Satt och åt lunch, och tittade ikapp på Debatt från i torsdags, då sambon kom in. Med sej hade han en vit papperskasse som han höll rätt högt och sa att detta var till mej.

Jag tog emot kassen och tittade ner i den. Kände genast hur jag blev alldeles varm inombords.

I kassen låg en bukett vackra rosor och ett kuvert.

Öppnade kuvertet, som innehöll ett jättegulligt och sött kort, och texten som avslöjade avsändaren.

Pelle & hans matte ville ge mej denna solstråle och värme, med önskan om att jag ska fortsätta att krya på mej.

Ofrivilligt kastades jag känslomässigt in i framtiden och den, för mej, ännu okända tiden kring och efter den operation som ska ske.

Då kommer jag att ligga kvar på sjukhuset i några dygn... och kommer att vara ännu längre bort än vad jag är nu. Jag ser inte fram emot den tiden.

Jag blev så jätteglad för denna gest, och för de underbara rosorna samt kortet!

Buketten har fått bästa tänkbara plats!

Stort och varmt TACK!!         

Vad det blir då det blir klart, det vet jag inte än.

Men, jag kände igår kväll att nu var det dags att ge sej på att testa detta.

Jag börjar i mitten och jobbar utåt... Så länge jag ökar en maska i taget så blir den som en duk eller liknande.... kanske en del till en pläd eller något plagg...

Slutar jag öka, så börjar den bygga på höjden... och kan då bli en mössa... en väska... eller liknande...

Det känns spännade att se var detta slutar.

Jag har sedan i våras burit på en stark oro och en stor sorg. Något jag inte kunnat prata om.

Det har naturligtvis tärt på mej.

Det började med att min lillasyster ringde och berättade att våran mamma åkt ambulans till sjukhuset efter att ha varit extremt andfådd hemma i 2-3 dygn. Till sist gick hon med på att låta min lillasyster ringa min storasyster - som i sin tur larmade ambulansen.

Mamma blev inlagd i ca 1 vecka, och under tiden på sjukhuset mådde hon bättre än på många år... sedan hon fått rätt mediciner för hjärtat.

Hon hade vätska i ena lungan, tillföljd av att hjärtat inte slagit som det skulle. Det var otätt på en klaff.

Men, med vätskedrivande och med rätt hjärtmedicin blev hon bra igen.

Däremot hittade dom en förändring i lungan, som dom gick in för att ta reda på vad det var.

Efter diverse provtagningar... och nu hade det gått ett par månader... så konstaterades att det hon har i lungan är en metastas från den hudcancer hon haft i hårbotten, och som opererats bort i vintras... och som dom efter det kollat o sagt "Den har inte spridit sej"

Jag undrade redan då hur dom kunde veta att den inte spridit sej då dom inte kollat igenom hela henne.

Tänk om dom hittat metastasen i lungan redan då?

Nu hittades den pga att hjärtmedicinen inte längre funkade, och hon åkte in pga det.

Jag har haft så dåligt samvete i flera månader nu. För, mamma vill ha min hjälp att sälja bilen... och jag har inte hunnit... och senaste månaden har ju jag varit så sjuk själv att jag inte vågat ringa och höra mej för om hur det är med henne.

Idag ringde mamma. Hon hade varit hos en av alla läkare. Den enda som tydligen är rak och ärlig med henne.

Han hade berättat för henne att hon har max ett halvår kvar att leva. Att inget finns att göra.

Hon har fått problem med sina fötter pga att blodkärlen är blockerade på flera håll. Fötterna värker ständigt och dom är extremt svullna och såriga samt en tå på varje fot är svart...

Läkaren sa att man kan amputera båda fötterna, men att det möjligen endast förlänger hennes liv med nån vecka, om alls.

Min lillasyster är arbetslös och bor fortfarande hemma.

Hon tar hand om mamma dygnet runt.

Och, den dag vår älskade mamma inte längre finns kvar på denna jord så får min lillasyster ett helvete - då hon blir bostadslös... och chanslös...

Vad för jobb kan hon söka, då hon aldrig haft någon riktig anställning, och är född på 60-talet?
Nån som kan tipsa?

Jag mår verkligen inget vidare... Jag är så ledsen...

Satt och läste kallelserna till koloskopin och MR-röntgen, som jag ska på den 23/10 och den 5/11.

Koloskopi har jag gjort några gånger redan, och varje gång har jag klarat av det utan att behöva få lugnande. Så, jag är inte jätteorolig för den.

Däremot blev jag ännu mer orolig än var redan var ang. MR-röntgen.

Jag tycker redan att det känns otäckt att bli inputtad med huvudet före in i en trång tunnel, eftersom jag har cellskräck. Jag får panikkänsla bara jag tänker på det.

Vad jag nu läste i pappret i kallelsen la på ytterligare på det: Jag ska i 45 minuter innan röntgen dricka kontrast!

DET hade jag inte räknat med!

När jag för några år sedan skulle röntga tarmarna så fick jag kontrasten genom en sond som fördes ner via näsan och sen fick jag ligga på en brits med en kamera nån halvmeter ovanför mej.

Nu ska jag DRICKA kontrasten???

Och, sen dessutom köras in i en trång tunnel och ligga där i typ 45 minuter???

NU känns det inte ens i närheten av överkomligt längre!

Gick ut vid lunchtid och skulle mocka de 4 boxarna jag hade för dagen. Kände mej starkare än jag gjort alls sedan jag rasade i mitten av september.

Uppe i stallet träffade jag flera av mina stallkompisar/kunder. Dom var ju på dagens kurs.

Det var riktigt trevligt och roligt att prata och att känna sej delaktig i gemenskapen igen.
Och, att ha energi och ork till det.

Jag orkade t.o.m storstäda 2 av de 4 boxarna. Det kändes toppen!

Efter ca 3 timmar var jag klar med jobbet, och gick hem för att äta lunch.

Sen kände jag hur jag sakta skönk in i en "nu är jag trött-känsla" som sa mej att detta var helt naturlig reaktion på det intensiva jobbpasset.

Vid 17-tiden påbörjade jag dagens middag: Kokt torsk med äggsås och kokt potatis.

Och, även denna måltid godkändes av sambon.

Däremot fick jag ett bakslag efter att jag ätit en kanske lite för stor portion, då magen började spänna ut och spränga.

Något den nu fortfarande gör.

Jag hoppas att det lägger sej - som det brukar - då jag lägger mej i sängen med värmepåsen på magen.

Kändes bra i magen igår kväll, då jag gick o la mej. Satt i sängen och stickade på en hundtröja till vid 2-tiden.
Jag är inte säker på om det blir en bra tröja till Gucci eller Rabalder. Det får visa sej då den är klar.

Det känns nu, just efter frukost, som att jag är lite starkare idag (än jag var igår). Och, jag planerar redan dagens middag: Kokt torsk med äggsås.

Har vägt mej varje dag sedan jag pratade med dietisten senast, och har legat stilla på 57kg.

Idag sa vågen 56kg.

Kanske tappar lite nu när jag jobbar med att mocka boxar samtidigt som jag har feber osv.

Tur att näringsdrycken - med chokladsmak - är god! Som godis!

På med skor och headband... och ut på jobbet!

Eftersom jag är i en svacka igen så blev det ingen uppdatering vare sej på tisdagen eller onsdagen (ännu). Tänkte därför komma ikapp lite nu.

Igår (tisdag) morse fick jag sova till 7. Men, sen var Gucci riktigt bestämd på att NU måste jag upp, så han fick komma ut o kissa.
Väckte sambon vid 7:30, så han skulle hinna med frukost osv i lugn o ro, innan vi skulle åka till Danderyds sjukhus.

Vi kom sen iväg hemifrån i senaste laget... fick gå tillbaka in igen, då jag glömt ta med parkeringspengar... och så stannade vi till på macken och köpte tuggummi... annars klättrar sambon på väggarna.

(då han för ett antal år sedan slutade röka så ersatte han det beroendet av ett annat - ett av tuggummi)

På Danderydsvägen hade det hänt en olycka. En seriekrock med minst 3 bilar inblandade, på/vid ett övergångsställe.

Så, där fick vi slussas förbi.

På parkeringen vid sjukhuset var det kö till automaterna... och vi kom fram till hjärtkliniken med 2-3 minuter tillgodo.

Läkaren berättade för sambon att tack vare (pga) att han valt att inte stanna på sjukhuset senast så saknades nu viktiga provsvar.

Hon frågade hur han mådde, och han berättade att han inte haft ont i bröstet sedan efter han åkte hem från akuten, men att värken i armen stannat kvar.

Han berättade att han hade lite ont i armen just då... när han låg där o var uppkopplad på EKG.

Läkaren rådgjorde med en annan läkare om hurivida sambon skulle göra arbetsprovet denna dag med tanke på att han har någon infektion i kroppen (som syns genom att hans ena öga är missfärgat) och då han ju talade om att han kände av värken i armen.

Men, sen kom dom fram till att han skulle börja, i alla fall... och OM smärtan i bröstet skulle uppkomma så skulle han då läggas in.

Sambon skulle läsa på en skylt framför motionscykeln och berätta i sifferform hur jobbigt eller hur ont det kändes... och det blev svårt, då han plötsligt fick dimsyn.

Men, den avtog efter en stund.

En liten bit in på cyklandet tilltog värken i armen (men inget i bröstet). Och, ungefär halvvägs... då motståndet ökats rätt rejält så försvann värken i armen, och övergick istället i ont i rumpan.

Sköterskan o syster sa att "alla klagar över den sadeln!"

Efter att han gått igenom hela programmet, och åter låg på britsen, med hjärtklappning som kom efteråt, så stod syster och läkaren och tittade på en liten kurva som dom lät lite förbryllade över.

I övrigt berättade läkaren för sambon att hon skulle skicka detta till hans husläkare, för vidare "hålla koll" på honom. Och, nu hoppas vi att den läkaren fixar det.

Hon sa också att om han får ont i bröstet igen så ska han genast åka in - och räkna med att stanna minst 6 timmar, så alla prover kan tas.

Då vi var klara på sjukhuset åkte vi till Ö&B och köpte 3 påsar kattsand, när dom har bra pris nu.
Ö&B 79:-/styck
ICA 106:-/styck

Till middag i tisdags åt vi Kalops och kokt potatis - som jag tillagat från grunden.
Även denna gång blev det klart godkänt från sambon.

Idag (onsdag) har jag haft feber.

Jag gick ut och mockade de 5 boxarna, och sen hem igen o landade i sängen.

Jag hoppas jag mår bra imorgon, då det är kursdag här på gården, och jag då hoppas kunna titta lite då dom rider.

Och, då jag hoppas kunna passa på att mocka då hästarna är på ridbanan.