A Life to Live

Alla inlägg under oktober 2014

Av Livsturisten - 15 oktober 2014 21:20

Denna hund skall vara livlig, uppskatta aktivitet och ha ett balanserat temperament.

Rasen skall vara uppmärksam och lättlärd, mycket social och trogen.

Den är vänlig och lågmäld, aldrig rädd eller oprovocerat aggressiv.

Hunden skall vara en gladlynt, lättlärd och sportig hund med förutsättningar för all-round-utbildning. Rasens högt utvecklade sociala kompetens ger den en märkbar förutsättning att anpassa sig till all sorts händelser och situationer.

 

Låter detta som en hund som Du skulle bli rädd om du mötte?
Skulle du bli rädd om du hörde den skälla?


Alla hundar stammar utsprungligen ifrån Vargen... sägs det... Men, även Vargen stammar någonstans ifrån.


Skulle Du bli rädd om du mötte denna:

"Hunden skall alltid vara uppmärksam, livlig och mycket tillgiven 

sin ägare. Den skall vara mycket läraktig och lätt att fostra. Dess
vaksamma kynne och brist på jaktlust gör den till en idealisk
vakthund. Rasen är varken ängslig eller aggressiv. Typiskt för rasen
är en päls som står emot väder och vind, robust kroppsbyggnad
och lång livslängd."

Av Livsturisten - 15 oktober 2014 01:22

Jag vaknade vid 9-tiden på tisdagsmorgonen, och kände mej "konstig". Hade drömt en hel del jobbigt under natten, och kände då jag gick upp att det ömmade i bröstkorgen.

Tänkte att jag kanske legat tokigt i sängen, och att det väl skulle gå över under dan.
Men, det gick inte över.
Det satt i under hela dagen, medan jag mockade 9 boxar... åt lunch... och sedan tog in ca 20 hästar (med stor hjälp av sambon).


Nu... natten mot onsdagen... sitter jag och stickar på en barnkofta... och "stickningarna" i bröstkorgen gör sej påminda ännu ibland. Och, det ömmar på baksidan av högra armhålan, mot ryggen till.


Fortsätter detta så får jag försöka ta mej till akuten imorgon och kolla upp hjärtat.


Skulle åkt till Danderyds sjukhus på onsdagen för att infinna mej på röntgen (nuklear, vad det nu är?) för att mäta bentäthet... men, eftersom sambon inte kunde få ledigt från utsläppet av hästarna, och jag skulle vara där 8:30, så fick jag ringa återbud... och bad då om en ny, bättre, tid.

Dom vill väl kolla om all kortison som jag tvingas äta för att hålla magen har gjort "åverkan" i kroppen för övrigt. Så, det är ju rätt viktigt att jag får detta kollat.


Hade kunnat köra dit själv... om det nu inte varit så att jag fortfarande är skadad efter MR-kamera-erfarenheten på Danderyds sjukhus (röntgen) i november 2013..

Jag kan inte ens sitta bredvid i bilen då en lastbil, buss eller långtradare är bredvid... Så, jag vågar inte utsätta mej för att köra... och få panik i trafiken...

Ska nu lägga mej och titta på TV... och hoppas att det går över, och att jag får sova gott inatt.

Och, jag önskar även Dej en god natt (eller dag - beroende av när du läser detta).

Av Livsturisten - 14 oktober 2014 23:15

Igår blev jag uppmärksammad på att det händer att folk känner missnöje med hur jag presterar, och inte säger något, förrän det "rinner över".

Och, jag går i "godan ro" och tror att alla är nöjda och glada.

Det har hänt förr, men det händer inte ofta. Och, så vill jag ju inte ha det.


Det är mycket bättre att båda parter är nöjda: Både den jag hjälper och jag.

För jag är ju inte nöjd om det inte är BRA.
Och, får jag veta i efterhand att man inte varit nöjd så känns det inte bra.

Och,,, alla som känner mej vet vad jag gör då: Det som jag lärt mej från barnsben... som sitter i "ryggmärgen" på mej... Jag bestraffar mej!


Det resulterade den här gången i att jag "tog tjuren vid hornen" och hörde av mej till alla i en klump och ställde en rak fråga. Svaren skulle vara personligt för varje enskild person, så jag fick veta var och ens önskemål. I tid. Innan det skulle rinna över.

Jag fick några svar, och försökte utifrån dom att göra ett nytt schema.


Det sägs att det tar 21 gånger (dagar) att befästa en ny vana... och det stämmer nog. För, jag har lite svårt att minnas olika "direktiv" för olika dagar... utöver att jag blir bara mer och mer glömsk (vilket i sej är en effekt av den utbrändhet som jag ännu inte läkt ifrån).
Så, det blir fel... oftare och oftare... Och, det är ju inte OK. Det vet jag. Men, hur jag ska kunna bättra mej och inte göra fel... det vet jag inte om jag kommer på.
Men, idag gjorde jag ett försök till omändring, då jag tog de svar jag fått och utifrån dom satte ihop en skriftlig lista (turordning) - istället för att köra det system jag gjort i 14 år...

Och, det haltade lite. Och, hade tagit mycket längre tid, och blivit väldigt svårt så här första dan, om jag inte haft hjälp av min sambo.


Under tiden som jag gick på den nya ordningen så fick jag lite fler "inputs" från några av dom jag fått svar av tidigare, och det kändes då som att det kan gå att göra en lite mindre förändring än den jag "ritade ihop" idag.

 

Av Livsturisten - 13 oktober 2014 21:17

Och, vem förlåts för sin icke perfekta existens?


Jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa. Men, då mitt bästa inte räcker... Då känner jag mej verkligen otillräcklig. Otillräcklig för mitt eget liv, först och främst.
Hur ska jag kunna komma framåt... eller ens överleva... om jag inte lyckas prestera bättre?

Jag har haft en önskan (bland några till) igenom hela livet. En önskan som jag till o från insett att jag borde ge upp, men ändå inte lyckats släppa: Att få "passa in".
Att få tillhöra. Att få vara OK.
Eller åtminstone att få accepteras/tolereras.


Jag insåg rätt tidigt i livet att det inte var för mej att få tyckas om.
Men, ofta glömmer jag det. Antar att det är mänskligt, trots allt.


Då husläkaren, 1989, valde att totalignorera mej, skapade hon den verklighet jag lever i nu: Utanför systemet, utan tillstånd att ens gå i pension (och kanske även utan tillstånd att få bli begravd).
Och, eftersom Försäkringskassan, senast 2004, sa till mej att jag saknar alla rättigheter till sjukersättning, vård, rehabilitering osv... så tog jag och försökte bygga upp en egen arbetsrehabilitering.

Det har inte lyckats så bra... eftersom man inte kan jobba sej ur en utbrändhet.
Och, då förståelsen från omvärlden saknas... och, då omvärlden inte har några ursäkter - åt mej - för mitt icke totalt perfekta resultat.... så, blir vägen väldigt brant uppför.


Och, jag vet inte vad jag ska göra...

Jag försöker göra mitt bästa.
Och då mitt bästa inte är så himla bra... utan blir så fel och dåligt... Då vet jag inte...

Av Livsturisten - 11 oktober 2014 15:40

I november förra året (tror jag det var... eller kanske december... men, tror det var november...) så skulle min tunntarm kollas upp genom att jag skulle ligga 1½ timme i MR-kamera (röntgen).

Jag jobbade mentalt för att klara av det trånga röret, och trodde faktiskt att jag skulle fixa det.
Däremot var jag inte helt tillfreds med tanken på att dricka kontrasten innan.


Men, väl på plats, på röntgen på Danderyds sjukhus, så gick det alldeles utmärkt bra att dricka kontrasten.
Och, då dom visade mej maskinen... och den såg ut som på bilden här... så kände jag att det där var ju ingen fara.
Kolla bara hur långt från "britsen" det är till taket på röret!

 
Vad jag inte uppfattade, förrän jag var fastspänd och skulle in i röret, var att britsen skulle UPP för att komma in i röret.
Jag drabbades av nån form av chock!
Paniken började komma upp till ytan... och, det slutade faktiskt redan efter ett par minuter, då jag fick fullkomlig panik. Värre än nånsin i ett trångt utrymme (jo, jag är klaustrofobisk sen innan... men, jag har klarat t.ex att sitta fast i hiss osv - men INTE att se flygplan från marken... men, har jobbat på det så att jag utvecklat en "nördighet" för flygplan istället). Jag hörde långt bortifrån någon som skrek och grät. Jag förstod, då dom slet ut mej och tog loss mej... att det var jag.


Jag fick ta bilderna i datortomografi istället (vilket jag ju kunde fått göra från början kan jag nu tycka).


Idag är jag ännu så skadat av denna händelse, att jag inte klarar av att åka bil och ha en lastbil vid sidan av den bil jag sitter i.

Och, jag kan inte ens se kortet jag lagt här utan att åter känna ångesten och börja gråta.


Jag har frågat ett flertal tillfällen efter hjälp. (Jag fick min PTSD-diagnos redan 2004, och fick då veta att den funnits där sedan ca 5-6 års ålder.)

På måndag ska jag träffa en läkare som jag nu - efter många samtal med kuratorn på danderyd - blivit remitterad till.

Jag hoppas då få hjälp med min PTSD och att få hjälp att i förväg hantera den operation som jag ska genomgå efter årsskiftet (som jag är LIVRÄDD för).


Funkar det inte på måndag... så vet jag inte vad mer jag kan göra!
Be om hjälp igen... det orkar jag inte!

Av Livsturisten - 11 oktober 2014 00:48

Dom hade öppet hus på byggarbetsplatsen här intill, där vi kommer att få ett industriområde. Så, vi åkte in en sväng dit på väg söderut.
Sambon tog en hamburgare (som dom bjöd på) och vi träffade lite bekanta (djurkunder) och småpratade lite, innan vi åkte vidare söderut.

 

Jag kände mej faktiskt lite extra glad just den här söndagen. För, vi skulle ÄNTLIGEN kunna ta oss till dottern för att gratta dotterdottern på födelsedagen. Den första födelsedagen av 4 möjliga.
Och, vi hade även presenter med oss.
Våra barnbarn har inte precis lärt sej att vi är detsamma som presenter - på "gott och ont".

Då dom träffar oss så är det just det - dom träffar oss.

Viljan och önskan om att ge dom presenter till födelsedag och Jul osv finns hos oss, men livet kommer alltför ofta emellan, och hindrar oss ifrån att kunna få den typen av relation som vi i grunden önskar.

Och, det började redan med deras mamma... vilket också känts så tungt och jobbigt, och som jag önskat kunna jobba oss ifrån.


Hur som... den här söndagen skulle det nu äntligen bli dags: Vi skulle på barnkalas!


Vi droppade in en stund senare än barnen, och det var nog bra. För, då blev det inte så stojigt, totalt sett.
Då vi anlände - just innan födelsedagsbarnets mostrar och kusiner - så var alla barn i trädgården, och de flesta hoppade i studsmattan.

Jag fick en bild på en av dottersönerna, då han skulle visa mej lite tricks:

 

Vi kunde tyvärr inte stanna så länge, eftersom vi hade hästar att hämta in hemma.
Men, det blev väl ett par timmar i alla fall.


Och, presenterna blev uppskattade.
Ett par byxor och en T-shirt som jag valt i affären, 1 par sockor som jag stickat och ett par plastmallar som man ritar efter då man ritar djur och maskiner mm. Ritmallen satte hon mej på genast, och beställde alla djur, medan hon matade mej med kakor. Gullungen!

 

 

På väg hem sen fick jag ett infall att vi skulle åka in till mina farföräldrars grav, då vi passerade kyrkogården på motorvägen. Men, sambon röstade bort, så vi åkte förbi. Det skulle tagit lite för mycket av den dyrbara tiden för insläppet, innan solen gick ner.

Väl hemma sen, under kvällen, då jag satt med släktforskningen, så insåg jag att det var min farmors födelsedag.
Så, jag skulle nog ha åkt in till graven då.
Jag tände ett ljus här för henne, istället.


Nu siktar vi på nästa kalas hos dottern och hennes familj.
Tror bestämt att det blir i november.

Av Livsturisten - 8 oktober 2014 22:35

Det är trevligt att få veta vad ens anfäder hette, var dom föddes, när o var dom gifte sej och lite grand om hur och var dom levde.
Kul också då sammanträffanden inträffar... som när anfäder bott i torp med samma namn som vårt...
 
(min farfar bodde som barn ett år i Smedstorp - i Morsta)


Men, det är också lite sorgligt... att få namn, ålder, födelse, dop, liv, död osv... på släktingar som man aldrig har en chans att få lära känna.

Och, kanske har dom arvingar... mina kusiner, pysslingar, bryllingar osv...
Men, skulle dom bry sej om att jag finns?


Det känns lite som att jag är rätt ensam i släkten om att bry sej om släkten.

Av Livsturisten - 7 oktober 2014 22:58

Så, endera dan ska dom få följa med till Hööks, där det just nu är 15% rabatt på bl.a hundtäcken.

Något annat som pågår på Hööks just nu är nåt jag helt klart ska spana in då vi är där.
Varorna som dom har till stöd för Rosa bandet!

 

Allmänt · Hund · Hälsa · Livet · Tips

Det här är jag

Hej!
Välkommen att ta del av mina smultronställen  och djungler av brännässlor, på min resa genom livet. 

På tal om vädret:

klart.se

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Omröstning

När skriver Du testamente?
 Mitt i livet, då döden känns avlägsen.
 I samband med att barnen födes.
 I samband med att barnbarnen börjar födas.
 När krämpor gör sej mer och mer tydliga.
 När döden andas i nacken på en, och man inser sin dödlighet.

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kategorier

Arkiv

Minns

Lilypie Angel and Memorial tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

PitaPata Horse tickers

Daisypath Anniversary tickers

Daisypath Anniversary tickers

Med i:


Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 


susnet.nu statistik

Tidigare år

Värt att besöka

Sök i bloggen

RSS

Presentation

Twitter


Skapa flashcards