Det var ett tag sedan himlen bjöd på konstverk senast. Men, i eftermiddags - som en final på en riktigt skön vårdag - så fick jag en bild på en sån där vacker solnedgång.

Fast den var inte riktigt samma med blotta ögat.
Där var den ljusare, och gulare.

...med Óskadís' egen päls.

Det bara rasar av henne nu.

Vårtecken!   

Snödropparna, som redan fanns planterade på södra gaveln av vårt lilla underbara hus då vi flyttade hit för 12½ år sedan, blommar för fullt. Så, nu är våren här!

Mars är dessutom 1:a vårmånaden, enligt almanackan.

Senast som jag satt på Óskadís' rygg var 11 september 2013, då vi red kurs. Ett par dagar senare rasade jag fullständigt och blev sängliggande i 2½-3 veckor. Och, på det tog det några veckor att lära sej gå igen, då muskler i armar och ben "försvunnit"... och jag rasade i vikt från 66 till 57kg.

Efter det har jag jobbat på att komma upp på hennes rygg igen. Men, mycket har kommit emellan:
Jobb, mammas sjukdom, mammas död, mammas begravning, feltimat med tiden då jag testat och Óskadís varit på tå.... och i grunden min egen rädsla för att faktiskt komma upp på hennes rygg och inte klara av henne.

Idag tog jag ett ordentligt tag i "nackskinnet" (med hjälp av Tigns matte och hennes peppande ord - TACK) och kom upp på Óskadís' rygg.
Det var riktigt "skakigt"... speciellt från att jag satt upp och tills vi kom in på ridbanan (där bensinen tar slut, och jag får gasa hellre än bromsa).

Nu har vi kommit ett steg närmare...

Närmare drömmen om att kunna rida ut och njuta av att vara i skogen... att kunna rida på Roslagsleden i sommar... att få njuta av att ha egen häst.
Att få njuta av att ha min önskehäst!

Idag döptes mitt 6:e bonus-barnbarn.
Yngsta bonusdotterns 5:e barn.
Och han skulle få sin morfars tilltalsnamn som andranamn, vilket gladde hans morfar (min sambo) mycket.

Jag fotade och filmade en hel del i kyrkan. Men, tyvärr blev det mesta suddigt och grynigt.
Ingen blixt.... *hmm*

Plockade ihop de bilder som blev ok och satte ihop en video.

Musiken är 2 psalmer som vi sjöng i kyrkan.

En mycket trevlig och lyckad dag på många sätt.

(Jag och sambon tände också varsitt ljus för våra respektive mammor)

Att äta semla på Fettisdagen, vare sej man e sugen eller inte, är en...   

Förr om åren - då jag var tonåring - så var "semmeldagen" också synonymt med att självdeklarationen skulle göras (fyllas i) och att vi skulle åka in till skatteskrapan och lämna den till en av alla dom "funktionärer" som fanns där för att ta emot den.

Som jag minns det infann sej alltså fettisdagen och sista dagen för deklarationen på samma dag, på den tiden. (jag kan ju minnas lite fel... fast då bara lite...   )

Jag tycker att semla är gott. Men, jag kan inte med att frossa i semlor.

Några stycken per år räcker bra.
Och, på fettisdagen ska man äta semla!

Dagens semla inhandlades på ICA Maxi i Häggvik. Deras butiksbakade.

Årets första semla åt jag på min 50-årsdag.

Fast, just då var det på min älskade mammas dödsdag.

Vi var på Maxi för att handla, då vi var på väg hem ifrån att ha suttit hos mamma (tillsammans med mina systrar) en sista gång på Sös, där hon låg död i "sin" säng. Och, efter att vi varit till familjegraven tillsammans, för att tända ljus hos mammas föräldrar och farföräldrar.

På Maxi låg en 2-pack semlor ensam kvar i disken. Sambon pekade (för att visa att dom redan hade semlor (9 januari). Jag suckade och svarade "redan". Och, sa "nej, vi ska inte ha någon!", men kände genast sorgen inom mej då jag tänkte "mamma hann inte äta en semla!"... ändrade mej genast och sa att vi skulle ha den!

Sagt o gjort. Vi tog deras sista förpackning.

Och, på kvällen åt vi sedan 1 semla var.

Jag grät och åt... och varannan tugga smakade konstigt. Ungefär som saker smakat konstigt då i sept/okt då jag var sjuk o hade svamp i munnen.

Men, jag åt upp hela semlan... för, varannan tugga smakade ju bra, också.

(varannan bra, varannan konstigt)

Senare... jag minns inte om det var dagen därpå eller lite senare... så berättade jag för min lillasyster om semlorna. Om den sista förpackningen, som vi tog och om semlan som smakade konstigt varannan tugga.
Syrran berättade då att dagen innan mamma dog så sa hon "temla, temla"... syrran frågade vad hon sa, och hon upprepade... Hon uttryckte att hon ville ha en semla.

Hon hade pga medicinerna svamp i munnen, och en av anledningarna till att hon åt dåligt var just att allt smakade konstigt.

Vi bestämde oss för att mamma faktiskt fick sin sista semla tillsammans med mej på min 50-årsdag.

Den här videon blev till i juni 2008, vid Lokes 2:a möte med Mozart.

Loke, som redan från dag 1 var STÖRST i kullen, visade sej rätt snart vara den harigaste i kullen med. Och, då han mötte Mozart - som är bland det snällaste man kan träffa på - så blev han jätterädd.

(Loke är här ca 3½ månader gammal)

Jag lägger ut den här videon idag därför att det är den video jag har på Mozze. Och, jag tänker lite extra på honom idag, då han är hos veterinären och opererar ett ben.

Jag håller tumme, och Loke håller tass, för att allt ska gå bra, och att Mozze snart mår alldeles prima igen!

Kanske är detta i utbyte emot det regn som kom ihållande i typ 1 vecka då dom sagt att det skulle snöa i 6 dygn?