Jag har inte haft så bra flyt senaste tiden vad gäller min hälsa och mina mediciner.

Båda sorterna tog slut i slutet av augusti, och jag har haft så mycket i huvet och i livet att jag antingen glömt bort dom totalt, haft ont om tid att ta mej till apoteket eller glömt körkortet hemma (och därför inte kunnat hämta ut dom). Jag har heller inte kunnat kolla om jag alls haft något uttag kvar, eftersom jag saknar den där magiska koden som behövs för att komma fram till Apoteket per telefon numera.

Igår kom jag äntligen till skott... trots att jag var riktigt risig i magen. och, då fanns inte den ena medicinen hemma, utan skulle tas hem till idag. Och, dessutom fick jag veta att mitt frikort gick ut 31 aug. *typiskt*

Frågade killen på apoteket hur mycket pengar jag måste ha med då jag ska hämta medicinen idag, och han svarade "1100:-".

Så, jag tog ut 1100:- och vi åkte till Cura-apoteket (ICA Maxi) i eftermiddag/kväll, då sambon varit en PÄRLA och tagit in alla hästarna åt mej, medan jag satt hemma och pustade och hade smärtor i magen.

Väl på apoteket var det - som vanlig - jättekö. Så, jag gick i slow motion och plockade ihop det vi skulle handla medan sambon köade.

Kom sen tillbaka till apoteket lagom till då sambon var tvungen att kalla på mej. Tjejen på apoteket ville ha närmare 2900:- för medicinen.
Jag förklarade att hennes kollega sagt att jag skulle betala 1100:-, och det var vad jag hade tagit med till detta.
Hon sa att då fick jag vänta med att få ut medicinen till imorgon, om jag fixar fram mer pengar till dess.

Det är 5 askar i ett uttag, och jag bad om att få åtminstone EN ask, om den nu gick att få ut för under 1100:-. Jo... 1028:- ville hon ha då.

Men, hon försökte få mej att vänta o ta ut alla 5 imorgon.

"Men, jag måste ha nånting NU! Jag har varit utan medicin i nästan 3 veckor!" sa jag.

Hon lovade att jag kommer att ha frikort igen efter att jag betalat resterande imorgon!

Den 16 september 1983 var en fredag. Jag var hemma, och hade nyss vaknat. Jag sov till runt 14-tiden, eftersom jag inte kom hem förrän efter 1-2 på morgnarna.

Jag kokade makaroner, medan min pappa gapade på mej och kallade mej en hel massa saker som jag var van att kallas, men inte hade lärt mej tycka om. Jag "bjäbbade" tillbaka, och försökte förklara för honom min sida av saken.

Mitt i all ordväxling skulle jag hälla av makaronerna, då dom var klara, och några råkade hamna bredvid durkslaget. Detta blev - den här gången - droppen som fick bägaren att rinna över, för min pappa.
Han tog tag i nacken på mej, tryckte ner mej i slasken och krävde at jag skulle ta även de makaroner som låg där. Då jag vägrade slog han mej med knytväven.

Nånstans i detta släppte han mej (man kom aldrig loss ur hans grepp, utan det handlade om att han släppte taget). Jag tog min tillflykt till badrummet. När kusten sen var klar så gick jag hemifrån.

Jag gick till Huddinge station, där jag tog pendeln till Älvsjö, och bytte till pendeln som tog mej till Jordbro.

Då jag kom hem till mina kompisar, som nyligen flyttat in i lägenheten i Jordbro, så visade det sej att hon var hos sin mormor, som fyllde år, och han hade en kompis på besök.

Jag tillbringade kvällen med dessa två killar, och då kvällen började gå emot natt blev jag orolig. Nu skulle snart sista pendeln gå, och jag skulle tvingas åka hem.
Jag var, som så många gånger tidigare, livrädd för att min pappa skulle slå ihjäl mej.

Kompisen - som jag träffat 2 gånger tidigare, på samma ställe - erbjöd mej att stanna över natten hemma hos honom.

Jag var rädd för honom... Men, jag var ännu räddare för min pappa... Så, jag tackade för erbjudandet och gick med honom hem.

Jag sov på soffan i vardagsrummet, och nästa morgon gick han för att hämta sin yngsta dotter, för första umgängeshelgen sedan han och hans ex. flyttat isär.

Fredagen den 16 september 1983 lämnade jag mitt hem... (jag rymde hemifrån)...

Och, idag är det 30 år sedan.

Idag har vi varit sambo i 30 år.
Och, vi har gått igenom många prövningar tillsammans, inkl. 1 års bostadslöshet, 9 år då jag var så sjuk at jag inte klarade av nånting alls (och vården totalignorerade mej/oss)...

Vi är inte gifta. Men, 30 år är PÄRLA.

Så, ikväll har vi PÄRL-jubileum.

Jag har inte fått så mycket som en örfil de senaste 30 åren!

Det finns inga "get rich quick". Däremot finns det möjligheter till att få passiva inkomster. Och, självklart finns det möjligheter till att tjäna riktiga pengar på riktigt arbete - även online.

Ett sätt till att få passiva inkomster är att låta en banner synas på ens blogg (eller hemsida).

Man får $5 i välkomststart då man blir medlem. Sedan får man $0.05 per dag som bannern visas.

Jag blev medlem igår och är uppe i $5.10 nu.

Att vara medlem kostar absolut ingenting!

Så, är du öppen för att få pengar in på ditt bankkonto medan du gör annat?
Då ska du absolut ge detta en chans!