifrån hagen - på utsidan av hagen - utanför vårt staket... stod Ramona och "betade" genom snön.

Hon hade helt enkelt konstaterat att det gick att gå igenom grinden utan hjälp av människor.

Men, lämna Spiltis, som var kvar i hagen... Det ville hon ju inte.   

Kate blev sista hästen in igår.

Och, då jag kom in så la jag mej i sängen en stund och vilade.

Tänkte att det kanske inte var riktigt meningen att jag skulle klara att mocka 11 boxar och gå på långpromenad i djupsnö och kuperad terräng direkt efter att jag fått järndropp.

Senaste året, sedan min Älskade Mamma förlorade kampen emot hudcancern (och hur många andra cancersorter det hann bli vet vi inte), så har jag och lillasyster ett flertal tillfällen konstaterat att det är "cancer överallt". Att fler och fler får Cancer.

 
Och, att färre och färre verkar överleva.

Och, då jag - trots att jag äter en hel massa, och rör på mej mycket om dagarna - går ner i vikt och tappar muskler... så kan jag inte låta bli att känna rädsla för att d är nån Cancer som äter på mej nånstans inne i kroppen.

Så, nyss på TV4nyheternas site att vi inte haft så fel.

Och, idag då det är VärldCancerDagen... så vore det inte så dumt om man kunde få veta hur man kan få veta INNAN man får klara symtom om man har Cancer.

Går det att se på ett blodprov?
Skulle det kunna synas på dom blodprover som jag lämnar ofta, och som visar på märkliga värden som jag inget begriper av?

Jag tänker dagligen på min Mamma!
Och, jag tänker dagligen på de vänner jag har som just idag slåss emot Cancer.

Och, jag önskar så att ingen människa nånsin mera ska behöva drabbas, eller förlora emot, Cancer.

Men, oftast så har jag inget att säga till om. Ingen makt att påverka.

Så har det varit då det gäller hästen som idag lämnade mitt (och många andras) liv: Kurt.

I förmiddags var hans ägare här och lastade honom - efter en ridtur på ridbanan - och nu är han på väg till Alvaret, på Öland, är det sagt.

Jag hoppas att han finner en underbar plats där.
Att han får trivas och må bättre än nånsin.

Och, jag hoppas vi kan ta en tur ner till Öland i sommar... och då hälsa på honom.

Vi brukar mysa lite på kvällarna, han o jag.

Igår kväll hade vi en längre pratstund än vanligt.
Jag sa inte "hej då". Klarar inte riktigt av sånt.

Jag saknar honom redan!