Fick brev igår, från min Gastro-läkare, som berättade att svaret kommit från bentäthetsundersökningen.

Och, jo... jag har benskörhet, vilket innebär att jag närsomhelst kan få fraktur i ryggen eller höfterna, genom att lyfta tungt eller typ rra mej som jag brukar.

Han skrev att han nu skrivit ut mediciner. 2 sorter. Den ena var en som jag måste ta för att bygga upp skelettet, tydligen.
Men, den kommer jag inte kunna ta.

Tabletterna är alldeles för stora - 3 cm - och jag kan knappt ens svälja en alvedon.

Dessutom måste jag ha god tandhälsa innan jag påbörjar den... och dit är nog vägen rätt lång.

Biverkningarna av den medicinen är heller inte att leka med.

Här handlar det tydligen om Pest eller Kolera.

Förbli - och bli värre - benskör, eller leva med hemska biverkningar som kan ta ihjäl mej.

Och, ska jag sluta jobba nu... innan jag bryter mej?

Ska jag sluta leva...? (Jag har ingen försörjning... om jag inte jobbar... eftersom FK inte tillåter mej sjukskrivning - trots alla pengar jag betalat in i skatt)

Det känns på allvar som att det jag nu måste prioritera är att städa upp (så sambon slipper sen), skriva testamentet (så sambon inte står helt utblottad, och inte får behålla sina egna pengar annars) och säkerställa att jag har rätt att bli begravd i familjegraven där mamma liggger...

Och... så försöka hitta en ny väg till försörjning.

Jag vägrar att sätta mej nånstans och säga "hej" till folk.

Att sticka sockor (och annat) och att designa och tillverka smycken och andra saker... kan jag försörja mej på det?

Varför måste det enda vara mediciner omöjliga att inta, och fullpackade med svåra biverkningar?

Finns det ingen annan behandling för/mot benskörhet?

Detta är ett låst inlägg. Det innebär att du kan läsa detta om du har fått en "nyckel" av mej.

Har du fått en nyckel så förväntar jag mej att du också låter detta bli en "dialog" mer än en "monolog".
Man går ju inte hem till folk och spanar, lyssnar, tittar och utan ett ord... eller hur?

Här är du hemma hos mej!   

Med det sagt... så kommer nu mitt inlägg:

Kom hem idag, på morgonen, efter att jag varit ute och mockat hälften av dagens boxar, och sambon hade fodrat och släppt ut alla hästar.

Höll just på med frukosten, då sambons telefon ringde.

Det var gårdens ägare.

Han frågade sambon ifall det hänt V något. (V är vår hyresvärd (annan än gårdens ägare), arrendatorn på gården tillika sambons arbetsgivare).
Sambon svarade att han inte visste något om något som skulle hänt.

G-ä (Gårdsägaren) frågade om V är här något. Och, sambon svarade att hon är här varje dag.

G-ä frågade efter telefonnummer till V, eftersom V inte svarar då G-ä ringer. Sambon svarade att han inte kan hennes nummer utantill men att hon finns på eniro.

Då dom lagt på fick jag veta att G-ä är jättearg och trött på V, och att han sagt till sambon att han nu tänker säga upp arrendet.

Det innebär för vår del att vi blir bostadslösa... om vi inte lyckas få ett eget arrende, där vi får ett stall till torpet - vilket vore toppen!

Så, idag måste jag, på allvar, (igen) röja här och köra saker till förrådet.

Och så måste jag försöka regga företag, så att vi kanske kan få hyra själva sen, då.

Såg att Fråga Doktorn på SVT skulle handla om psykisk ohälsa, och kollade in på svtplay.
Dom sa tidigt att det efter programmet skulle gå att chatta med dom, så jag gick direkt på chatten och ställde där min fråga...
Satt sen och läste frågor o svar i väntan på svar på mitt...

Och... det är SKRÄMMANDE att se hur pucko svar dom flesta fick!

Här griper dom efter halmstrån... och får fullständiga "goddag yxskaft" tillbaka!?

Jag hoppas VERKLIGEN att ingen av dom tar steget och gör illa sej pga detta!

exempel...

Nu lägger jag ner mina försök till att få hjälp!

Det tär på en att be om hjälp och bli dissad efter att dom läst journaler från för "100" år sedan.

Senast nu så sökte jag hjälp efter att jag blivit skadad av MR-kameran 5 november 2013.
Ingen verkade kunna hjälpa till... Inte ens på Danderyd, där det hände... och där det finns ett traumacenter... (vad dom nu gör där?)...

Till sist - efter ett otal samtal per telefon med kuratorn på DS - så remitterades jag till Sollentuna... Samma ställe som hänvisade mej till "Svenska kyrkan" för 4 år sedan (efter att dom läst mina journaler från förr) och helt släppte det där med att få in mej i systemet med sjukskrivning osv...

Och efter att dom helt struntat i varför jag var där från början - för att jag var så skör att jag inte kunde ta till mej min diagnos (Crohn).

Dit remitterades jag nu... när jag pga min PTSD... blivit skadad av MR-kameran för 1 år sedan... och är LIVRÄDD för operationen som väntar, och vården över huvudtaget...
Tappade all tillit jag byggt upp när jag såg hur min mamma misshandlades... 

Och, vad hände då?
Jo, ett samtal med läkare... som skulle kolla mina gamla journaler... och kom fram till att hänvisa mej att ta kontakt med "AktivBalans"... vad det nu är...

Sjukskrivningen?
Och resten...?
Ska DOM ta hand om det???

Skulle inte tro det!

Varför kan inte DS ta hand om det som händer på DS???

Nu söker jag inte hjälp fler gånger!
FYRA dissningar får räcka!

Fittja före 2004
Upplands Väsby 2004

Sollentuna januari 2011

Sollentuna oktober 2014

Igår hade jag ont i magen hela dan.
Då vi kom hem var endast en av alla hästar som jag hade att ta in inne. Så, vi fick gå en del för att få in hästarna. Och, hela tiden värkte magen.

Då hästarna kommit in, och då jag mockat de boxar jag hade kvar att mocka, så lagade sambon mat medan jag tände ljusen i trädgården.

Jag kunde inte äta så värst mycket (pasta och köttfärssås) för att magen värkte.
Men, gott var det ändå.

Under kvällsfodringsrundan kändes det som att jag skulle tuppa av.

Imorse vaknade jag, och gick upp, vid 8-tiden. Magen kändes lugnare.
Men, istället värker det idag i huvudet och på baksidan av högra låret.
Det blev nog lite många knäböj igår, under besöken vid de 4 gravar som vi besökte, pyntade och tände ljus vid.

På Skogskyrkogården...
 

...såg vi något som värmde inombords...

...och något som man kände sorgsenhet av att se...

Globen såg Halloween-utspökad ut. Och, jag hoppas att den var orange (som en pumpa) på¨kvällen innan.

Idag är det alla själars dag, och ljusen i trädgården här hemma får brinna under dagen och sedan även inatt.

Vaknade runt halv 8 och hade enormt ont i magen.
Tog medicinen och gick ut för att mocka, medan sambon ännu släppte ut hästarna.

Det gick trögare än vanligt att mocka, vilket det brukar göra då jag inte mår bra.

Så, när sambon var klar hade jag fortfarande 3 boxar kvar att mocka, men tänkte att jag kunde ta dom senare, just innan insläpp. För, så snart vi ätit frukost skulle vi åka på våran runda för att besöka ett antal släktingars gravar, och bl.a tända ljus .

Sambon la sej att vila medan jag åt min frukost och försökte kurera magen, som verkligen krampade värre än vid värsta skovet... och det ska den ju inte då jag äter full dos kortison, vilket oroade mej mycket.

När klockan började bli mycket så väckte jag sambon, och vi styrde bilen söderut, trots att min mage ännu krampade.

Vi hämtade upp lillasyster, och åkte tillsammans, vi 3, till Farmor & Farfars grav i Västerhaninge.

Både jag och lillasyster kände sorgsenhet över att gravstenen såg ännu mera sunkig ut nu än sist... och att det är uppenbart att den som har ansvar för graven inte tar ansvaret på allvar.
Vi kom fram till att jag måste göra ett nytt försök att få överta skötseln och ansvaret för mina älskade farföräldrars grav.

Vi satte igång att pynta, med ljus och krans...

Men vi kände att så här kunde det inte få se ut...
Så, vi tog helt "enkelt" och gjorde rent framsidan av gravstenen.
Lillasyster gjorde det största jobbet. 
Och, sen kändes det mycket bättre!

Då vi kände att vi var nöjda för den här gången, hos Farfar & Farmor, så åkte vi norrut igen.
Och, stannade vid Skogskyrkogården...

Där besökte vi vår Mosters grav.
Det var första gången för min del. Lillasyster var där för många år sedan.

Den graven såg lite bortglömd ut, då det saknades växter, och texten på gravstenen har börjat växa igen av mossa.
Men, det var glädjande att se 2 lyktor, varav en innehöll ett utbrunnet gravljus.

Vi tog bort det utbrunna gravljuset och ersatte det av ett nytt, som vi tände.

Vi stannade en stund och pratade om, och med, Moster (som inte tyckte om att bli kallad moster... men det var ju det hon var - våran mors syster).

Sedan gick vi för att undersöka om en gammal grav - som lillasyster och mamma länge trott var borta - faktiskt fanns kvar. Och, till vår stora glädje så gjorde den det.

 
Men, det satt en lapp som talade om att gravrätten återgått till Kyrkogårdsförvaltningen.
Så, den graven försvinner väl snart. Men, än finns den. Och, vi fick en chans att en gång för alla besöka vår mormorsmor & mormorsfar (vår mammas morföräldrar / vår mormors föräldrar).

Vi presenterade oss - som deras dotterdotterdöttrar - och tände varsitt ljus för dom.
Och, vi memorerade var graven fanns... så att vi ska veta sen, då den är borta, var den en gång fanns.

Då vi kände oss så nöjda det gick att bli, då man har svårt att slita sej, så styrde vi kosan mot vår egen grav (där vi ska ligga senare). Alltså, den familjegrav där vår Mamma, hennes föräldrar och hennes farföräldrar ligger.

Vi var nu rejält regnvåta och fusna.
Men, det hindrade oss inte att pynta graven med gravdekoration som jag köpt och 3 gravljus.

Först hade vi tänkt tända 5 gravljus - 1 för var person som ligger i graven. Men, sen fick det bli 3 - 1 från oss var (Lillasyster, jag och sambon). Och, då överöste vi inte graven... utan lämnade plats om storasyster skulle komma med något.

Vi tyckte det blev fint!

Och, då vi var där så började det skymma, och man kunde verkligen börja ana hur fint det skulle bli under natten med alla ljus.

Det var en hel del människor på alla 3 kyrkogårdarna. Och, det gjorde mej glad att se så många bry sej om sina nära och kära och deras gravplatser.

Då vi kom hem tände jag - helt enligt vår (min o sambons) tradition - ljus här hemma.

Jag tände ljus i blomsterrabatten (som varit till min mammas minne hela 2014). Och, inräknat i dessa ljus är ALLA dom som vi inte besökt under dagen.